Idéer Krönika
En fars över vänsterns absurda USA-hat
”Pang i bygden” har sålts in som en pjäs om det svenska Nato-medlemskapet. Carl-Vincent Reimers beger sig till socialistiska Teater Tribunalen på Södermalm och träffar Lars Ohly.
Förväntningarna är höga när jag sätter mig till rätta på socialistiska Teater Tribunalen på Södermalm. Jag har kommit hit för att se det som sålts in som en ”beredskapsfars”, men det är framför allt pjäsens regissör som rört upp känslorna. Två veckor tidigare har Stockholms skjutglade oppositionsregionråd Kristoffer Tamsons (M) gått ut och krävt att teatern ska bli av med sina kulturbidrag från regionen, eftersom pjäsens regissör Richard Turpin uttryckt stöd för Rysslands invasion av Ukraina.
En form av politisk jakt med hagelbössa som vittnar om hur snabbt vissa slänger principen om kulturens oberoende under bussen, bara de får nypa Putin i kinden. Men som naturligtvis också ökar förväntningarna på den pjäs som provocerat makten.
Pjäsen är lika hemma i komedins genre som en rysk atomubåt i Torne träsk.
Jag kan dock lugna Tamsons att han inte behöver ligga vaken i onödan för pjäsens radikaliserande effekt. ”Pang i bygden” är nämligen lika hemma i komedins genre som en rysk atomubåt i Torne träsk. Skratten är stundtals så få, och skämten så tafatta, att jag undrar om jag inte gått fel och kommit till den Rysslands-vurmande regissörens uppsättning av Dostojevskijs ”Brott och straff”.
I pjäsen får vi följa med till en liten svensk kommun som fått den stora äran att hysa en amerikansk militärbas efter det nya samarbetsavtalet (DCA) med USA, som slöts 2024. Snart utnyttjar kommunstyrelsen, som består av lätt identifierbara partipolitiska stereotyper, sina befogenheter för att expropriera marken från en stackars medellös änka som vägrar ge ifrån sig skogen där basen ska byggas.
Det är lätt att dra på smilbanden när socialistiska teater Tribunalen ska spegla den lilla människans verklighet i en dominant beredskapsstat och därför, fullkomligt logiskt, hyllar äganderätten.
Sedan ballar det snabbt ur. Väl på plats börjar amerikanerna öppna bordeller, i sann Guantanamo-stil tortera motsträviga invånare och göra tonårsflickor på smällen för att sedan försumma barnen. Allt medan en lokal ICA-handlare och en sverigedemokratisk byggherre smörjer kråset på den militära expansionen. Sensmoralen: Kommunen, kapitalisterna och krigshetsarna sitter i samma båt.
Få saker inbjuder så tacksamt till förlöjligande som det nya beredskapssamhället.
Temat är egentligen en öppning för satirisk smash. Få saker inbjuder så tacksamt till förlöjligande som det nya beredskapssamhället, där alla förvandlats till MÖP:ar i samma flaggviftande lämmeltåg. Här finns dessutom en lång linje av framgångsrik satirisk teater att ösa ur, från Aristophanes tidlösa komedi Lysistrate om kvinnornas sexstrejk för att stoppa peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta, till Karl Kraus satir över första världskriget, Die letzten Tage der Menschheit (1922). Eller varför inte Dramatens uppsättning Carolus Rex från 2014, en makalös satir över den blågula krigarkonungen, framförd med musik av rockbandet Sabaton?
Det är kort sagt svårt att förstå varför teater Tribunalen inte lyckas bättre. Inte minst när de lyckats förr. ”Varje scen är en scenisk och dramatisk smällkaramell”, skrev till exempel Expressens recensent för tio år sedan om föregångaren ”Om kriget kommer”, också den av Jan Käll och regi av Richard Turpin.
Kanske ligger svaret i att det mesta av försöken till humor är absurda anspelningar på vänsterstereotyper som även för de invigda framstår som trött gammal skåpmat. Och när amerikanerna i andra akten av misstag skickar en missil mot en förskola för att göra plats för en utbyggnad av basen är det uppenbart inte längre Nato, utan den grånade 1968-generations absurda anti-amerikanism (som jag efter en snabb utblick rätt väl tycks spegla publiken), som är föremål för satiren.
Bilden bekräftas när jag på väg ut ur lokalen stöter ihop med Lars Ohly: Detta är ”USA-ut-ur-Vietnam”-generationens satir, inte ”Sverige-in-i Nato”-generationens.
Den som vill ge en satirisk tryckventil i beredskapsstaten måste dock kunna spegla dagens USA, inte gårdagens: Ett land som helst av allt skulle lämna Europa.
De gånger då pjäsen ändå får till det, är udden snarare riktad mot kommunpolitikens absurda incitament, i form av pjäsens bästa roll – kommuntjänstemannen Bengt, som spelas av Henrik Dahl. Här finns en humor som kan förena både vänstern och högern: Den viljelösa kommunbyråkrat, som hunsas av både mindre begåvade politiker och en nyckfull tidsanda.