Sedan slutet av sommaren har flera mätningar visat ett skifte i den politiska opinionen i Europa. De nya nationalistiska högerpartierna – inte allt för länge sedan bespottade krafter i periferin – ligger i täten i Europas största demokratier: Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien.

För bara några år sedan drömde många liberala opinionsbildare om att det kanske ändå var över för de skräniga nykomlingarna. ”Vi kan ha passerat peak populism”, skrev den tysk-amerikanske statsvetaren Yascha Mounk 2021 i en text i tidskriften The Atlantic. Mounck höjde ett varningens finger mot framtiden, men det mesta tydde ändå på att väljarna blir avskräckta efter att de smakat den grumliga soppan, menade han. 

Några år senare ser vi hur naivt optimistiska sådana förutsägelser var. 

I Storbritannien är populistpartiet Reform UK tio procentenheter större än det konservativa partiet. Med sina ynka 16 procent i opinionen menar den före detta Brexitministern David Frost att Torypartiet är ”på gränsen att sluta existera som ett brett parti”. En liknande trend syns i EU:s tre största länder – Frankrike, Italien och Tyskland – där högerpopulistiska eller högerradikala partier sopar mattan med etablissemanget.  

Europas resa mot att göra den nya nationalismen salongsfähig har visserligen pågått i flera år. I sex EU-länder – Italien, Finland, Slovakien, Ungern, Kroatien (och fram tills nyligen Nederländerna) – har högerpopulisterna fått ministerposter. Till detta kan nu även läggas Tjeckien, där högerpopulisten Andrej Babiš nyligen vann i parlamentsvalet. Sverige har som bekant också gett högerpopulisterna inflytande genom Tidöavtalet, men utan ministerposter.

Mot denna normalisering står Europas två största länder. Majoriteten i Frankrike och Tyskland tillämpar det som på tyska benämns som Brandmauer eller på franska Cordon Sanitaire. Alltså principen att man inte samarbetar med högerpopulister, oavsett hur många röster de får. Det har emellertid knappast stoppat tillströmningen av nya väljare.    

De tre stora partierna Italiens bröder, Nationell samling och Alternativ för Tyskland, skiljer sig åt på flera plan.

Så vad skulle de nya nationalisterna innebära för EU, om de tar sig in i dess kärna? Svaret beror på vilket parti vi talar om. De tre stora partierna Italiens bröder, Nationell samling och Alternativ för Tyskland, skiljer sig åt på flera plan.

***

Italien är det enda av de stora västeuropeiska länderna där en högerpopulist redan innehar premiärministerposten, med Giorgia Meloni från Italiens Bröder. Hon har på kort tid visat att det går att växa upp i den post-fascistiska myllan kring Movimento Sociale Italiano, och ändå bli en stabil europeisk ledare av klassiskt konservativt snitt. Meloni för kontinentens talan mot Trumpadministrationen i utrikespolitiken, förstår konkurrenskraftens betydelse för Europa, och vill se ett EU som får större muskler att möta den geopolitiska konkurrensen från USA och Kina. 

Meloni har även lyckats återupprätta finansmarknadens förtroende för Italien. Under hennes ledarskap har det kroniska budgetunderskottet minskats, och i september uppvärderades landets kreditvärdighet. Italien betalar nu samma ränta på sin statsskuld som Frankrike, ett bevis för att landet med Melonis ord ”inte längre är Europas sjuke man”. Det är bara att hålla med. 

Melonis retorik är ibland svår att skilja från liberala politikers.

Retoriken är ibland svår att skilja från liberala politiker. Som när hon talar om att stötta Ukraina eller när hon beskriver väst som ”ett system av värderingar i vilket personen är central, män och kvinnor är jämlika och fria”. Men Melonis utrikespolitiska skarpsyn förändrar inte att hon är en djupt värdekonservativ politiker. Hon agiterar gärna mot ”homolobbyn”, och hennes koalition lade under våren 2024 fram ett lagförslag om att förbjuda genusteori i skolan.

Melonis slagord ”Gud, familj, fosterland” talar för sig själv. Hon tror på en kollektivistisk identifikation med katolicismen och en stark centralmakt. Därför vill hon skriva om Italiens konstitution och införa direktval till premiärminister. Den italienska staten länge varit för svag mot de regionala maffiafamiljer som hotar den, men den rimliga reformen ger ändå en pikant eftersmak när den läggs fram av en politiker vars ungdomsförbund fortfarande sjunger kampsånger om Benito Mussolini.

*** 

På ett liknande sätt har franska Nationell Samling under en tioårsperiod rört sig mot mitten i Europapolitiken. 2014 gick Le Pens parti till Europaparlamentsval på slagordet ”Nej till Bryssel, ja till Frankrike”, med ett program som inkluderade krav på utträde ur euron. Partiets toppnamn, Florian Philippot, var svartvit i retoriken: ”Europeiska unionen förstör, nationen beskyddar.” Under presidentvalskampanjen tre år senare lovade Marine Le Pen att avgå om nej-sidan inte vann i hennes utlovade folkomröstning om den gemensamma valutan.  

Le Pen ser inte längre Ryssland som en allierad i kampen mot liberalismen, utan ett hot som kräver att Europa stöttar Ukraina.

Tio år senare är bilden radikalt annorlunda. Partiet har släppt kraven på folkomröstningar om såväl EU-utträde som euron och intar i dag en betydligt mer nyanserad linje. Marine Le Pens ord under slutdebatten mot president Macron i presidentvalet 2022, ”Europa är inte allt eller inget”, sammanfattar den nya linjen. Den förstärktes ytterligare under EU-valkampanjen när man gick till val under parollen: “Frankrike reser sig, Europa återuppstår!”.

Le Pen vill inte längre riva upp den gemensamma jordbrukspolitiken, utan bara minska antalet miljöregler. Hon ser inte längre Ryssland som en allierad i kampen mot liberalismen, utan ett hot som kräver att Europa stöttar Ukraina och rustar det franska försvaret. I EU-valet 2024 framstod metamorfosen tydligt. Partiet som tidigare var emot allt europeiskt har nu mer gemensamt med Macron än vad svenska Moderaterna har. Man vill se en ”suveränt europeisk molntjänst”, tillåta fler europeiska storbolag och appellerar till ett ”teknologiskt Europa” som stöttar den nationella upprustningen med ny teknik. 

Vissa grundackord är bestående sedan 2014. Protektionismen i ekonomin och jordbruket är fortfarande definierande för partiet, liksom motståndet mot frihandelsavtal och en stram migrationspolitik. Men om lösningen tidigare var att ta hem all kompetens från Bryssel är det nu genom Bryssel som ”nationernas Europa” ska bli verklighet. 

Vi ser det även i partiets kärnfrågor. I valkampanjerna 2014 och 2019 nämndes knappt EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex i valprogrammet. Nu är det en helt central del i partiets politik för att få till stånd en striktare migrationspolitik. Något som till och med övertygat den före detta franske tidigare Frontex-chefen Fabrice Leggeri, som 2024 blev kandidat för partiet.

*** 

Den europeiserade högerpopulism vi ser i Frankrike och Italien skiljer sig dock kraftigt Europas största land. Alternativ för Tyskland, som nu leder i de tyska opinionsmätningarna, har gått i precis motsatt riktning jämfört med både Italiens bröder och Nationell samling. Från att ursprungligen ha grundats som ett EU-skeptiskt och liberalt populistparti, har AfD utvecklats i högerradikal och nationalkonservativ riktning på ett sätt som saknar motstycke i Västeuropa. Partiet vill att Tyskland lämnar både EU och euron, och saknar intern gränsdragning mot tysk högerextremism och den rasistiska miljön i landet. Därför beskrivs det av Tysklands underrättelsetjänst Verfassungsschutz som ”bekräftat högerextremt”. 

Tyskland må ha en tradition av att vara hårdare än andra länder mot övertramp mot landets konstitution – ett resultat av landets nazistiska förflutna – men det förändrar inte det faktum att AfD är ett betydligt radikalare parti än både Nationell samling och Italiens bröder. 

Partiledaren Alice Weidel befinner sig i den mer moderata falangen, men har inte visat några tecken på att stoppa radikaliseringen av partiet.

Vi ser det om vi undersöker partiets framträdande politiker. Partiledaren Alice Weidel befinner sig i den mer moderata falangen, men har inte visat några tecken på att stoppa radikaliseringen av partiet. På partidagarna tidigare i år talade hon om att ”slänga ut” professorer i genusvetenskap från universiteten. Ett annat exempel är Björn Höcke, ledare för AfD i delstaten Thüringen, som gärna talar om ”preussiska dygder” och som i sin bok Nie Zweimal in deselben Fluss (2018) talar om att ”välavvägd grymhet” kommer att krävas för att få till stånd storskalig återvandring av de invandrare som inte betraktas som tillräckligt tyska. Och lyssnar vi på Hans-Thomas Tillschneider, parlamentsledamot för AfD i Sachsen-Anhalt, har den tyska federala regeringen ”förklarat krig mot sin egen befolkning” vilket motiverar att AfD ”för krig mot regeringen”.  

En överblicksbild av EU:s tre största länder visar alltså att den nya högern är långt ifrån en homogen massa. Olikheterna har präglats av partiernas olikartade nationella kulturer och traditioner, men framför allt av partiernas egna idéströmningar och partikulturer. Från Italiens bröders ”mjuka” euroskepticism och västliga, katolska nationalkonservatism, till Nationell samlings klassiska men mittenorienterade högerpopulism och AfD:s agitatoriska och aggressiva högerradikalism.

Detta speglas också väl i det partipolitiska forum där de ändå måste kategoriseras efter en europeisk standard, Europaparlamentet. De tre partierna sitter där i tre olika partigrupper. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Att förstå den nya högerns olikheter är avgörande för att förstå hur den kommer att forma Europa när den väl kommer till makten. Varken i Paris eller Rom är nationalismen längre ett existentiellt hot mot EU. I Berlin är situationen en helt annan.

Det är alltså i Tyskland som kontrasten mot de rosa drömmarna från förr är som skarpast. ”Det finns ingen omedelbar anledning att vara rädd för den tyska demokratins stabilitet”, manade Yascha Mounck 2021 och förutspådde AfD:s långsamma nedgång. 

Ack, Europa, så fel man kan ha!

Omslagsfoto föreställande Italiens premiärminister Giorgia Meloni i samband med EU-toppmötet i Köpenhamn tidigare under oktober: Emil Nicolai Helms/Scanpix