“One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”

Milton Friedman

I skärningspunkten mellan politik och ekonomi är kanske den största utmaningen ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkt. Medan en mängd företag kan vara framgångsrika parallellt inom samma växande bransch – till och med i hård konkurrens – är det politiska hantverket allt som oftast ett nollsummespel. Någons framgång förutsätter meningsmotståndarens förlust.

Därför pratar politiker och företrädare för näringslivet inte sällan förbi varandra rörande vilka som är de viktigaste byggstenarna för skapande av det goda samhället. Politik handlar nästan alltid om målkonflikter. Medan företag helst av allt vill ha förutsägbara spelregler och stabila förutsättningar kan ingen politisk karriär byggas på att sitta på händerna. Samarbete och strävan efter samsyn ger inga rubriker att locka väljare med.

Ekonomisk tillväxt sker inte i ett vakuum och inte av sig själv. Någon måste agera för att förverkliga sin egen eller förvalta någon annans affärsidé, nytänkande eller innovation. Detta förutsätter oftast ekonomiskt risktagande i någon form. Att det finns tillgängligt kapital att satsa, i befintlig balansräkning eller med tillförda medel. 

När det går illa för en privat investering är det sällan särskilt många utöver de omedelbart drabbade som ägnar detta en längre tanke. Att affärsidéer inte alltid lyfter är en del av marknadsekonomins järnlag. Det är, med rätta, inte politikens problem.

Men när företag väl blir framgångsrika erbjuder detta ett rampljus med stark dragningskraft på våra folkvalda. Då lyfts enskilda företagsledare fram som nationens hjältar; föredömen som sätter Sverige på kartan, som en produkt av vårt goda näringslivsklimat, en frukt av den förda politiken. Något vi alla ska känna stolthet över.

Briljanta entreprenörer och modiga företagare förtjänar självfallet att uppmärksammas. Men inte sällan glöms då bort att få företagsidéer kan realiseras utan extern finansiering – någon som vågade investera från början när succén ännu bara var en målsättning och förhoppning, långt borta vid horisonten. Dessa investerare borde också vara en naturlig del av hjälteberättelsen.

Såväl konkreta förslag som retorik i partiprogram och valmanifest vägs in i den långsiktiga investerarens analys.  

En god investerare har förmågan att väga risk mot möjlig avkastning. En kalkyl som naturligen inbegriper villkoren för den eventuella vinsten där skattesystemet är en avgörande komponent. Helt enkelt för att det sätter ramarna för om det är någon mening med att ta ytterligare risker. 

Vilken förutsägbarhet kan näringslivet räkna med? Såväl konkreta förslag som retorik i partiprogram och valmanifest vägs in i den långsiktiga investerarens analys av de nationella förutsättningarna.  

Sverige är för närvarande ett bra land att investera, starta och driva företag i. Vi har bra randvillkor såsom god affärsmoral, hög rättssäkerhet, och rimliga nivåer på relevanta skatter, exempelvis 20,6 procent bolagsskatt, 30 procent på utdelningar och kapitalvinster, och 25 procent på onoterade bolag. 

Förvisso varierar bolagsskatterna mellan 9 och 30 procent i Europa, så den svenska nivån på 20,6 är inte anmärkningsvärd, varken hög eller låg. Den generella skatten på kapitalinkomster är – med sina 30 procent – relativt sett hög jämfört med OECD-snittet på 24 procent, men ändå hanterbar. Sättet på vilket den är strukturerad med samma nivå för utdelningar som kapitalvinster, med hög förutsägbarhet utan en massa avdrag och annan komplexitet, och med skattefrihet på näringsbetingade aktier, gynnar förutsättningarna för investeringar.

Dock är skattesystemets inverkan på investeringsklimatet långt ifrån allt. Det finns ytterligare områden som förtjänar politisk uppmärksamhet.

***

Världsbankens Ease of doing business index – skapat år 2002 – placerar Sverige på en tiondeplats globalt, och fyra i Europa. Det är bra, om än med utrymme för förbättringar. 

Uppfinnings- och ingenjörskulturen lever och frodas. Enligt FN:s årliga index över de nationella innovationsmöjligheterna – Global Innovation Index – knep Sverige andraplatsen år 2023, endast slaget av Schweiz. 

Transparency Internationals Corruption Perception Index rankade Sverige på plats åtta av 180 länder år 2025. Fortsatt ett av världens minst korrupta länder, även om vi tappat en placering det senaste året och det finns oroväckande tendenser i samhället just nu. Utan stabila och oförvitliga institutioner fungerar snart ingenting i ett samhälle. Ett brett folkligt förtroende för att staten alltid är objektiv, neutral och rättvis gentemot medborgarna tar generationer att bygga upp, men kan gå snabbt att rasera. Än så länge ligger dock Sverige i världsklass.

Vad som kanske är mer intressant är att dessa förtroendenivåer ligger tämligen stabila över tid, vilket indikerar att Sverige möjligen är betydligt mindre polariserat och anspänt än vad debatten om tillståndet i samtiden målar upp.

Svenskar litar på varandra. Transaktionskostnaderna för att göra affärer är fortsatt rimligt låga. Folk i gemen vet skillnaden på rätt och fel och tycker att strävsamhet ska löna sig. Det finns i vår kultur. Myndigheterna är tämligen effektiva, inte minst i ett globalt perspektiv. Rättssystemet fungerar. Det finns en stabilitet i det politiska systemets olika delar. Allt detta sammantaget gör Sverige till ett attraktivt land när det kommer till förutsägbarhet för investeringar i näringslivet.

En mer lättsam notering är att FN:s World Happiness Report placerade Sverige på en sjundeplats år 2023, förvisso med fyra nordiska länder före oss. Det är parametrar som inkomst, sociala stödstrukturer, förväntad livslängd, friheten att forma sin egen livsstil och kanske den viktigaste – tilltron till andra och till de offentliga institutionerna – som grundar den upplevda lyckan. Sverige är tveklöst ett bra land att ha lyckan att leva i. Och att investera tid och pengar i dess växande välstånd.  

Detta ger en bra grogrund för en sprudlande ekonomisk aktivitet i hela samhället, med både företagande och investeringar, i allt från den lokala korvkiosken till start-ups inom avancerad AI.

***

En bromskloss har emellertid varit hårda regleringar på makro- och mikronivå, något som blev alltmer uppenbart under 70- och 80-talen. 

Socialdemokraterna ledde den gradvisa processen mot avreglering av handeln med utländsk valuta. 1984 började regelverket luckras upp och två år senare var det fritt fram för såväl företag som enskilda medborgare att helt fritt köpa och sälja utländska valutor. Därefter följde flera avregleringar av kapitalmarknader och ägande. Sverige tog snabba steg mot att bli en ekonomi öppen mot omvärlden och med större ekonomisk frihet inom landet.

Efter regeringsskiftet 1991 inledde den borgerliga regeringen en process för att bryta upp statliga monopol.

Efter regeringsskiftet 1991 inledde den borgerliga regeringen en process för att bryta upp statliga monopol och en omfattande bolagisering av en rad statliga verksamheter, vilket medförde betydande omstrukturering av svensk ekonomi. 

1991, i sin första regeringsförklaring, symboliskt nog den 4 oktober, presenterade statsminister Carl Bildt idéerna som skulle grunda en ny politik för ekonomisk tillväxt:

”Löntagarfonderna avvecklas. Detta besked är signalen om en avgörande förändring av synen på företagande och ägande i Sverige. Skatterna på småföretagen kommer att sänkas. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital avskaffas redan från och med detta år (för att underlätta för familjeägda bolag). Arvsbeskattningen lindras. Omsättningsskatten på aktier avskaffas. De sociala avgifterna på individuella vinstandelar i företag tas bort. Den allmänna löneavgiften slopas. Nya skattestimulanser för teknik- och innovationsföretag tas skyndsamt fram liksom förslag om lindrad kapitalbeskattning i övrigt. Regelverket för de mindre företagen förenklas. Det utländska intresset för investeringar i Sverige stimuleras genom att förvärvslagstiftningen för företag, aktier och fastigheter i huvudsak avskaffas.”

Det var mitt i en djup ekonomisk kris som den borgerliga fyrpartiregeringen både i retorik och praktisk gärning tog sig an ett skattesystem som inte längre uppmuntrade till investeringar i nya affärsidéer eller företag, utan snarare hade utvecklats till en näringslivets tvångströja. Medlemskapet i Europeiska unionen påskyndade den ekonomiska integrationen och utbytet med andra kapitalmarknader. 

Detta förhållningssätt kom att prägla större delen av 90-talet, även under de socialdemokratiska regeringarna.

Även om staten inte släppte taget helt krymptes det offentliga ägandet i flera verksamheter till förmån för privata intressenter. Uppbrutna monopol, avregleringar och tillgång till internationella kapitalmarknader möjliggjorde en helt ny dynamik i svensk ekonomi, som redan hade goda underliggande förutsättningar. 

Men delar av skattesystemet hade fortsatt en hämmande effekt.

***

Under det tidiga 2000-talet inleddes en omprövning av flera av dessa skatter. Starten var S-regeringens skattereform som skapade möjligheten för näringslivet att mer långsiktigt investera i andra bolag genom den konstruktion som kallas näringsbetingade aktier.

Detta skedde efter en ”skandal” där statsanknutna Telia sålde sitt helägda dotterbolag Eniro genom ett upplägg med ett holländskt holdingbolag och sparade tre miljarder kronor i dubbelbeskattning, något som i och för sig var mycket vanligt i näringslivet vid den tiden. Både stora industrikoncerner och enskilda bolagsägare hade belgiska eller holländska holdingbolag för helägda dotterbolag för att undgå skatt på skatt. Detta var helt lagligt och förståeligt, men ledde till att kapital från bolagsförsäljningar ofta fastnade utomlands.

Det ansågs initialt som helt oerhört att ett delvis statligt bolag gjorde så här, men Telia försvarade sig väl och pedagogiskt, vilket sedermera ledde till att regeringen valde att till viss del ”importera” de belgiska och holländska reglerna.

Konstruktionen var på plats den 1 januari 2004. Syftet var att förenkla reglerna kring beskattning av operativa aktieinnehav. Den praktiska effekten var att vinster från försäljning av aktier ägda av andra bolag i rent ägar- och kontrollsyfte, snarare än mindre investeringar i diversifierade aktieportföljer exempelvis över börsen, förblev helt skattebefriade så länge de behölls i bolagssektorn och inte delades ut. Därmed kunde både internationella storkoncerner och privata entreprenörer och investerare enklare bedriva ägande och investeringsverksamhet i onoterade bolag, inte sällan så kallade start-ups, med Sverige som bas.

Modellen var tämligen enkel att överblicka, utan betungande byråkrati eller administrativa utmaningar för näringslivet. Till följd av reformen blev mer kapital tillgängligt för investeringar. Mer pengar stannade inom den svenska ekonomin och ett bolags framgång kunde direkt gagna ett annat företags utveckling, i stället för att hamna – och ofta fastna – utomlands.

***

Det var även under 2004 som riksdagen bestämde sig för att avskaffa arvs- och gåvoskatten. En proposition lagd av en socialdemokratisk regering i minoritet, men i ett utvecklat budgetsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. 

Den korta debatten i riksdagens kammare rörde huvudsakligen frågan varför inte även förmögenhetsskatten inkluderades. Arvs- och gåvoskatten från 1928 beskrevs under ett anförande av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Lennart Axelsson i samband med avskaffandet som ett betydande hinder mot generationsskiften inom familjeföretag. Därtill konstaterade han att svensken blivit väl påhittig i sätten att runda dessa skatter, vilket gjorde att stora värden rann ut ur landet, alternativt in i stiftelser eller improduktiva tillgångsslag som var undantagna beskattning eller lätta att ”trixa” med. 

Femton år senare var hans dåvarande partiordförande – tillika statsminister – Göran Persson ännu tydligare med att skatten gjorde mer skada än nytta: 

”Vi tappade en hel del framgångsrika entreprenörer. Det var inte värt det. Man måste komma ihåg detta när man pratar om skatter: Du ska ha en intäkt från skatten, den ska vara stadig, förutsägbar, du ska ha rättssäkerhet när du tar ut skatten och det ska vara en skatt som inte skadar ekonomin. Är man inte lyhörd för alla dessa dimensioner kan du inte driva ekonomisk politik. Ibland när det blir för ideologiskt missar du de där dimensionerna, då skadar du dig själv med olika typer av skattebeslut – det får man se upp med.”

Ideologisk renlärighet har en tendens att kollidera med en komplex och mer nyanserad verklighet. Men det bör vara det faktiska utfallet av den förda politiken som utvärderas.   

***

Bara något år senare var det dags att fullfölja omläggningen. Förmögenhetsskatten röstades bort av en riksdag där Moderaterna, Centerpartiet, dåvarande Folkpartiet och Kristdemokraterna kunde samla egen majoritet. Först halverades skatten i budgetpropositionen 2006, för att sedan helt skrotas året därpå. 

Denna gång var det betydligt mer högljutt och polemiskt när förslaget debatterades i kammaren. Även om förmögenhetsskatten rörde tämligen små belopp sett ur ett statsfiskalt helhetsperspektiv – mellan sex och sju miljarder årligen av totala 800 miljarder i statsbudget för 2006.

Mer riskkapital i svensk ekonomi var politiskt eftersträvansvärt. Förmögenhetsskatten var i vägen.  

Alliansregeringens fyra partiledare Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund motiverade avskaffandet i en debattartikel inför voteringen:

”Grunden för en verklig jobbtillväxt är investeringar i ett växande företagande. Därför är det bekymmersamt att svensk ekonomi under många år har upplevt en låg investeringsnivå. Vi ser det inte minst i att uppfinningar och innovationer som gjorts i Sverige har kommersialiserats i andra länder, för att leda till nya företag och arbetstillfällen där i stället för här. En faktor som sannolikt bidragit till denna negativa utveckling är den bristande tillgången på riskkapital, bland annat orsakad av den höga svenska kapitalbeskattningen i form av förmögenhetsskatten.”

Regeringen letade efter reformer för att öka svensk attraktionskraft för internationella kapitalströmmar. Utmaningen var att det investerades för lite och att svenskt nytänkande och uppfinningsrikedom förverkligades i alltför stor omfattning utanför landets gränser. Mer riskkapital i svensk ekonomi var politiskt eftersträvansvärt. Förmögenhetsskatten var i vägen.  

Denna gång fanns ingen blocköverskridande konsensus kring skattens skadlighet för ekonomins utveckling. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade samlat nej till förmögenhetsskattens avskaffande. I riksdagsdebatten kallade de reformen ansvarslöst ofinansierad och fördelningspolitiskt orimlig. 

Men beslutet fattades, och Sverige fick internationellt sett tämligen tidigt en fördel av att inte aktivt eftersträva att förmögna medborgare på olika kreativa sätt skulle försöka föra dessa ut ur landets ekonomi eller in i improduktiva tillgångsslag eller strukturer. I stället öppnades möjligheten för den riskvillige att få god avkastning vid satsningar på svenskt nyföretagande. 

Därmed hade ytterligare en rad bromsklossar för investeringar, företagande och tillväxt, tagits bort.

***

Dessa skattereformer, efter makro- och mikroavregleringarna jag nämnde tidigare, tillsammans med den redan fina grogrunden vi har haft sedan länge i Sverige, satte fart på svensk ekonomi.

Från 2004 växte Sveriges BNP från 2 262 miljarder kronor till över 5 200 vid utgången av 2023. En hisnande välståndsutveckling, ur ett historiskt perspektiv. Självfallet inte något som enkom följde av den nya skattepolitiken för förmögenheter och kapital. Men reformerna har tveklöst varit en katalysator för att öppna upp för en alltmer dynamisk och riskvillig inhemsk kapitalmarknad. Kapital som vill arbeta, som vill växa.

Företag utvecklar inte sig själva. Riskkapital fyller en viktig funktion på kapitalmarknaden som ingen annan aktör gör. Mellan de traditionellt sett försiktiga och riskminimerande bankerna, och börsanalytikernas kortsiktiga förväntan på ständigt växande värden, hittas företag i behov av förändring i lugn och ro; med målinriktat ledarskap för att få bolaget på fötter igen, där investeraren även verkar inom det förvärvade bolaget.

Riskkapital köper bolag som behöver utvecklas i bättre riktning och säljer dem till ett högre värde, om analysen, värderingen och nödvändiga åtgärder gjorts rätt.

Affärsidén kan vara sund, men nuvarande företagsledning fel, organisationen felstrukturerad, logistikkedjan för dyr, marknadsnärvaron för svag. Vad det nu än handlar om för utmaningar, kan utvecklingen i ett bolag vändas så att det står bättre rustat för att återintroduceras på börsen eller tas över av en mer långsiktig ägare. 

Riskkapital köper bolag som behöver utvecklas i bättre riktning och säljer dem till ett högre värde, om analysen, värderingen och nödvändiga åtgärder gjorts rätt. Överskottet från transaktionen kan därefter möjliggöra nya förvärv i andra bolag i behov av omstrukturering. Eventuella förluster tvingas den som tog risken från början att bära. Sådana är spelets regler.

År 2024 var det fler än fem procent av Sveriges arbetstagare som jobbade i något av alla de 1 200 riskkapitalägda företag som fanns runt om i landet. Senast riskkapitalinvesteringar som andel av BNP sammanställdes, år 2022, låg Sverige näst högst i Europa. 

Skulle denna lättrörliga investeringskälla börja söka sig någon annanstans skulle det märkas smärtsamt tydligt i svensk ekonomi. 

***

Sedan år 2007 – året då förmögenhetsskatten slutligen avskaffades – är det 500 miljarder riskkapitalkronor som satsats på olika svenska företag i behov av att vända sin utveckling och stärka sin konkurrenskraft – och därmed svensk ekonomis konkurrenskraft. 

Den framtida värdeökningen i det svenska näringslivet som dessa investerade miljarder möjliggjort är väldigt svår att specificera. Men att avskaffandet av dessa skadliga skatter betalat sig rent samhällsekonomiskt råder det ingen tvekan om.    

Har du ekonomisk utjämning som politisk målsättning är det möjligt att du inte ser värdet av enklare tillgång till investeringsvilligt kapital, då den uppenbara idén med sådant är att det ska ge den riskvillige avkastning. Men detta är bara en sida av myntet.

Investeringar kan också räknas i nya fabriksbyggnader, eller i effektivare vindkraftverk, eller i efterfrågan på högutbildad arbetskraft. Det kan handla om expanderande kontorslandskap avsedda för högspecialiserade tjänster som efterfrågas globalt eller digitala plattformar som revolutionerar en hel bransch. Detta ger ekonomisk tillväxt och en växande skattebas.

Ingen vet vad som väntar när briljanta idéer möter sunt affärstänkande. Detta är marknadsekonomins oöverträffade styrka. Men med den inneboende utmaningen att den framtida utvecklingen är svår att utläsa i ögonblicket. 

Ett par exempel är särskilt belysande:

Spotify är i dag ett av Sveriges största bolag räknat i värde. Det grundades 2006 och hade inte funnits utan en fungerande riskkapitalsektor, som i samklang med grundarnas briljans och hårda arbete möjliggjort denna exportsuccé. 

EQT är ett av världens absolut största bolag, tillika ett av de största på Stockholmsbörsen, och är i sig självt ett riskkapitalbolag vars själva verksamhet är att investera i andra bolag.

Ingen kan i dag säga vilka som är Sveriges största företag om tio år. Därför är det självklart mer frestande för en politiker att utfärda löften utifrån det som är känt i ögonblicket, snarare än hänvisa till abstrakt framtida välståndsutveckling som ingen fullt ut kan överblicka.

Sedan det tidiga 2000-talet har nära nittio inhemska företag värderade till över en miljard kronor vuxit fram utanför börsen. År 2005 startade Klarna, som nyligen introducerades på New York-börsen. Året därpå alltså Spotify. Två unika företagsidéer som förändrade både vår vardag och världen. Nytänkande kombinerat med ny teknologi och med tillgång till riskvilliga investerare som såg en potential som ingen annan trodde på. 

Sedan dess har utvecklingen rullat på i en svindlande hastighet. I dag är spretigheten och bredden av svenska teknikbolag fullkomligt enastående, sett ur ett internationellt perspektiv. Alla tänkbara branscher ägnar sig åt innovation i alla riktningar – till stor del byggt på utländska investeringar som sugs in i svensk ekonomi – med riskkapitalbolagen som vägen in. 

Ingen av våra svenska enhörningar startade innan de tre kapitalskattereformerna var genomförda eller initierade.

Om vi höjer kravet till svenska företag utanför börsen som värderas till över en miljard amerikanska dollar räknar vi till över fyrtio så kallade enhörningar. Det kan jämföras med nio i Finland, Danmarks sex och Norges tre. Ingen av våra svenska enhörningar startade innan de tre kapitalskattereformerna var genomförda eller initierade.

Sverige får lysande betyg, med en fjärdeplats i Europas enhörningsliga – endast slaget av de betydligt större ekonomierna Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Vår plats på den globala enhörningslistan var år 2023 nio, enligt en sammanställning av Business Sweden. Enda smolket i denna fantastiska glädjebägare är att sedan dess har inga fler tillkommit, medan listettan USA fått ytterligare 44 under samma år.  

Förklaringen till vår relativa storhet hittas inte i rik tillgång på unika naturtillgångar eller andra geografiskt betingade komparativa fördelar. Och det handlar inte heller om kulturella aspekter, utbildning, know-how eller infrastruktur. Jämförelsen med Norge och Danmark är slående. Detta är två länder som i allt väsentligt är lika Sverige. Våra skandinaviska grannar toppar också tidigare nämnda listor över exempelvis lycka, tillit och starka institutioner. 

Alltjämt ligger både Norge och Danmark långt efter Sverige i exempelvis antal enhörningar. Detta är inte det främsta mätetalet på tillståndet i investeringsklimatet, men en stark indikation. Forskaren Nima Sanandaji visade i en artikel under 2023 att antalet ”superentreprenörer”, definierat som personer som blivit dollarmiljardärer på sitt företagande, signifikant korrelerar med ett lands välståndsutveckling och tillväxt. För varje enhörning finns hundratals bolag som lyckas, skapar jobb och tillväxt, även om de inte når ända fram till en värdering på en miljard dollar.

Något annat får det svenska investeringsklimatet att sticka ut. Vi är ett enklare land att investera i än en lång rad andra. Och vi har en beskattningsnivå och -struktur som gynnar investeringar. Både Danmark och Norge har mycket hård beskattning på kapital i en internationell kontext. Det driver investeringskapital utomlands eller in i exempelvis stiftelser som inte förmår investera med den passion, kompetens och riskvilja som privatpersoner och riskkapitalbolagsentreprenörer gör.

Vi har skaffat oss ett internationellt rykte om att vara ett stabilt land att investera i, oberoende av aktuell bransch eller bolag. Utvecklingstakten i ekonomin hålls hög även genom att redan framgångsrika entreprenörer satsar egna tillgångar i nya lovande projekt i en god spiral av dynamik, kunskapsspridning och risktagande. Det skapas nätverk av investerare som samlas kring nya möjligheter som entreprenörer letar finansiering till. 

Självklart var det mycket begärt att svenska riksdagsledamöter skulle kunna förutse de potentiella effekterna av en avskaffad förmögenhetsskatt när de satt och trätte om huruvida skatten var rättvis eller inte, för knappa tjugo år sedan. 

***

Det är svårt att i dag sätta en prislapp på hur starkt varumärket Sverige är som investeringsland. Men tveklöst är det ett av de ledande i Europa. Något som hade varit en omöjlighet utan en stark riskkapitalsektor. Och betydligt mindre sannolikt om de politiska förutsättningarna varit mer instabila. Att inte peta i kapitalskatterna har varit bland det mest förnuftiga svenska politiker gjort de senaste två decennierna, oberoende av vilken politisk färg de haft. 

En ökande specialisering inom svensk ekonomi belyses väl i Konjunkturrådets rapport från 2023, främst manifesterat genom en krympande tillverkningsindustri och snabbt expanderande tjänstesektor. Sedan 1980-talet har antalet industrijobb mer än halverats medan exempelvis finansiell verksamhet och företagstjänster fördubblats. 

Strukturomvandlingen av näringslivet driver fram en växande andel mer kunskapsintensiva yrken, vilket genererar ekonomisk tillväxt. 

Nästa Konjunkturrådsrapport, från 2024, fördjupar sig i faktorerna bakom Sveriges internationellt sett goda produktivitetsutveckling, framför allt åren mellan 1990-talets svenska kris och den globala finanskrisen 2008. Det finns ett samband mellan tillväxten i ekonomin och ökande sysselsättning inom högproduktiva näringar som kommunikation, fastigheter och finanssektor. Kommunikationsbranschen har ökat produktiviteten med 60 procent sedan år 2000, vilket till stor del förklaras av ökad digitalisering.

De senaste två decenniernas produktivitetsökning hittas primärt inom de svenska företagen, och de som lyckats bäst attraherar kompetens – vilket ytterligare förstärker konkurrenskraften. 

Detta avviker mot föregående två decennier då produktiviteten främst genererades av in- och utträden, det vill säga att lågproduktiva bolag gick i konkurs och ersattes av högproduktiva bolag, något som är förknippat med stora omställningskostnader och en del mänskligt lidande. 

Denna förändring är anmärkningsvärd och unik i historien och visar att det numera går att effektivisera befintliga bolag i en utsträckning som driver ett helt lands produktivitet, utan uppslitande konkurser och nedläggningar.

En dynamisk marknad för ägande och ägarbyten driver produktivitetsökningar, vilket i sin tur leder till ökat välstånd.

Rapportens författare uppgav vid framläggandet att hälften av produktivitetsförbättringarna inom befintliga bolag skedde vid ägarbyten, och en hypotes som det just nu forskas på är att en stor del av dessa ägarbyten drivits av riskkapitalinvesteringar. Det är måhända för tidigt att dra definitiva slutsatser, men det verkar som att en dynamisk marknad för ägande och ägarbyten driver produktivitetsökningar, vilket i sin tur som bekant leder till tillväxt och ökat välstånd.

Konjunkturrådet pekade på betydelsen av att politiken inte väljer vinnare eller förlorare, utan förblir neutral och avstår från riktade satsningar eller interventioner med offentliga medel och stödprogram. Få hinder mot utländska direktinvesteringar och ett skattesystem som inte sätter käppar i hjulen för näringslivets utveckling tillhör även de viktiga komponenter för ökande produktivitet – och därmed ekonomisk tillväxt. 

Det USA-baserade The Global Entrepreneurship and Development Institute placerade år 2019 Sverige på en niondeplats i sitt Global Entrepreneurship Index Ranking. Detta kan till stor del betraktas som det konkreta utfallet av den rådande näringspolitiken. Eller för den delen, det faktiska utfallet av alla de politiska förslag på restriktioner och begränsningar av företagandets förutsättningar som aldrig läggs.

***

När EU-kommissionen började snickra på sin Kapitalmarknadsunion (CMU) konstaterades att Sverige hade en välutvecklad och stabil kapitalmarknad, vilket gör Sverige till en viktig politisk aktör i en ökad unionsintegration på området. Vi anses ledande inom digitalisering och fintech, men även med en stark tradition av hög hållbarhet och socialt ansvarstagande inom finanssektorn. Kapital möjliggör lägre miljöpåverkan och större samhällsengagemang inom näringslivet.

I den så kallade ”Draghi-rapporten” – The Future of European Competitiveness – från september 2024 konstateras, bland en lång rad andra europeiska utmaningar, att det generellt sett investeras för lite i forskning inom europeiska företag. 

Brist på riskkapital och dåliga näringspolitiska förutsättningar gör att en del europeiska enhörningar har valt att flytta sina huvudkontor till USA. EU-ländernas regleringar gör det för svårt att skala upp även goda affärsidéer. Europa har sammantaget ett alltför ogynnsamt klimat för riskkapital och investeringar i nya teknologier.

Behovet av mer och rätt investeringar för att komma ikapp övriga världen kunde inte förklaras tydligare. Det räcker inte med att ha de bästa idéerna. De måste också kunna finansieras, utvecklas och uppmuntras att stanna kvar i vår del av världen. Ingen liten uppgift. Men där är Sverige på många sätt Europas föredöme. 

Den svenska erfarenheten bör exporteras till EU. Alla har att vinna på ökad konkurrens mellan de europeiska kapitalmarknaderna. 

***

Men det rådande goda investeringsklimatet som just nu präglar den svenska ekonomin kan med enkelhet raseras. Det behöver inte ens vara fråga om konkreta politiska beslut, det kan räcka med tydliga politiska intentioner om vad som väntar. Ansvarslös retorik eller populistiska utfästelser. Eller en kombination.  

I USA höjdes kapitalskatten kraftigt år 1969, samtidigt som en hel del andra försämringar för exempelvis personaloptioner infördes. Följden blev att riskkapitalet krympte betänkligt under det påföljande sjuttiotalet. Trenden vändes först när kapitalskatten sänktes till 28 procent 1978 och sedan 20 procent 1981. År 1979 öppnades det också upp för pensionsfonder att investera i fonder förvaltade av riskkapitalbolag. Genom medvetna politiska beslut tog USA steg för steg tillbaka rollen som det ledande landet för investeringar i världen.

Norge är ett mer nutida exempel på vad obetänksam politik kan åstadkomma på kort tid.

Norge är ett mer nutida exempel på vad obetänksam politik kan åstadkomma på kort tid. Koalitionsregeringen av Arbeiderpartiet och Senterpartiet – som bildades 2021 – höjde förmögenhetsskatten, utdelningsskatten, och deklarerade att de avsåg ta fram ett förslag på exitskatt på 37,8 procent av flyttande verksamhets värde. Detta fick uppseendeväckande konsekvenser.

Ett stort antal förmögna familjer skyndade sig att flytta sina tillgångar ut ur landet för att slippa den kommande straffskatten på ekonomisk rörelsefrihet. År 2022 flyttade fler norrmän ur landet än under de föregående tio åren. Kända entreprenörer, företagsledare och artister hittas numera i Schweiz. Eller Sverige. 

Att enskilda medborgare slutar vara en del av samhällsekonomin behöver självfallet inte vara hela världen, men med utströmningen av kapital, erfarenhet och nätverk av investerare krymper förutsättningarna för nästa generation norska företagsledare att hitta riskvilligt kapital. Utflyttningseffekten blev omedelbar och till detta kommer långsiktiga konsekvenser. 

Den fulla effekten av det norska exitexperimentet kommer manifesteras över tid, även om den samlade förlusten i förlorad framtida tillväxt aldrig kommer att kunna mätas fullt ut. Hur kan vi veta hur många banbrytande affärsidéer som aldrig blev realiserade på grund av avsaknad på riskvilligt kapital? Hur många möjliga enhörningar som Norge går miste om de kommande åren?  Det är uppenbart att Norges framtida ekonomiska utveckling och välstånd skadeskjutits. Och allt detta orsakat av ovarsam politik och ideologisk retorik.

Ett annat nutida exempel är Storbritannien. Labour gick till 2024 års val med löfte om att alla utlänningar som uppehåller sig i landet inte längre skulle kunna åtnjuta några av de skattefördelar som funnits för utländska inflyttare sedan sent 1800-tal. Därtill att så kallad asymmetrisk vinstdelning vid lyckosamma investeringar, vilket är vanligt i riskkapitalbranschen, ska beskattas såsom inkomst av tjänst. 

Dagens skatteuttag vid asymmetrisk vinstdelning i Storbritannien är 28 procent – att jämföra med 26 i Italien, 28,5 i Tyskland, 34 i Frankrike och 27 i Spanien. Vid internationell jämförelse klart konkurrenskraftigt. Men efter den aviserade ökningen så går detta från 28 till 34 alternativt 44 procent, och regeringen har inte förmått förtydliga under vilka förutsättningar dessa respektive skattesatser ska gälla.

Antalet riskkapitalägda bolag i Storbritannien räknas till 12 000, med 1 500 nya uppköp bara under 2023. Över 2,2 miljoner anställda jobbar i dessa företag. Därtill sysselsätter riskkapitalnäringen själv 140 000 personer, om kringliggande högspecialiserade tjänster som rådgivare, jurister och revisionsbyråer räknas in. Detta är en välmående och högfungerande del av Storbritannien som ett av världens finanscentrum.       

Effekterna av den nya politiska inställningen har inte låtit vänta på sig. Sedan de aviserade reformerna i budgeten som presenterades i slutet av oktober 2024 har en miljonär flyttat ut var 45:e minut. Totalt 11 000 personer av totalt cirka 70 000 i gruppen icke-britter som fått förändrade skatteregler har redan flyttat ur landet, Om nuvarande takt håller i sig – som rent räkneexempel – så skulle alla vara utflyttade i början av 2026. 

Tankesmedjan The Adam Smith Institute beräknar att regeringens tilltag krymper den brittiska ekonomin med 1,3 miljarder pund per år, tvärtemot de ökade skatteintäkter som Labourregeringen naivt räknat med. Med kapitalet försvinner även kunnande och kompetens att vara en del av att utveckla det brittiska näringslivet. 

När jag var i London i februari 2025 träffade jag internationella investerare, bankirer, konsulter, miljardärer, och företagsledare som alla var på väg att flytta utomlands. Nästan varje möte hade någon deltagare som försiktigt delgav sina flyttplaner när jag förde frågan på tal. 

***

Vi lever i en tid där kapital och internationell professionell klass aldrig varit mer lättrörlig. Detta kanske stör personer med en socialistisk läggning, men det är en realitet. Detta är en klass av medborgare som skapar tillväxt, jobb och skatteintäkter där de bor och verkar.

Det är viktigt att understryka att detta inte är en fråga om att försöka smita undan skatt genom olagliga metoder. Snarare är det ett val som tvingats fram högst medvetet och som bottnar i tydliga politiska intentioner om hur de styrande vill att samhället ska vara organiserat. De värderingar som präglar de politiska besluten. Hur framgångsrika företagare, entreprenörer och ägare behandlas. Signaler om att du är oönskad får till slut konsekvenser.

Hade bagaren i en engelsk by på 1700-talet belagts med drakoniska straffskatter är det troligt att han hade sökt sig till en annan by.

Men om moraliserandet – och för den skull missunnsamheten – kan läggas åt sidan för en stund återstår det enda som egentligen är relevant. Det konkreta utfallet av politiken. ”Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som vi förväntar oss vår middag, utan av deras hänsyn till deras eget intresse” är en kärnfull sammanfattning gjord av 1700-talstänkaren Adam Smith. 

Smiths poäng var att egenintresset av att kunna tjäna pengar och försörja sin familj är bra för det allmänna intresset av att det finns varor att köpa. Men resonemanget kan också appliceras på skatteområdet. Hade bagaren i en engelsk by på 1700-talet belagts med drakoniska straffskatter är det troligt att han hade sökt sig till en annan by för att bygga sig ett bättre liv. 

Samma sak gäller det moderna samhällets företagare. När livsverk aktivt hotas av yttre krafter är det en fullt rimlig – mänsklig – reaktion att i möjligaste mån försöka skydda sig och sina nära och käras framtid. 

Att en starkt försämrad svensk skattemiljö skulle skrämma bort redan framgångsrika entreprenörer i någon omfattning får anses lika självklart. Den näringslivshistoriskt intresserade vet att Sverige redan haft bittra erfarenheter av frammanad kapitalflykt. Och det var långt innan världens kapitalmarknader globaliserats.

I en essä av tidigare nämnde Nima Sanandaji från 2020 framgår att utöver de mest kända exitörerna Rausing, Kamprad och Lundberg, var det ytterligare 1 105 svenskar som fick myndigheternas tillstånd att föra ut privata tillgångar ur landet mellan åren 1974 och 1984. För på den tiden krävdes statens godkännande. 

Nära sju miljarder privatägda kronor – i dåvarande penningvärde – rann ut ur Sverige under denna period. Resurser som skulle kunnat grundlägga nya svenska framgångsrika företag försvann in i andra länders ekonomier.

***

LO-ekonomen Rudolf Meidner – och en av upphovsmännen till idéerna om succesivt ökad vinstdelning till de anställdas fackförbund genom löntagarfonder – gav uttryck för sin tids socialdemokratiska ideal när han förklarade för Tetra Paks ägare Hans Rausing att: ”Den typen av företag, de familjeägda, ska vi inte ha i det framtida Sverige”. Hellre såg den socialdemokratiska eliten att världsledande entreprenörer packade sina väskor än att de drog i sin egen ideologiska nödbroms. 

Kan dagens politiker navigera bland riskerna med att trumma upp en företagarfientlig opinion hos sina partivänner och i väljarkåren?

Ingen kan med facit i hand tycka att detta var en lyckad politik som gjorde Sverige rikare, starkare och mer välmående. 

Kan dagens politiker navigera bland riskerna med att trumma upp en företagarfientlig opinion hos sina partivänner och i väljarkåren?

”För att vårt skattesystem ska förmå fortsätta lira med den starka generella välfärden är det avgörande att skatt betalas efter bärkraft och att välfärd ges efter behov. En exitskatt – det brukar också kallas kapitalbeskattning vid utflytt – vore en viktig pusselbit, liksom en tillfällig skatt på bankernas övervinster. Skattesystemets inneboende skönhet och omfördelande kraft anser jag nämligen väl värd att värna och utveckla”, konstaterade den socialdemokratiska riksdagsledamoten i riksdagens skatteutskott, Hanna Westerén, i april år 2024.  

Socialdemokraterna har inte gett upp idén om att införa en svensk exitskatt, trots att de misslyckades att få en sådan på plats år 2017. ”Vi behöver öka skatteuttaget, vi är ju i praktiken ett skatteparadis för kapitalägare”, konstaterade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson i december 2024.

När partiernas olika motioner på skatteområdet debatterades i riksdagen i april 2024 uttryckte den socialdemokratiske riksdagsledamoten Mathias Tegnér misstro mot den empiri som bevisligen kan konstateras manifestera sig i kopplingen skatt och investeringar: ”Inledningsvis måste jag säga att jag nästan blir lite paff över den nästan religiösa tron på dynamiska effekter och det faktum att det skulle finnas en direkt koppling mellan skatt och tillväxt.” […] ”Det finns ingenting som tyder på att det kapital som man är beredd att investera försvinner bara för att det finns skatter på kapital. Den kopplingen finns faktiskt inte.”

Ekonomen Friedrich Hayek skrev: ”Om socialister förstod ekonomi skulle de inte vara socialister”.  Visserligen ett provocerande och tillspetsat citat, och kanske inte alltid helt rätt, men jag tänker ofta på det när jag läser saker som sägs om företagande och investeringar från vänsterdebattörer.

Vänsterpartiet har i sin skuggbudgetmotion för år 2025 föreslagit riksdagen att återinföra arvs- och gåvoskatten. Miljöpartiet önskar i sin budgetmotion ”en höjd och mer progressiv kapitalbeskattning” då ”den ökade ekonomiska ojämlikheten beror framför allt på kapitalinkomsternas fördelning”. 

Huruvida detta är politiska skrämskott eller ekonomiskpolitiska förslag en ny regering verkligen kan samlas kring återstår att se. Men det är egentligen sekundärt. Bara retoriken i sig är skadlig för riskvilja och investeringar. Förståelsen för att det som grundläggs i dag skapar morgondagens tillväxt och nyföretagande saknas fortfarande.

***

Europeiska unionen står vid ett vägskäl. Ska ambitionen av en sammanhållen integrerad inre kapitalmarknad ta fasta på nödvändigheten av att långsiktigt och förutsägbart stimulera globala investeringar i europeiska företag? Eller kommer ideologiska hänsyn ges större påverkan på den framväxande modellen?

Sverige har ett ledande, men delikat, ekosystem av riskvilligt privatägt kapital. Det har fått växa fram som en direkt följd av att det gjorts politiskt möjligt att få ackumulera kapital utan drakoniska skattepålagor. 

Detta hade inte skett utan reformerna från 1983 till 2007. Investerargemenskapen har fått tid på sig att bli välutvecklad, och den fortsätter förgrenas. Idéer och möjligheter utbyts. Det finns god tillgång till intresserade investerare om du har en god affärsidé och rätt förutsättningar att förverkliga den. 

Det behövs inte längre smidas avancerade planer för att föra ut förmögenheter ur landet till länder med mer gynnsamma skattesystem och mer välkomnande syn på framgångsrika företagare. Det svenska skattesystemet behöver inte tätas till, i stället flödar riskvilligt kapital in i landet från utländska investerare som vet vilken kompetens och kapacitet vår finansmarknad erbjuder. De svenskar som lyckats väl i sina satsningar väljer att ta sitt kapital in i nya projekt inom landet. Spiralen fortsätter uppåt.

 Enhörningar som borde finnas blir aldrig till.

EU har all anledning att lära av den svenska utvecklingen. Vi är hela EU:s föredöme och har receptet för att få fart på den europeiska stagnationen. Men detta förutsätter att svenska politiska företrädare förstår värdet av den avundsvärda position vi har byggt upp för framtida tillväxt och välstånd, och riktar uppmärksamheten mot utfallet av en välmående kapitalmarknad och riskkapitalnäring. Att se till helheten – från sprudlande entreprenörskap till riskvilliga investerare. Låta dessa samverka och utveckla morgondagens näringsliv. De enskilda delarna behöver varandra. Och de behöver få bli lämnade ifred. Det är alltför lätt att rasera det som byggts upp.

Återinförs förmögenhets-, arvs- och gåvoskatter grusas tilltron till det svenska ekosystemet över en natt. Då skiftar fokus från att fortsätta bygga Sverige till att i stället på smartast och bästa möjliga sätt rädda så mycket av livsverket som möjligt medan tid finnes. Kapitalet torkar upp. Nyföretagandet minskar. Den ekonomiska välståndsökning som kunde blivit blir aldrig av. Enhörningar som borde finnas blir aldrig till.

***

Det är en politisk uppgift att upprätthålla entreprenörernas tro på möjligheten att lyckas. Det är en politisk uppgift att säkerställa tillgången på riskvilligt kapital. Inte för att det offentliga ska försöka ersätta den privata kapitalmarknadens dynamik, detta har misslyckats lika många gånger som det har försökts. Skattebetalarnas tillgångar ska värnas högst av allt, för där ligger hela det offentligas legitimitet.

Politiken ska däremot säkerställa förutsägbara spelregler och garantera tydliga ramverk. Därefter ska politikern vara mer av varsam trädgårdsmästare än hårdhänt skogshuggare.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ingen visste 2004 om allt det fantastiska som skulle hända i det svenska näringslivet. Ingen vet vilka banbrytande tekniksprång som väntar om förädlingen av riskkapital och nya idéer tillåts fortsätta. Det kräver en viss typ av politisk disciplin att låta saker och ting ha sin gång. Och det är ingen liten uppgift att förvalta tjugo års framgång. 

Vi står inför ett viktigt vägval: Att med högre skatter, hårdare reglering och vänsterpolitik vandra den europeiska vägen mot ekonomisk stagnation. Eller att fortsätta den väg som förundrade politiker över hela Europa funderar på hur de skulle kunna efterlikna, med en gynnsam spiral av investeringar, entreprenörskap och innovation, kapitalvinster, kapitalformation och nya investeringar.

Svenska politiker lade grunden för en av världens mest konkurrenskraftiga riskkapitalmarknader. Svenska politiker har möjligheten att rasera den. Valet att inte göra något är också ett beslut. Det bör vara vägledande för svensk ekonomisk politik även det kommande decenniet.    

Texten är en bearbetad version av Klas Tikkanens bidrag till antologin Experternas guide till skattegalaxen – tolv röster om behovet av en skattereform (2025).

Omslagsfoto från Klarnas börsintroduktion i New York: IMAGO/Richard B. Levine