Amiral Yamamoto var överbefälhavare för den kejserliga japanska flottan under andra världskrigets inledning och mannen som planerade attacken på Pearl Harbor. Han klargjorde för sina överordnade att ett angrepp på USA vore ett ödesdigert misstag. De viftade bort hans varningar. I deras ögon var amerikanerna dekadenta, lata och fega. 

Men Yamamoto fick rätt. Japan styrdes uteslutande av militären, och bristen på civil infrastruktur förseglade landets öde. Resultatet blev ett system som kunde mobilisera snabbt, men inte hållbart. I dag ser vi samma problem i Ryssland, Kina och Iran, och det är viktiga lärdomar om västvärldens geopolitiska strategi. 

Japan visade kraft i sin militära mobilisering, men resten av samhället hängde inte med. Jordbruket stagnerade, industrin överbelastades, transporterna kollapsade och befolkningen svalt. USA:s bombningar mellan 1944 och 1945 blottlade inte bara sårbar infrastruktur, utan även bristen på samordning. Försvarsgrenarna rivaliserade internt, armén agerade självständigt utan demokratisk kontroll och avsaknaden av fri press hindrade självkritik. Samarbetet med axelmakterna var ytligt, utan gemensam strategi, resurser eller logistik, till skillnad från de allierade. En kultur som straffade initiativ och belönade blind lojalitet förstärkte problemen. Till skillnad från USA och Storbritannien, där civila myndigheter och näringsliv samverkade i en total krigsansträngning, saknade Japan ett sådant helhetsgrepp, vilket banade väg för nederlaget. 

Det räcker inte med kanoner. Jordbruk, handel, utbildning, industri, fri press och folkvilja, alla delar måste samverka.

Dessa lärdomar är relevanta än i dag och säger något väsentligt om västvärldens styrka och hennes motståndares svagheter. Rysslands försvarsindustri pressas av en ohållbar krigstakt, medan ekonomin brottas med inflation, arbetskraftsbrist och tömda reserver. Kina står inför djupgående strukturella utmaningar. Det handlar också om faran i att börja tro på sin egen propaganda. Det större perspektivet måste med och hela spektrumet av nationell makt måste integreras i en långsiktig strategi. Det räcker inte med kanoner. Jordbruk, handel, utbildning, industri, fri press och folkvilja, alla delar måste samverka. Och det är just där demokratin visar sin styrka, i förmågan att hålla många komplexa system igång samtidigt och få dem att samverka mot ett gemensamt mål.

I en era där geopolitiken återigen präglas av maktspel och militära konfrontationer visar demokratier sin unika förmåga att samordna politisk, ekonomisk och kulturell kraft över tid. Det är en helhetssyn som auktoritära regimer som Ryssland och Kina inte kan matcha. Medan deras strategi bygger på kontroll och kortsiktigt tvång, är västs styrka rotad i öppenhet, långsiktigt samarbete och resiliens. Det är i det komplexa samspelet mellan värderingar och intressen, med havet som strategisk arena, som framtidens makt avgörs. 

Västvärldens framgångar i denna domän är inte en slump, de bygger på att vår strategi alltid har utgått från våra egna grundläggande värden: demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Dessa är inte tillfälligheter som vi kan lägga åt sidan när vi kliver in på den geopolitiska arenan, utan utgör vår strategiska baslinje. Det är just denna samordning mellan ideal och intresse som har visat sig vara vår långsiktiga styrka. I Ryssland ser vi i kontrast ett land som sprider skräck med artilleri men stapplar i allt från logistik till legitimitet. Propagandan går varm, men industrin haltar.

*** 

Historien är full av stormakter som trott att brutal styrka räcker. Men krig vinns sällan av de som skriker högst eller skjuter först, utan av de som tänker längst. Och just där har demokratier ett övertag. De tvingas väga av, debattera, integrera. Det ser ut som kaos, men är i själva verket en motor för långsiktig styrka. Där Ryssland bygger på rädsla, bygger väst sin strategi på samverkan. Demokrati är en feature, inte en bug, just för att du måste möta motargument snarare än gömma dig bakom ja-sägare. En fungerande demokrati präglas av dissonans, inte enighet. När alla tycker lika, bör varningslamporna blinka.

Det är just den demokratiska öppenheten och den ekonomiska mångfalden som ger västvärlden sitt överläge, inte trots sin komplexitet, utan tack vare den. 

Ändå hävdar somliga att liberal demokrati och marknadsekonomi fungerar i fredstid men måste ge vika i krigstid, som om pluralism och konkurrens vore lyxvaror för lugna dagar. Det är precis tvärtom. Det är just den demokratiska öppenheten och den ekonomiska mångfalden som ger västvärlden sitt överläge, inte trots sin komplexitet, utan tack vare den. Våra regeringar har departement med motstridiga uppdrag, inte för att de är svaga, utan för att verkligheten är komplex. Det visar att flera perspektiv får plats vid bordet.

Territoriella krig har i längden bara förlorare. Europa har insett det här, och USA grundades som ett antiimperialistiskt projekt. Efter århundraden av krig, imperier och gränskonflikter kom man fram till något revolutionerande – att ekonomiskt utbyte, öppenhet och rörlighet är det nya maktspelet. Man tjänar mer på att växa tillsammans än att erövra varandra. 

Det är därför modern makt bygger på sammansatt tillväxt, inte kontroll. Kina insåg detta under en tid, när de återvände till det internationella samfundet, öppnade sig mot världen och släppte lös krafterna bakom exponentiell utveckling. Vladimir Putin är särskilt skicklig på att undvika nederlagets optik. Men långvariga krig kräver en samordnad helhet. Militära mål vilar på diplomatisk förmåga och ekonomisk tyngd, och båda dessa vilar i sin tur på politisk vilja. Ryssland kämpar just nu på samtliga fronter. 

Skillnaden mellan historiska maritima och kontinentala imperier speglas fortfarande i dagens geopolitiska strategier.

Trots att Japan är en önation agerade det som ett imperium, med en enorm armé och ambitionen att erövra territorier. Länders strategiska förutsättningar formas inte bara av institutioner och värderingar, utan också av dess geografi. Geopolitiken studerar hur geografi påverkar staters agerande. Västvärldens styrka är också djupt rotad i historiska geografiska mönster, inte bara ideologi och teknologi. Historikern Sarah Paine har uppmärksammats för sin insiktsfulla analys och sin förmåga att förklara komplexa frågor begripligt. Skillnaden mellan historiska maritima och kontinentala imperier speglas fortfarande i dagens geopolitiska strategier, något Paine beskriver som den viktigaste insikten från sin långa karriär. 

Maritima imperier är statsbildningar som historiskt har kunnat förlita sig på havet som sitt främsta försvar. Deras säkerhet byggde på geografisk separation, naturliga barriärer och förmågan att projicera makt över långa avstånd via sjöfart. I kontrast till detta har kontinentala imperier formats kring sammanhängande landområden, där försvar och expansion alltid skett över land. Deras gränser var ofta sårbara, ständigt utsatta för intrång eller hot från angränsande makter, vilket i sin tur formade en mer territoriell och defensiv logik. Medan de maritima imperierna kunde dra nytta av rörelsefrihet och global handel, krävde det kontinentala imperiets överlevnad ständig kontroll och närvaro på marken. 

Den kontinentala världen präglas av närhet: till grannar, till hot och till krig. Att leva omgiven av andra stater innebär att deras konflikter, instabilitet och inre motsättningar ofta spiller över och drabbar dig. Även stabila grannar med starka agendor kan utgöra ett konstant hot, eftersom det geopolitiska spelet blir ett nollsummespel. Deras framgång kan snabbt bli din motgång. Därför tenderar kontinentala imperier att ständigt destabilisera sina omgivningar – starta krig, genomföra statskupper, försvaga sina grannar och göra allt för att säkra sin egen överlevnad. Krigsfronten är ofta hemmafronten, som vi ser i Ukraina i dag. Under två världskrig blev kontinentaleuropa scenen för enorm förödelse och mänskligt lidande. 

Den maritima världen ser annorlunda ut. Med få direkta grannar skyddas dessa nationer av naturliga barriärer, haven fungerar som vallgravar. Därmed minskar den omedelbara risken för invasion, och krigsfronten flyttas ofta långt bort, till fjärran kuster. Det ger utrymme för handel, sjöfart och samarbete snarare än ständig konflikt. I stället för territoriell kamp dominerar expeditionära krigsinsatser och global räckvidd. Under andra världskriget förblev maritima stormakter som Storbritannien och USA till stor del fysiskt oskadda, med låga civila dödstal och intakt industri.  

Den kontinentala maktlogiken bygger på kontroll snarare än samarbete.

Den kontinentala maktlogiken bygger på kontroll snarare än samarbete. För att överleva omgiven av potentiellt hotfulla grannar tvingas kontinentala imperier ofta understödja eller omge sig med svaga, instabila regimer som fungerar som buffertzoner snarare än partner. I dag ser vi det tydligt hos både Kina och Ryssland, där flera av världens mest dysfunktionella statsbildningar ligger precis längs deras gränser. Allianser inom den kontinentala världen blir därför sällan långvariga. Grannars styrka kan utgöra ett direkt hot. Du står i praktiken utan vänner, bara med temporära arrangemang.   

Maritima stater fungerar enligt en helt annan logik. Eftersom deras säkerhet bygger på expeditionär kapacitet, det vill säga att kunna projicera makt över havet, blir samarbete med andra självständiga stater och ett stabilt allianssystem avgörande. Handel och ömsesidiga beroenden främjas, eftersom välstånd och säkerhet går hand i hand. Där kontinentala imperier riskerar att sträcka sig för långt och kvävas av sitt eget territoriums tyngd kan maritima makter i princip överge sina imperier om så krävs. De behöver inte erövra för att påverka. Storbritannien kunde föra krig i Europa utan att kontrollera kontinenten, liksom USA i dag inte behöver ta över Frankrike eller Tyskland för att försvara sina intressen där.

***  

Alfred Thayer Mahan, en av den moderna geopolitikens mest inflytelserika tänkare, formulerade en enkel men kraftfull kedja av beroenden som än i dag präglar västvärldens strategiska inriktning. För att projicera militär makt krävs en stark ekonomi, och starka ekonomier bygger på handel, som i sin tur vilar på kontrollen över havet. 

I Mahans värld vinner inte den som kontrollerar land, utan den som kontrollerar flöden.

Mahan såg sjömakt inte bara som en fråga om flottstyrka, utan som en strukturell grund för nationell maktutövning. Sjöfart möjliggör global handel, handel genererar välstånd, och det välståndet kan sedan omvandlas till industriell och militär kapacitet. Därför var Mahan inte bara intresserad av fartyg och hamnar, utan av hela det system av havsförbindelser, marinbaser och handelsleder som gör global maktprojektion möjlig. I Mahans värld vinner inte den som kontrollerar land, utan den som kontrollerar flöden, och i en globaliserad värld är havet fortfarande den främsta arenan för sådana flöden.

Dagens internationella institutioner formades inte av en enda stormakt. Tvärtom har de vuxit fram genom bidrag från en mångfald av länder, som tillsammans har format organisationer som EU, WTO och Nato. Principerna bakom denna världsordning har ofta sitt ursprung i det maritima. Navigationsfrihet på haven var en hörnsten i den internationella rättens framväxt, något som den holländske filosofen och juristen Hugo Grotius betonade i sitt verk Mare Liberum, där han hävdade att alla människor har rätt att fritt färdas och handla över haven. Både Adam Smith och John Locke vidareutvecklade Hugo Grotius idéer om naturliga rättigheter och människans förnuft. Havet har som geografisk domän spelat en central roll i liberalismens idéhistoriska utveckling.

Efter andra världskriget var det de maritima makterna, ledda av USA, som tog initiativet att skapa ett nytt globalt ramverk för samarbete och konfliktlösning. I stället för att låta världen återigen slitas sönder av stormaktsrivalitet, byggdes institutioner som främjar handel, öppenhet och diplomatiska lösningar. I dag ser vi hur denna ordning utmanas av kvarlevor av kontinentala imperier. Ryssland, världens största återstående kontinentala imperium, framstår utåt som en federativ stat med mångfald och självstyre, men i praktiken är det en starkt centraliserad och auktoritär regim som förtrycker många av de folk den styr över. På liknande sätt agerar Iran och Kina, med aggressiva anspråk i Mellanöstern respektive Sydkinesiska havet, som fortsättningar på historiska imperieambitioner.

Det som talar för den maritima ordningens seger är inte bara dess militära allianser utan framför allt dess ekonomiska och ideologiska överlägsenhet. 

Även Putins chefsideolog, filosofen Alexander Dugin, resonerar i liknande termer, men framhåller de maritima som fienden. Dugin definierar ”thalassokrati” som en form av makt som bygger på kontroll över haven, och ställer detta i motsats till ”tellurokrati”, som är makt baserad på kontroll över landmassor. I detta sammanhang representerar USA och dess allierade thalassokratin (sjömakterna), medan Eurasien representerar tellurokratin (landmakterna). Dessa geopolitiska konflikter är uttryck för en djupare konfrontation mellan två världsordningar: den kontinentala, auktoritära och inåtvända, och den maritima, öppenhetens och handelns. Det som talar för den maritima ordningens seger är inte bara dess militära allianser utan framför allt dess ekonomiska och ideologiska överlägsenhet. Välståndet, stabiliteten och utvecklingen som följt i dess spår visar att långsiktig fred skapas inte genom dominans, utan genom gemensamma spelregler, öppen handel och respekt för internationell rätt.

Fram till den industriella revolutionen, som hade sitt ursprung i Storbritannien, byggde makt i grunden på landmassa. Jordbruksmark, naturresurser och folkmängd definierade imperiers styrka, och territoriell expansion var det främsta sättet att öka sitt inflytande. Mer mark betydde mer skatt, fler soldater och större kontroll. Världspolitiken följde den kontinentala logiken. Makt var något man erövrade, och varje framsteg för en aktör var ett bakslag för en annan. 

Men med den industriella revolutionen skiftade maktens fundament. När produktionen inte längre var bunden till jorden utan till teknik, kapital och innovation, blev tillväxt den nya valutan. Välstånd skapades inte längre genom att lägga beslag på mer land och plundra det som var kvar, utan genom att handla och uppfinna. Det förändrade allt. Plötsligt kunde även mindre länder bli stormakter, som Nederländerna, sedan Storbritannien och därefter USA, inte genom att expandera sina gränser, utan genom att kontrollera flöden av varor, idéer, kapital och teknik. Den industriella revolutionen omkullkastade grunden för vad som gör länder rika och flyttade det till handel, industri och kommers. Den fick därför en omvälvande effekt på traditionella imperier, vars säkerhetsparadigm plötsligt blev helt irrelevant. Detta spelade en nyckelroll i hur en liten, regnig ö i norra Atlanten kom att dominera stora delar av världen, som historikern Niall Ferguson en gång uttryckte det. 

Det här var ett geopolitiskt paradigmskifte. Maktens logik gick från nollsummespel till plussummespel.

Det här var ett geopolitiskt paradigmskifte. Maktens logik gick från nollsummespel till plussummespel. Ekonomisk tillväxt i ett land kunde gynna även dess grannar. Handel blev ett medel för fred, och samarbete en väg till ökad säkerhet. Incitamenten vreds om och det blev mer lönsamt att utveckla än att dominera, att handla än att härska och att bygga institutioner än att kontrollera territorier. Maritima makter blev pionjärer i detta nya system. Genom sina öppna ekonomier, sin globala handel och sina starka institutioner skapade de en ny typ av säkerhet, en som inte vilade på murar och militär närvaro, utan på ömsesidigt beroende, innovation och tillit. Välstånd blev inte längre ett hot, utan en möjlighet att dela. Därför är det ingen slump att de länder som ledde denna omställning också byggde världens mest inflytelserika demokratier.

Allianser spelar en central roll inte bara för maritima makter utan även för icke-maritima stater, och har därmed blivit en idé som sträcker sig bortom både de maritima staternas och västvärldens geografiska gränser. I den maritima världen handlar allianser ofta om att skydda status quo, att förhindra att något händer, exempelvis att någon hotar den fria navigeringen till havs. Här är målen negativa till sin karaktär: att bevara friheten, att avskräcka aggression. I kontrast till detta präglas den kontinentala logiken av positiva mål, där handlar det om att förändra, uppnå något, erövra eller flytta gränser. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Historikern och antropologen Steven Pinker menar också att våldet mellan människor har minskat kraftigt i takt med demokratiernas framväxt. I jägar- och samlarsamhällen kunde risken att dö i krig vara upp till 60 procent, jämfört med dagens 1 till 2 mord per 100 000 invånare i väst. Den stora vändpunkten kom dock enligt Pinker med upplysningen och framväxten av handelsimperier som det brittiska och holländska. Ekonomiskt utbyte, handel och ömsesidigt beroende har minskat incitamenten till våld. Som Pinker uttrycker det: 

En bra anledning att inte bomba japanerna är att de byggde min minibuss.

Det är i denna historiska kontext som demokratiernas styrka måste förstås. Inte bara som militär överlägsenhet, utan som en geostrategisk modell där frihet, öppenhet och tillväxt samspelar. Det är en systemfördel, inte en slump. Den kontinentala logiken har fastnat i historien. Den maritima har redan seglat vidare.

Omslagsfoto: AP