Ekonomi Åsikt
Är S beredda att riskera den svenska modellen?
S vill göra arbetstidsförkortning till sin köksbordsfråga. Det riskerar inte bara att bli en dyr historia, utan också att slå undan benen för den svenska modell som partiet säger sig värna, skriver Christoffer Heimbrand.
Våren 1936 står LO inför ett avgörande vägval. Regeringen har bjudit in arbetsgivarna och fackförbunden till en trepartsöverenskommelse där staten ska spela en avgörande roll för utformningen av reglerna på den svenska arbetsmarknaden. Norge har tidigare samma år infört en generell lagstiftning om anställningsskydd och det ligger i korten att Sverige ska gå samma väg som grannlandet i väst. Till slut enas ändå LO med Svenskt Näringslivs föregångare, SAF, om att hålla vännerna i regeringen utanför uppgörelsen om arbetsmarknadens framtid.
Dagens socialdemokrater, oavsett om de tillhör den parlamentariska eller den fackliga grenen, gör klokt i att lära av sin historia.
Forskare har lyft fram det parlamentariska läget och osäkerhet kring valutgången, som en avgörande faktor för att Saltsjöbadsavtalet till slut kom till. Mellan 1932 och 1936 styrdes Sverige av en socialdemokratisk minoritetsregering som var beroende av stöd från delar av borgerligheten. Osäkerheten kring mandatfördelningen i riksdagen gjorde att varken SAF eller LO kunde räkna med att majoriteten skulle stödja en löntagar- eller företagarvänlig politik. Situationen kan jämföras med ett fångarnas dilemma där båda parter har mest att vinna på att samarbeta, men också riskerar ett negativt utfall om man litar på en svekfull motpart. I slutändan valde parterna tillit framför konfrontation och tog saken i egna händer. Två år senare slöts ett huvudavtal på Grand Hotel Saltsjöbaden utanför Stockholm och den svenska modellen var född.
Den rådande ordningen riskerar nu att falla om vänstersidan väljer att gå till val på arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
Mycket har hänt på arbetsmarknaden sedan 1930-talet. Staten har successivt intagit en allt mer aktiv roll och lagstiftat i frågor som tidigare avgjordes mellan parterna. De viktigaste exemplen är anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen (MBL) men hit ska också räknas den nuvarande arbetstidslagen. Sedan dess har den svenska arbetsmarknadsmodellen präglats av lagstadgade, tvingande minimumregler som i viss mån kompletteras och ersätts av kollektivavtal med förmånligare regler.
Den rådande ordningen riskerar nu att falla om vänstersidan väljer att gå till val på arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
Bara diskussionen inför S-kongressen i våras fick konsekvenser. I den senaste avtalsrörelsen yrkade Teknikföretagen exempelvis på att de befintliga reglerna för arbetstidsförkortning avvecklas, med motiveringen att om det hot om lagstiftning som föreligger i frågan förverkligas så måste nuvarande system först avvecklas. Kritiken riktar inte bara in sig på formfrågan, utan Teknikföretagen varnar också för de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan reform. Enligt Konjunkturinstitutets undersökning skulle en förkortning av arbetsveckan till 35 timmar leda till ett årligt bortfall av BNP om 6,25 procent vilket motsvarar minskade skatteintäkter på 165 miljarder kronor – mer än hela försvarsbudgeten.
Den som lovar svenska folket mindre jobb och mer fritid är inte bara svaret skyldig hur kalaset ska betalas, utan också till vilket pris det får ske. Är det värt att korta arbetstiden även om det leder till att reallöneökningarna uteblir, produktionen minskar och vi får färre gemensamma resurser som ska räcka till allt större behov inom försvaret, rättsväsendet och välfärden? Den typen av frågor lämpar sig hanteras bäst av arbetsmarknadens parter själva, inte av politiker på avstånd från verklighetens villkor. Mycket talar för att avtalsvägen fortfarande erbjuder den mest smidiga och flexibla lösningen för att balansera de motstående intressena på arbetsmarknaden. En ordning där staten sätter spelreglerna, men inte spelar matchen. Det var i alla fall så vi gjorde när Sverige var lite mer som Sverige.