Tallinn är en stor stad i ett litet land. I det nya centrum, strax öster om den gamla stadskärnan, har svenska bankjättar byggt skyskrapor. Men så stort är det faktiskt inte. Bara några hundra meter väster från Dombergets slott, som hyser det estniska parlamentet Riigikogu, ligger ett bostadsområde med slumpmässigt utspridda punkthus uppblandade med gräsmattor, träd och parkeringsplatser. Trots att slottstornet fortfarande är fullt synligt känns det helt plötsligt mer som Tierp än som en europeisk huvudstad.

En varm höstdag letar jag mig fram längs med de sömniga gatorna till ett anspråkslöst flerfamiljshus med bara tre våningar. Större delen av fasaden täcks av gråmålad träpanel, men här och där tittar den nakna betongen fram. Är det verkligen här som Estlands tidigare premiärminister Mart Laar bor?

Katrin Laar, Marts fru, öppnar dörren och ber mig fortsätta in i arbetsrummet. Mart sitter i en rullstol bakom sitt skrivbord. Han lever ännu med sviterna av en stroke han råkade ut för 2012 som tvingade honom att avgå från sitt sista politiska uppdrag, försvarsminister, bara 52 år gammal. Hans röst är släpig, men blicken är pigg. 

I över ett decennium har Estland konsekvent hittats i toppen av Tax Foundations internationella skattekonkurrenskraftsindex.

Det brukar sägas att världens bästa skattesystem hittas i Estland. Det är såklart inte självklart vad som är bäst, men i över ett decennium har landet konsekvent hittats i toppen av Tax Foundations internationella skattekonkurrenskraftsindex (ITCI). Indexet mäter och jämför hur väl utformade skattesystemen är i de 38 medlemsländerna i OECD. I mätningen behandlas ett lands samtliga skattesatser, -regler och undantag och utvärderas mot tre principer. 

Det första är konkurrenskraft, vilket i huvudsak innebär låga marginalskattesatser. Låga skatter vid framförallt höga inkomster och vinster attraherar talang och kapital. Höga skattesatser på investeringar driver däremot företag och kompetens till andra länder, och leder till lägre ekonomisk tillväxt.

Den andra är neutralitet. Skattelagstiftning bör störa ekonomiska beslut så lite som möjligt. Ett neutralt system undviker att skapa snedvridningar för eller emot vissa typer av investeringar, sektorer eller affärsverksamheter. Ett neutralt system låter kapitalet flöda till sina mest produktiva användningsområden.

Den tredje är enkelhet. En skattelagstiftning som är okomplicerad och lätt att förstå minskar den administrativa bördan för staten och minimerar de byråkratiska kostnaderna för skattebetalarna. Dessutom ökar det rättssäkerheten för den enskilde skattebetalaren.

Det bäst rankade skattesystemet enligt ITCI är inte nödvändigtvis det med de lägsta skatterna, vilket också Estland visar. Det estniska skattetrycket ligger strax under OECD-snittet, men vinner ändå ITCI på skattesystemets effektiva utformning. Sverige ligger på tolfte plats i rankingen, mestadels tack vare våra relativt effektiva bolagsskatter och avsaknad av förmögenhetsskatt. När det kommer till skatter på individer och konsumtion får vi låga poäng och hamnar i mitten av rankingen. Totalt får Sverige 73,2 poäng, medan Estland får full pott på 100. 

Bortsett från ett modest grundavdrag vid låga inkomster betalar estländare i dag 22 procents skatt på alla inkomster.

Arkitekten bakom det estniska skattesystemet var Mart Laar. Han var premiärminister i Estland i två omgångar, först 1992 till 1994 och sedan från 1999 till 2002. Under båda ämbetsperioderna reformerades det estniska skattesystemet, först med den platta inkomstskatten 1994, och sedan med den unika bolagsskatten 2000.

Jag slår mig ner i en av Marts skinnfåtöljer och öppnar mitt anteckningsblock. Vi pratar om införandet av den platta skatten. Bortsett från ett modest grundavdrag vid låga inkomster betalar estländare i dag 22 procents skatt på alla inkomster, oavsett om de kommer från arbete eller kapital.

– Det var tydligt att systemet vi hade inte fungerade. I många andra fall kopierade vi Sverige, men det svenska systemet fungerar inte heller. I det här fallet var vi tvungna att hitta något helt nytt. Skatteexperterna från IMF var emot förslaget, de förstod inte att man kunde få in mer platt skatt och var skeptiska mot att göra något helt nytt. På den här tiden hade inget annat land ett platt skattesystem. När de undrade var jag fått idén ifrån svarade jag: Milton Friedman. Vi blev först, men sen har det spridit sig.

Det är en sak att införa ett effektivt skattesystem, det är en helt annan sak att behålla det. Små, välmenande reformer leder över tid till onödig komplexitet och kan interagera på oväntade och dysfunktionella vis. Det estniska skattesystemet har dock varit förskonat från större ändringar. 

Skattesystemet är helt enkelt populärt: under den senaste mandatperioden har Kaja Kallas reformparti straffats otroligt hårt av väljarna för sina skatterreformer som grundavdrag och införande av en ny fordonsskatt. Deras väljarstöd har gått från cirka 30 procent i valet 2023 till att ligga stabilt kring 10 procent i opinionsundersökningarna. Samtidigt har Isimaa, Mart Laars gamla parti, vuxit från sitt valresultat på 11 procent till omkring 30. Mycket ska till för att det inte blir regeringsskifte 2027. Mart förklarar skattesystemets stabilitet med att det finns tre argument som ingen har kunnat slå hål på.

”När vi införde den platta skatten ökade skatteintäkterna något enormt.”

– För det första har det fungerat väldigt väl. När vi införde den platta skatten ökade skatteintäkterna något enormt. Jag är i och för sig emot att staten tjänar en massa pengar, men det blir svårt att argumentera för att ett annat system skulle vara effektivare. För det andra är det enkelt och förståeligt. Ingen i Estland behöver en skatterådgivare, ingen behöver lägga pengar på att deklarera, skattespecialisterna har förlorat sina jobb.

Trots Marts långsamma röst behöver jag anteckna frenetiskt. Han använder knappt några onödiga ord alls.

– Slutligen straffar det inte människor när de arbetar och arbetar mer – vilket de flesta andra skattesystem gör. Straffar man människor blir de mindre villiga att göra saker. Det ändrar mentaliteten, samhället behöver människor som är villiga att ta risk. Europa har stora problem med just det här – vi håller på att halka efter både USA och Kina. Vi har blivit för lata. Alla länder borde ha platt skatt.

Laar beklagar sig över Europas bristande tillväxt – och Sverige är inte något undantag. År 2008 var EU:s och USA:s ekonomier lika stora, i dag är USA:s ekonomi dubbelt så stor. Men det är inte bara USA som slår oss, EU:s andel av världsekonomin har sjunkit från 25,8 procent år 2004 till 17,6 procent år 2024. 

Några enstaka länder i Europa sticker ut. Ett av dem är Estland. Sedan 1994, efter den initiala ekonomiska turbulensen vid självständigheten, har landet haft en genomsnittlig tillväxt på 3,75 procent. EU-snittet under samma period var 1,5 procent, i Sverige 1,7 procent. Tillsammans med Estland är det Irland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien som drar upp snittet. Det är länder som lånat flera reformer, som platt skatt, från just Estland. 

Trots att både Sverige och Estland har reglerat arbetstiden till 40-timmarsveckor och har likvärdigt antal lagstadgade semesterdagar, fem veckor i Sverige och fyra i Estland, skiljer sig antalet arbetade timmar per år markant. Estländare arbetar i genomsnitt 1 742 timmar per år, svenskar 1 437. Skillnaden är 21 procent, eller 38 arbetsdagar. Den kan inte förklaras av en vecka mindre semester eller Sveriges längre föräldraledighet. Siffrorna är tydliga: får man behålla mer i plånboken väljer man också att arbeta mer. Det är inte konstigt att ett avskaffande av den statliga inkomstskatten i Sverige beräknas betala sig själv genom ett ökat antal arbetade timmar.

Den starka tillväxten handlar till viss del om att Estland är på väg ikapp de mer utvecklade ekonomierna i Västeuropa, men det är långt ifrån hela förklaringen. Estland är i dag ikapp Tjeckien och Slovenien i BNP per capita, de två länderna i det forna östblocket som var klart rikast, och man har sprungit om Ungern. De senaste åren har dock den ekonomiska utvecklingen varit svagare. Att läget är svårt för en liten teknik- och exportorienterad ekonomi när världsekonomin präglas av pandemi, krig och tullkrig, det har vi fått känna av även i Sverige.

Estländare arbetar i genomsnitt 1 742 timmar per år, svenskar 1 437. Skillnaden kan inte förklaras av en vecka mindre semester eller längre föräldraledighet.

Framtiden borde dock se ljus ut för Estland. De smidiga reglerna och den enkla byråkratin har lett till att estländare startar mer än dubbelt så många företag som svenskar. Alla överlever såklart inte, men 50 procent fler estländare har ett företag än svenskar. Vissa av företagen går det riktigt bra för, sett till sin befolkning är Estland landet i Europa med flest enhörningsföretag – startupföretag som värderas över en miljard dollar.

Det beror till viss del på utformningen av bolagsskatten. Sedan en reform år 2000 beskattas inte företagsvinster förrän de delas ut till aktieägarna. Det innebär att företag som verkar i Estland kan ackumulera kapital och återinvestera sina intäkter i expansion, forskning och utveckling, eller en ny maskinpark – utan att betala skatt. Till skillnad från svenska företag kan de estniska växa mycket snabbare, och när de väl betalar ut vinst beskattas de med samma procentsats som arbete.

Att efterlikna det estniska systemet i Sverige behöver inte innebära någon skattesänkning, men det omstrukturerar företagens incitament. I stället för att beskatta ekonomins tillväxtmotor – företagsvinster, beskattar det estländska systemet aktieägarnas konsumtion. Den lilla förändringen tycks kunna ge mycket goda resultat.

***

Estlands framgångar handlar dock inte bara om skattesystemet. Landet har sannolikt världens mest digitalt avancerade statsapparat. Under 1990-talet var den estniska regeringen tvungen att bygga en ny stat från grunden. Man hade få äldre byråkratiska system att utgå ifrån. Regeringen valde att inte kopiera några existerande modeller utan satsa på digital teknik och prioritera effektivitet och transparens. Arbetet utgick från ett antal centrala principer som etablerades tidigt. Dessa är inte enbart tekniska standarder utan medvetna politiska val som definierar förhållandet mellan staten, dess medborgare och den digitala sfären.

När jag försöker fråga Mart Laar om principerna skakar han dock på huvudet och säger ”fråga inte mig om det där, sånt får du ta med Linnar”.

Linnar Viik möter mig på en gågata mitt i ett av Tallinns nybyggda kvarter. Vi plockar upp varsin kopp kaffe på ett modernt café och hinner promenera ett kvarter innan Linnar fiskar upp en nyckel ur fickan och öppnar en dörr i gatuplan. Strax befinner vi oss i ett konstgalleri och slår oss ned vid ett stort bord bland moderna målningar och plastskulpturer. Någon förklaring till platsen får jag inte, vi har bara en timme på oss innan Linnar ska vidare och han sätter igång direkt.

– Du måste förstå att principer är viktigare än lagar. Teknologi kan skapa otroligt mycket värde, men då måste den inkorporeras i stora delar av samhället. Skapar man specifika lagar för varje teknik får den inte den möjligheten. Man måste ge tekniken chansen, då handlar det inte om att skapa nya lagar utan om att uppdatera de gamla för att släppa fram tekniken.

Idén är enkel: en medborgare eller ett företag ska bara behöva lämna en viss information till den offentliga förvaltningen en enda gång.

På 1990-talet var Linnar Viik rådgivare åt regeringen i frågor om digitalisering, forskning och utveckling. Han var med om att formulera de principer som den digitala estniska staten ännu följer. Den mest kända är den så kallade Once-only-principen. Idén är enkel: en medborgare eller ett företag ska bara behöva lämna en viss information till den offentliga förvaltningen en enda gång. Därefter är det statens ansvar att internt återanvända denna data på ett säkert sätt, alltid med medborgarens medgivande och i enlighet med dataskyddslagar.

Data lagras inte på någon central plats utan förblir hos den ursprungliga myndigheten eller organisationen. För att dela information används X-Road, en teknisk lösning som möjliggör interoperabilitet och säker datadelning och bygger på open source-mjukvara.

– Det är extremt viktigt att få det rätt från början, innan marknaden kliver in. Marknadsaktörerna vet mycket bättre än staten vad som behöver levereras, men för att göra det behöver de en grundplattform och minimalt legalt ramverk. Tyvärr står EU ofta i vägen och komplicerar saker.

Ett exempel på en plattform är det digitala ID som den estniska staten utfärdat sedan 2002. Den liknar i mångt och mycket BankID, men till skillnad från Sverige kräver inte den estniska motsvarigheten att man har ett konto hos någon av de banker utfärdar BankID. Alla estländare får ett digitalt ID vid födseln och det är lätt att få för alla som bor i Estland eller gör affärer med landet.

– Det här handlar om kritisk infrastruktur som staten tillhandahåller, vi tillåter sedan alla att använda sig av identifikationen. Det finns massor av användningsområden som vi inte tänkt på. Just nu jobbar vi mest med att få in AI i undervisningen, men det går inte att göra på något hierarkiskt vis. Skolor fungerar på olika vis och lärare jobbar på olika sätt. Från statligt håll försöker vi vara en god partner till Google, Microsoft och OpenAI och möjliggöra AI-verktyg på det estniska språket, men lärarna får själva välja om och hur de ska användas.

Utöver sitt arbete för den estniska staten var Linnar med och grundade den så kallade e-Governance Academy, en organisation som bidrar med expertis till andra länder som vill följa i Estlands fotspår. 130 olika länder har använt sig av e-Governance Academys tjänster, Linnar själv har arbetat med över 40 olika regeringar. 

Alla estländare får ett digitalt ID vid födseln och det är lätt att få för alla som bor i Estland eller gör affärer med landet.

– Ett stort misstag som många gör är att fokusera på digital suveränitet. De flesta länder har regler som säger att dess data måste lagras i landet. I vissa fall kan det helt förbjuda molnlagring eftersom den är global. Men datasuveränitet beror inte på landsgränser, har man dålig säkerhet kan någon komma åt den oavsett var den befinner sig. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra för att det ska fungera och det måste man erkänna för sig själv. Man får fundera lite på vilka lager av den digitala tekniken som staten behöver äga, och vilka som kan skapas och ägas av någon annan. Målet är att maximera det samhälleliga värdet och minimera riskerna. 

Ett sätt att minimera riskerna är den estniska dataambassaden. Tanken är att kunna garantera digital kontinuitet även om man drabbas av en storskalig cyberattack, naturkatastrof eller militär invasion. Dataambassaden definieras formellt som en förlängning av den estniska regeringen i molnet. I praktiken är det servrar som ägs och kontrolleras av den estniska staten men som är fysiskt placerade utanför landets gränser, i Luxemburg. Linnar Viik uppmanar fler länder att skaffa digitala ambassader. 

Svenska register som fastighetsregistret, folkbokföringen, företagsregistret, skatteregistret och så vidare innehåller som sekretessbelagda data som inte får röjas för obehöriga. Det gör att de i nuläget inte kan lagras i molntjänster, eftersom nästan alla dessa ägs av företag i USA. Molntjänsten lyder då under amerikansk lag och kan tvingas att lämna ut data till amerikanska myndigheter, även om datan lagras på en server i Sverige. I praktiken är det därmed otillåtet för svenska myndigheter att lagra känslig, sekretessbelagd data i molntjänster. Kryssningsmissiler och drönare kan slå ut fysiska arkiv och lokala servrar, men de kommer inte åt molnet. 

Samtidigt som Estland anses vara ett av de främsta länderna när det kommer till att använda digitala verktyg så är Linnar orolig för framtiden.

– Vi hade inget byråkratiskt arv när vi startade, det har vi nu. Vi byggde vår digitala stat för PC och missade den mobila tekniken. På sätt och vis är det en fördel att vara en utvecklingsekonomi nu, den senaste miljarden uppkopplade människor har aldrig använt ett tangentbord och kommer aldrig att göra det. Länder som Ukraina har kunnat bygga sina lösningar direkt för den nya tekniken. Samtidigt har vi blivit självbelåtna, vi har ju en fungerande lösning men vi skulle behöva ta den in i nästa paradigm för att fortsätta ligga i framkant.

Mot slutet kommer Linnar in på skillnaden mellan att bygga en egen digital stat och att köpa en lösning av någon annan, och Estlands oväntade geopolitiska roll.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

– På sätt och vis har Estland och Kina blivit konkurrenter. Vi erbjuder oss att hjälpa länder som vill bygga en digital infrastruktur, medan Kina erbjuder sig att bygga en åt dem – och driva den. Det är ett frestande erbjudande för många utvecklingsländer, de kan få ett färdigt paket, men samtidigt sätter de sig i Kinas knä. Det är något helt annat att bygga sin egen arkitektur och att köpa in den. Vi uppmuntrar ingen att kopiera oss. Kina vill bygga in andra länder i långsiktiga beroenden, det vill inte vi.

Sedan reser han sig hastigt upp, tackar för sig och går vidare mot nästa åtagande utan att vänta på att jag har packat ihop och begett mig ut på gatan igen.

Omslagsbilden föreställer en gata i Tallinn. Foto: Sergei Grits/AP