Blir 2026 ett tillväxtval? Borde det bli det? Och vad borde det i så fall handla om? Låt oss börja med att beta av några bakåtblickande klichéer: Tack vare tillväxten lever en stor del av världens befolkning bättre liv än medeltidens kungar. Några år med låg tillväxt spelar inte så stor roll, men efter några årtionden blir skillnaden som Argentina och Sverige. Och så vidare.

Men tillväxt är till sin natur framtidsinriktad. Det perspektivet är svårare att beskriva. Kriminalpolitiken har sitt tydliga mål att få ner brottsligheten, energipolitiken att vi ska få billig och hållbar energi. Men när alla har mat för dagen, barnadödligheten är närmast utplånad och de flesta av oss har förråd överfulla med prylar vi aldrig använder, så blir tillväxt antingen en ekonomisk abstraktion eller framtidsspekulationer som kan avfärdas som ointressant science fiction jämfört med mer akuta problem.

Så tillväxt brukar inte vara en stor politisk fråga. Senast det hände var under 1990-talskrisen, och då snarare beskrivet som att komma upp ur lågkonjunkturen än att radikalt förbättra våra livsvillkor på lång sikt. När alliansregeringen tillträdde 2006 nämndes tillväxt ett par gånger i förbigående i budgetpropositionen, som ett sätt att få mer resurser till välfärden. Faktum är att enda gången regeringen uttryckligen har prioriterat BNP per capita (så vitt jag vet) var i ett ramverk för bredare mått på välstånd, framtaget av Per Bolund (MP), där det fanns med tillsammans med 14 andra indikatorer (Vårpropositionen 2017, bilaga 4).

Ulf Kristersson lyfte upp en tillväxtpakt med Centerpartiet som första förslag i sitt sensommartal.

Vi befinner oss inte i en situation som är särskilt lik 1990-talskrisen. Ändå kan tillväxt finnas med på agendan i nästa års val. Ulf Kristersson lyfte upp en tillväxtpakt med Centerpartiet som första förslag i sitt sensommartal. Han konkretiserade med att tillväxt ska ge en bättre vardag, en bättre morgondag, med fler livschanser, fler som vågar bli företagare och större bostäder. Magdalena Andersson prioriterar också tillväxt, med en “offensiv näringspolitik” som ska ge “vanliga löntagare mer i plånboken”. Det är kanske inte de långa perspektiven, men mer än en siffra.

Tillväxt ligger i tiden. Draghirapporten som kom för knappt ett år sedan fick igång diskussionen från ett EU-perspektiv. Slutbetänkandet från regeringens produktivitetskommission kommer i början av oktober. Svenskt Näringsliv gör mycket reklam för sin Tillväxtagenda. Det finns ytterligare två ambitiösa svenska projekt: Facken inom industrins produktivitetskommission och Entreprenörskapsforums Taskforce för svensk konkurrenskraft. Och för några veckor sedan publicerade konsultfirman McKinseys Sverigekontor en rapport på liknande tema. I USA höjs röster från både vänster och höger för en mer tillväxtorienterad politik, där särskilt boken Abundance av liberalerna Ezra Klein och Derek Thompson har fått ett starkt genomslag.

Regeringen har en del att visa upp, som kan vara lovande för framtiden. Sänkta skatter på arbete går att marknadsföra som tillväxtskapande. Mer resurser styrs över till underhåll av befintliga vägar och järnvägar, så att transporterna ska fungera bättre. De betungande reglerna för miljötillstånd har redan förbättrats en del, ett tjockt betänkande från Miljötillståndsutredningen ligger på bordet och betydligt större förändringar kommer sannolikt före valet. Reformer i skolan för ökat kunskapsfokus och rättvisa betyg går också att koppla till tillväxt. Tar ekonomin dessutom fart före valet, så kan Tidöpartierna paketera det här till något att skryta med, där de kan lova mer av samma.

Med ett år kvar till valet kan förstås mycket hända. Jimmie Åkesson prioriterade som vanligt invandring och kriminalitet i partiledardebatten, och han har hittills varit skicklig på att sätta agendan. Regeringens budgetutspel under sensommaren ger inte intryck av ett gäng som prioriterar den långsiktiga utvecklingen: ofinansierade stimulanser, en snedvridande momssänkning, pristak på el och en matpriskommission. Oppositionen säger inte direkt ifrån.

***

1990-talets kris ledde till rejäla reformer av svensk ekonomi, vägledda av Lindbeckkommissionen. Därefter satte sig bilden av att svensk ekonomi utvecklades väl, tydligt illustrerat av boken Varför går det bra för Sverige (2012) av Andreas Bergh och Magnus Henrekson. Synen började ändras efter några inlägg om den svaga tillväxten av ekonomen John Hassler 2018. Hasslers tes var att det behövs nya reformer för att inte tappa fart.

De tankarna var bärande när den nuvarande regeringen tillsatte Produktivitetskommissionen. Då hade fokus skiftat till produktion per arbetad timme. Det kan ses som ett bättre mått för det långsiktigt avgörande för ekonomin, nämligen om Sverige tillvaratar den tekniska utvecklingen. Möjligen förvånade det då att kommissionen i sitt delbetänkande förra året kom fram till att svensk arbetsproduktivitet ligger bland de högsta i världen och har utvecklats mycket bra jämfört med andra de senaste 30 åren (se diagram nedan). Kanske behövdes kommissionen inte alls?

Nu är arbetsproduktivitet teoretiskt sett ett intressant mått, men i praktiken rätt skakigt. OECD varnar på sin hemsida för att göra jämförelser med deras statistik över arbetade timmar, på grund av skillnader i källor och uträkningar. Skillnaden mellan länders produktivitetstillväxt är ofta bara några promille per år, så det räcker med att ländernas mätmetoder drar en aning i olika riktning över åren, så är hela jämförelsen förstörd.

Om vi i stället följer BNP per capita ser vi att Sverige har halkat efter några jämförbara länder de senaste tio åren och att EU-snittet är på väg ikapp (se diagrammet nedan). Nederländerna och Danmark har valts ut som jämförbara länder med särskilt stark tillväxt. Varningen här är att det finns många faktorer som påverkar BNP per capita, och alla är inte relevanta för den långsiktiga tillväxten.

Det är inte självklart vilken bild som är den rätta, så beroende på perspektiv kan Sverige ha haft en mycket god eller en ganska dålig utveckling jämfört med andra länder. Det är förstås relevant för att diskutera reformer. Inte minst kan det fungera som en varning för dem som lyfter fram Danmark, Irland, Schweiz eller vad det nu må vara som föredöme för Sverige. Statistiken är inte så tydlig och varje land har sina förutsättningar. Poängen med ekonomisk forskning är att komma ifrån anekdoterna och i stället hitta mönster.

En tredje tänkbar tolkning är att de rika länderna överlag har haft betydligt lägre tillväxttakt efter finanskrisen än före, och att det borde vara möjligt att återgå till den tidigare nivån. Här finns en pågående debatt. De tongivande ekonomerna Bloom, Jones, Van Reenen och Webb menar att det är allt mer krävande att utveckla ny teknik. Kanske är de lågt hängande frukterna plockade? Andra, som författarna bakom tidigare nämnda Abundance, menar att vi har lagt krokben för oss själva. Överdrivna miljöregler, ”not in my backyard”-mentalitet och tillståndsprocesser hindrar utvecklingen. Och våra system för forskningsfinansiering stimulerar medelmåttiga publikationer och långa ansökningshandlingar snarare än nytänkande.

Tyvärr finns det skäl att tro att vi i Europa kommer ha svårt att få någon rekordtillväxt framöver.

Utan att döma av i den debatten går det att konstatera att Produktivitetskommissionen och andra som nämnts ovan har lämnat en lång rad förslag som ligger i nationalekonomins mittfåra. Genomför vi en rad av förslagen så bör det gå att höja tillväxten, även om vi inte kan veta hur mycket.

Tyvärr finns det skäl att tro att vi i Europa kommer ha svårt att få någon rekordtillväxt framöver. Stora lån kan i och för sig ge en kortsiktig stimulans, men ger en baksmälla med räntor och återbetalningar. Försvarsindustrin kommer att suga upp många ingenjörer och andra som är avgörande för ökad produktivitet i resten av näringslivet. För att minska beroendet av omvärlden kommer vi att bygga upp dyr och ineffektiv produktion av jordartsmetaller och chip. Energipriserna lär fortsätta vara höga länge till. Allt detta är förstås argument för ett mycket stort fokus på produktivitetshöjande reformer. Men förväntningarna på tillväxttakten bör hållas måttliga.

***

Om valrörelsen 2026 åtminstone etablerar att Sverige skulle kunna ha högre långsiktig tillväxt än nu och att det är något att hoppas på och kämpa för, så är det inte illa. Men politiken behöver ha ett mer konkret innehåll också.

De olika projekt och böcker som nämndes ovan spretar en del. Det europeiska perspektivet från Draghirapporten är viktigt. I praktiken är det svårt för Sverige att få fart på tillväxten om det går dåligt för våra handelspartners. Som Carl-Vincent Reimers nyligen beskrivit har den svenska regeringen på flera punkter motsatt sig förändringar på EU-nivå. Det är väl osannolikt att en svensk valrörelse skulle kretsa kring vilken politik regeringen tänker föra i Bryssel, men det vore väsentligt att få reda på hur regeringen har tänkt sig att utvecklingen ska sätta fart.

Tillväxten beror på en lång rad faktorer och är inte något som åstadkoms med en eller ett par reformer. Hur man tolkar utgångsläget enligt ovan spelar förstås en viss roll för vad som ska prioriteras. Det finns mängder av väl underbyggda förslag i de initiativ som nämnt ovan och varken valdebatten eller den här artikeln kan rymma en rättvis genomgång. Däremot går det att lyfta fram tre tydliga motsättningar.

Bekymret med svensk infrastruktur är att den är dåligt underhållen, inte att vi har generellt för lite.

För det första investeringarna: Både till höger och vänster höjs röster för ökade investeringar i infrastruktur, forskning med mera. Det kan stimulera produktiviteten i vissa länder vid vissa tillfällen, men knappast i Sverige i dag. Bekymret med svensk infrastruktur är att den är dåligt underhållen, inte att vi har generellt för lite. De ansenliga resurser som ändå anslås till nybyggnation går ofta till projekt med hög synlighet men låg samhällsekonomisk nytta. Om medlen används klokare räcker de mer än väl. När det gäller forskning och utveckling ligger Sveriges satsningar nästan högst i världen, även här bör diskussionen handla mer om vart pengarna går. Elnätet kan behöva byggas ut, men det sker inte med skattemedel.

För det andra styrningen: Många i kommissionen och olika EU-länders regeringar är övertygade om att de måste samordna och åtminstone delfinansiera stora projekt för europeiskt oberoende, europeisk AI, europeiska elbilar och liknande. Den ledande rösten för detta är ekonomen Mariana Mazzucato. Boken Abundance bygger på samma perspektiv för amerikansk räkning. De historiska lärdomarna av den typen av satsningar borde vara tydliga, så här finns all anledning till konflikt.

För det tredje skuldsättningen: Sverige har ett rejält utrymme att låna. Det går att snegla avundsjukt på USA och tänka att deras ständiga offentliga underskott inte är så illa, med tanke på vilken tillväxt de har fått. Å andra sidan finns mer närliggande exempel i Europa på att det vanliga snarare är att länder har höga lån och låg tillväxt, det sämsta av båda världar. I den mån kommande regeringar kan ha självdisciplin nog att undvika de olönsamma investeringarna och de grandiosa projekten, så kan mer lån vara en god idé. Som den politiska spelplanen ser ut just nu finns skäl att tvivla.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Sammanfattningsvis: Tillväxt kan bli en valfråga, borde bli en valfråga och borde debatteras utifrån investeringar, styrning och skuldsättning.

Ulf Kristersson och Magdalena Andersson kan mycket väl ta ut svängarna lite mer nästa gång de argumenterar för tillväxt. Med dagens teknikutveckling så kan vi tänka oss att fler, kanske alla, fysiskt slitsamma och monotona jobb kan automatiseras. Vi kan fortsätta minska vår arbetstid. Den medicinska utvecklingen kan göra att nästan ingen dör mitt i livet och att vi kan få många fler friska år i slutet av livet. Vi kan få billigare och snabbare transporter som förbättrar både vardag och semester. Den som arbetar kan få en högre levnadsstandard, samtidigt som vi kan ge bättre hjälp till den som inte kan klara sig själv. (Sedan går det utmärkt att dra ut linjerna till rymdresor, robotbetjänter och annat också, men då tappar man förmodligen en del av publiken.) I bästa fall kan tillväxtfrågan injicera en rejäl dos framtidsoptimism och långsiktighet i svensk politisk debatt.

Omslagsfotot är genererat i Stable Diffusion.