Peronismen grundades av militären Juan Domingo Perón (1895–1974) under 1940-talet och blev en avgörande del i formandet av Argentinas öde. Perón var en yrkesofficer som snabbt steg i graderna under 1920- och 30-talen. 1939–41 skickade det argentinska krigsministeriet honom till Italien för att studera och rapportera om den italienska arméns krigföring i berg. 

Perón kom dock inte bara att studera de italienska alptrupperna. Under resans gång påverkades hans politiska tänkande betänkligt. Hans beundran för Mussolini är väldokumenterad. Dyrkan av den starke ledaren och dennes unika band till folket kom att bli centrala delar i peronismen – vilket lyser igenom i Marcha Peronista – peronismens officiella hymn. Några av stroferna i texten lyder:

Leve Perón! Leve Perón!

För denne store argentinare,

som förstod hur man erövrade

folkets stora massa,

genom att bekämpa kapitalet.

Perón, Perón, hur stor du är!

Min general, hur mycket du är värd!

Perón, Perón, store ledare,

du är den förste arbetaren!

För de sociala principer

som Perón har fastställt,

är hela folket enat

och ropar från hjärtat:

Leve Perón! Leve Perón!

För denne store argentinare,

som arbetade outtröttligt,

så att kärlek och jämlikhet

skulle råda bland folket.

Väl tillbaka från Europa kom Perón, som då var överste, att delta i den argentinska militärkuppen 1943 och utsågs till arbetsminister i militärjuntan som tog makten. Perón kom att transformera sin relativt obetydliga ministerpost till en verklig maktfaktor. Han allierade sig nära med fackförbundet Confederación General del Trabajo (CGT), den argentinska motsvarigheten till LO, och drev på för att stärka fackförbundens makt.

Peróns ministerium kom att skapa Argentinas första socialförsäkringssystem, stärka arbetsmiljölagar, förkorta arbetstider, skapa minimilöner, frysa hyror och organisera nya fackförbund. Reformerna gjorde honom omåttligt populär.

Den lovande översten var dock inte del av militärjuntans högsta ledning, som kände sig hotad av hans framgång och popularitet. I oktober 1945 tvingades han avgå, och arresterades bara några dagar senare. Behandlingen av Perón kom att sända chockvågor genom den argentinska arbetarrörelsen. CGT och andra fackförbund arrangerade generalstrejker och massdemonstrationer. Den 17 oktober, på vad som senare kom att kallas Día de la lealtad – lojalitetsdagen, marscherade uppemot 300 000 genom Buenos Aires fram till Casa Rosada till stöd för Perón. 

Från sitt presidentpalats bestämde Perón personligen vilka företag som skulle gynnas, och vilka industrier som skulle nationaliseras eller skyddas.

Inför det massiva trycket backade militärledningen, släppte Perón ur arresten och utlyste demokratiska val. I presidentvalet var vinnaren given. Juan Domingo Perón svors in som Argentinas president i juni 1946.

Från sitt presidentpalats styrde Perón Argentina – och bestämde personligen vilka företag som skulle gynnas, vilka industrier som skulle nationaliseras eller skyddas, och vilka affärsmän som skulle tjäna på statlig generositet. Ekonomer varnade för att experimentet skulle sluta illa. De fick rätt. Under årtionden av styre av Perón och hans efterträdare förföll det land som en gång hade varit bland världens rikaste till att bli ett globalt åtlöje, med okontrollerbar inflation, återkommande finanskriser, skenande korruption och förlamande fattigdom. Peronismen blev ett varnande exempel, en modell för den ”makroekonomiska populism” som i en återkommande cykel har plågat Latinamerika: en kortlivad högkonjunktur driven av ohållbara utgifter, följt av en kris med kapitalflykt och fallande reallöner.

***

President Donald Trump verkar ha missförstått den läxan. Hans andra mandatperiod har börjat följa den peronistiska handboken med importsubstitution, undantagstillstånd, personliga uppgörelser, finans- och penningpolitisk vårdslöshet och en aldrig tidigare skådad statlig kontroll över privata företag. Och, precis som med Argentinas peronism, styrs en stor del av USA:s ekonomiska politik direkt av presidenten själv.

Trumps tendens till peronistisk politik är starkast när det gäller handel. Centralt för Peróns ekonomiska vision var en strategi för ”importsubstituerande industrialisering”, som använde tullar, kvoter, subventioner och prisregleringar för att pressa argentinarna att producera inhemskt det de tidigare importerat billigare från utlandet. Tillvägagångssättet var avsett att driva inhemsk tillväxt, men skapade i stället isolerade och okonkurrenskraftiga tillverkningsindustrier som tyngdes av höga produktionskostnader, uppblåsta finanser och skenande svågerpolitik. Perverst nog krossade det också Argentinas globalt konkurrenskraftiga jordbrukssektor genom att avleda resurser från den till skyddade industrier. Argentinska konsumenter drabbades av högre priser, otillgängliga produkter och en överlag lägre levnadsstandard.

Ett av de mest ökända exemplen på importsubstitutionens misslyckande var under 2000-talet då peronistiska presidenten Cristina Kirchner försökte skapa en lokal elektronikindustri genom kraftiga restriktioner på importerade tv-apparater och smarttelefoner. Resultatet blev katastrofalt: blygsamma ökningar i lågvärdiga inhemska monteringsverksamheter motverkades mer än väl av en marknad med undermåliga produkter som prissattes till det dubbla av vad konsumenter betalade i grannlandet Chile. Populära varor som iPhones var helt enkelt inte tillgängliga, vilket tvingade argentinarna till lokala svarta marknader eller shoppingresor utomlands. Enligt peronistisk logik var detta ett nödvändigt ont. Lucas Berto, en ung peronistpolitiker, förklarade vid ett möte i Buenos Aires att ”argentinska produkter kan inte konkurrera på en öppen marknad” och ”vinsten måste stanna här”.

Trumps andra mandatperiod följer importsubstitutionens principer i flera avseenden. Enligt Världsbanken har Argentinas genomsnittliga tullsats till exempel legat mellan 10 och 16 procent sedan 1992, medan Yale Budget Lab uppskattar att USA:s nu överstiger 18 procent och kan komma att stiga ytterligare. ”Nationell säkerhet”-tullar för Trumps föredragna industrier – inklusive stål, aluminium och fordonsprodukter – når så högt som 50 procent. Och med USA-införda tullar som varierar beroende på produkt och land har det som en gång var ett relativt enkelt tullsystem ersatts av en labyrint av överlappande krav som även stora amerikanska importörer har svårt att navigera.

Peróns politik stannade inte vid tullar. Han nationaliserade hela industrier – järnvägar, flygbolag och telekommunikation – och skapade kroniskt förlustbringande statliga företag som bestod i årtionden. Den en gång så stolta argentinska järnvägen, med världens längsta nät i mitten av 1900-talet, är ett talande exempel. Efter Peróns nationalisering 1948 prioriterades underhållet ner, och i dag ligger stora delar av nätet i ruiner, ett ärr i landskapet. Den totala järnvägssträckan har krympt från 47 000 till under 18 000 kilometer.

Trump har inte gått i närheten av så långt, men utövar en förbluffande grad av statlig kontroll över privata företags kommersiella verksamhet. Trump-administrationen tvingade Japans Nippon Steel att ge USA:s president en ”gyllene aktie” i U.S. Steel och tog betydande andelar i bolag som Intel och MP Materials, vilket i båda fallen gjorde ”Uncle Sam” till företagets största aktieägare. Dessa är permanenta arrangemang som ger staten ett betydande inflytande över privata transaktioner. De skapar också en situation som liknar den i Argentina, där internationella bolag är fast i ett nät av regleringar. I Argentina har strikta valutarestriktioner gjort att företag som Scania inte kunnat betala sina utländska leverantörer och tvingats till kreativa, men absurda, lösningar som att låna ut sina instängda pesos till andra företag mot en negativ ränta, bara för att skydda pengarna från devalvering.

Trump har inte gått i närheten av så långt, men utövar en förbluffande grad av statlig kontroll över privata företags kommersiella verksamhet.

Trump har också flörtat med peronismen inom finans- och penningpolitiken. Perón tog kontroll över Argentinas centralbank och använde en expansiv penningpolitik för att finansiera enorma statliga utgifter och underskott, vilket ledde till den kroniska inflation som plågat landet sedan dess. En inflation så allvarlig att man i dag kan behöva en hel väska för att bära kontanter motsvarande några tusen kronor. Trump har för sin del redan lagt till biljoner dollar i ny amerikansk statsskuld, samtidigt som han försöker krossa Federal Reserves oberoende för att kunna föra en expansiv penningpolitik.

Kanske är presidentens mest peronistiska drag sättet han genomför sin politik på. Peronister förvärvade och använde regelbundet breda ”undantagsbefogenheter” för att snabbt och ensidigt genomföra sin politik. Grunden för detta lades långt innan Perón, då Argentinas Högsta domstol på 1920-talet etablerade en ”de facto-doktrin” som accepterade grundlagsvidriga handlingar, vilket urholkade maktdelningen. Trump har på liknande sätt utlyst flera nationella nödlägen för att motivera sitt snabba införande av globala tullar.

Perón fastställde inte bara den övergripande politiken – han bestämde personligen vilka företag som skulle lyckas eller misslyckas. Trumps andra mandatperiod uppvisar ett liknande tillvägagångssätt, där hans egna preferenser driver beslutsfattandet. Affärer görs upp bakom stängda dörrar, och specialbehandling förtjänas genom politiska kontakter. Denna centralisering av ekonomiskt beslutsfattande, att belöna vänner och straffa fiender, är utpräglat peronistisk. När den berömde författaren Jorge Luis Borges vägrade stödja Perón, blev han inte avskedad från sitt biblioteksjobb, utan förödmjukande ”befordrad” till ”inspektör för fjäderfä och kaniner”. Även här följer Trump de peronistiska fotspåren genom att agera för att tysta mediala personligheter som Jimmy Kimmel.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Trumpismen är inte fullfjädrad peronism än. Men varje undantagstillstånd och varje presidentiellt ingripande i privata företag för oss närmare den argentinska modellen. Peronismen skapade särintressen – företag, gunstlingar och fackföreningar – som blev beroende av staten och framgångsrikt motstod strukturreformer i årtionden. Ett exempel är hur det mäktiga lastbilsförarfacket i Argentina har blockerat alla försök att återuppbygga den förfallna Transandinska järnvägen, för att skydda sina egna intressen. Trump skapar en liknande dynamik i dag.

När en nations ekonomiska politik beror på personliga nycker snarare än konsekventa regler som tillämpas lika för alla, har den övergett marknadskapitalismen. Det tog Argentina nästan 80 år att börja röra sig tillbaka. Låt oss hoppas att USA byter kurs snabbare.

Omslagsbilden visar demonstranter framför affischer föreställandes Juan Perón och hans fru Eva. Foto: Natacha Pisarenko/AP