Amanda Göthberg:
Det mörka och hämndlystna Skåne
Samhälle Essä
Augustprisbelönade "Liken vi begravde" av Lina Wolff skildrar det Skåne som kommit att kallas Sveriges Appalacherna. Amanda Göthberg återvänder till SD-land och betraktar ett landskap där avstånden är korta men distanserna långa.
”This is what we call dark Skåne”, skriver Rebecka Kärde i Dagens Nyheter när hon recenserar Augustvinnaren Liken vi begravde av Lina Wolff. För första gången på länge får avigsidorna och armodet i vårt sydligaste landskap ta ordentlig plats i svensk skönlitteratur. Och i romanen finns flera nycklar till den politiska riktning där Skåne tog täten – och krattade manegen för ett bredare SD-stöd.
Hörby, mellanskåne. En liten kommun nordöst om Lund och Malmö, som nog är mest förknippad med det uppmärksammade Helénmordet 1989. Men inför förra mandatperioden befann sig kommunen återigen i rampljuset. Då, som en av fem kommuner där SD var med och styrde redan pre-Tidö. Jag tänker på det när jag läser årets Liken vi begravde som utspelar sig i just Hörby.
En slags fiktiv parafras på Helénmordet utgör en mörk fond åt hela handlingen. Ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar sätter skräck i Hörby. Det är där bokens berättare Jolly och hennes syster Peggy växer upp i en dysfunktionell fosterfamilj på gränsen mellan åttio- och nittiotalet.
Misären osar från sidorna.
Det är fattigt, och precis som där det är fattigt är det smutsigt. Detta lyckas Wolff beskriva med sådan precision att läsaren nästan kan känna stanken av gödsel, otvättade gympakläder och hembränt. Våldet och spriten dominerar och tar det bästa av människorna som hamnar i dess grepp. Tanken om individualitet är mycket fjärran i en by som blir kollektivt nedsvärtad av tvillingmordet. Ett mord som, liksom verklighetens mord på Helén Nilsson länge förblir olöst, bland annat på grund av att det finns så många potentiella misstänkta. Byn kryllar nämligen av både misstänkta och lagförda pedofiler.
Våldet och spriten dominerar och tar det bästa av människorna som hamnar i dess grepp.
2020 kom Mikael Marcimains tv-serie Jakten på en mördare, baserad på boken med samma namn, som följer det femton år långa polisarbetet i Helén-fallet. Enligt Kärde etablerade serien mellersta Skåne som en sorts svenskt Appalacherna: hembränt och knivslagsmål, hundlik i sopsäckar, utbrända bilar som vaktas av pedofiler med hagelgevär.
Liken vi begravde tar sin utgångspunkt och rör sig i den miljön, en svensk JD Vance-miljö präglad av missbruk och misär. Men den är också, liksom Jakten på en mördare, en berättelse om de där sista skälvande åren i DDR-Sverige. Innan omfattande flyktingströmmar, när kriminaliteten i huvudsak begicks av enskilda gärningsmän och inte gäng och där man i sann janteanda tog vad man fick utan att drömma om särskilt mycket mer.
I Liken vi begravde gestaltas den klyftan mellan bokens huvudpersoner. Å ena sidan systern Peggy som, ibland med ren dumdristighet, vill mer och vill bort. Å andra sidan bokens berättare, systern Jolly, som snarare gräver ner sig i hembygdens trauma för mycket för att någonsin kunna blicka utåt.
Inför valet 2022 reste jag till de fyra skånska kommuner där SD var med och styrde i syfte att skriva reportageboken SD-land. Hörby var en av de fyra. Att några skånska kommuner blev försökskaniner i bemärkelsen SD-samarbete gjorde att de blev väl omskrivna i riksmedia. Spekulationer om eventuellt förbud av kommunal Pride-flaggning i Svalöv och radikal kulturpolitik i Blekinges Sölvesborg dominerade bevakningen av de sammanlagt fem kommuner där SD var med och styrde.
Det jag mötte var något annat. Visionerna fick snabbt sig en törn när de mötte den kärva kommunala verkligheten i dessa kommuner, som i de flesta fall utmärkte sig som socioekonomiskt svaga.
I Bjuv berättade Mikael Henrysson, sverigedemokrat och dåvarande ordförande för Kommunstyrelsen, att ett stort problem i kommunen var att de gick åt så mycket mer mat i skolbespisningen på fredagar och måndagar. Eleverna åt upp sig inför helgen, och åt sig mätta igen på måndagen efter.
Både Bjuv, Hörby och Svalöv, som alla då styrdes av en sverigedemokratisk KSO, var i grunden små och relativt socioekonomiskt svaga kommuner. Det blev snabbt svårt att bortse från ett rent klassperspektiv när det kom till det skånska SD-stödet. Här hade inte moderater i välbärgade kommuner plötsligt börjat rösta SD. Det var det fattiga arbetarkollektivet som ofta känt sig förfördelade, som hade gjort det.
I ett landskap som ofta beskrivs i generella termer tappades dessa nyanser bort.
***
Om Hässleholm får agera porten till “dark Skåne” ligger det sedan ett antal sådana kommuner som ett litet kluster i mitten av det sydligaste av svenska landskap.
Från Perstorp och Klippan, båda starka SD-fästen, till Bjuv nära Helsingborg, Svalöv och Eslöv, Höör och Hörby och ner i söder till Sjöbo, kommunen som blev känd för sin lokala folkomröstning om flyktingmottagande redan 1988. Även om de geografiska avstånden är korta befinner sig denna del av Skåne långt ifrån borgerliga kommuner som Lomma och Vellinge, vänsterliberala Lund eller delar av det välmående nordvästra Skåne.
Trots det beskrivs SD-stödet i Skåne som just en skånsk företeelse. Man undvek den kanske vanligaste förklaringsmodellen till att högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd, nämligen svag socioekonomi. Antingen som det ursprungliga tillståndet – eller som en följd av ökad migration och globalisering. I alla dessa kommuner blev det tydligt.
Och i alla dessa mindre kommuner hade flyktingmottagandet blivit mer märkbart för den lokala bygden.
I Bjuv hade den viktigaste arbetsgivaren i form av Findusfabriken lagts ner. I Teckomatorp, Svalöv våndas man fortfarande över ryktet som BT Kemi-skandalen hade gett kommunen flera decennier tidigare. I Hörby var man primärt känd för mordet på Helén, en följetong som också skadade orten djupt under de sexton år de tog innan fallet löstes. Och i alla dessa mindre kommuner hade flyktingmottagandet blivit mer märkbart för den lokala bygden.
Men allt går såklart inte att skylla på utomstående faktorer.
Det är också en del av poängen som jag uppfattar i läsningen av Liken vi begravde. Armodet är inte något som bara uppstår ur ett vakuum på grund av flyktingströmmar eller industridöd. Det fanns där från början.
Liken vi begravde skildrar detta på ett mästerligt sätt, nästan som en skånsk Quentin Tarantino-film i bokform. Våldet är rått och grafiskt, ibland nästan överdrivet detaljerat. Handlingen är dialogdriven på ett grovt och ocensurerat sätt. Och framför allt blir hämnden, både som lockande idé och faktiskt vedergällning, ett centralt tema i boken.
Karaktärerna och relationerna dem sinsemellan utspelar sig, men det beskrivs på det där lågmälda sätt som bara finns i verkliga relationer, där det verbala utrymmet för kärlek och bekräftelse är begränsat. Kärnan och nerven i handlingen är ett kollektivt trauma som ingen i berättelsen någonsin skulle få för sig att gå i terapi för. Ändå lyckas boken särskilja sig i det skånska och högljudda, som en skarp kontrast mot den norrländska mentaliteten där allt som är svårt kan uttryckas med en tyst, besvärad och lite rosslande utandning.
***
Det norrländska armodet har vi kunnat läsa om i många olika tappningar de senaste åren.
Mikael Niemi, nu aktuell med dramatiseringen av hans roman Koka Björn på Disney+, har gett ut flera bästsäljare om misären längst upp i norr. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som också den återaktualiserades som en stjärnspäckad tv-serie, utspelar sig i den fiktiva jämtländska byn Svartvattnet. Bästsäljande Janna Kippo-trilogin av Karin Smirnoff som inleddes med Jag for upp till bror och som augustprisnominerades 2018, utspelar sig i Västerbottens glesbygd. 2019 var det Nina Wähäs roman Testamente om Tornedalen som både augustnominerades och sedan tilldelades Sveriges Radios romanpris 2020.
Och i skildringarna av det skånska och norrländska armodet finns en otvetydig kontrast som nog bäst kan uttryckas i just fiktionen.
I Liken vi begravde skriker rollfigurerna åt varandra på var och varannan sida, ilskan sitter utanpå huden – inte i en knuten näve i fickan. Man befinner sig i hembygdens bistra öde, men man finner sig inte. Man kräver hämnd.
Bokens crescendo blir därför en orkan av lika mycket kaos som handlingskraft. Armodet blir aldrig passivt. Här någonstans finns också kärnan i det som skiljer sig så mycket mellan det skånska och det norrländska missnöjet.
I Norrland har industridöden ryckt fram och drabbat bygderna på ett värre sätt än på de flesta håll. Ändå är väljarkollektivet lojalt med fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Ilskan och frustrationen är lågmäld, trots motgångar och avfolkning.
I Skåne råder raka motsatsen. Här görs motstånd, hjärtats ärliga och osminkade meningar studsar mot väggarna i slitna hus, och när de etablerade partierna inte kunde erbjuda svar man nöjde sig med började man titta åt andra politiska skäl.
Kanske var det bara i en sådan miljö, högljudd och härjad som i det djupaste Skåne, som SD redan som pariaparti kunde börja frodas.
Det är ju egentligen inte så längesen. Det visar inte minst SVT:s nya dokumentär om partiet, som i sin första del skildrar partiets åttio- och nittiotal, som var så högerextremt och nazianstruktet. Dokumentärens första del utspelar sig vid ungefär samma tid som handlingen i Liken vi begravde. Ändå känns det som en evighet sen.
SD som högerextremt och utfryst av etablissemanget, ett parti som var tvunget att införa förbud mot uniformer vid sammankomster. Men ännu mer i handlingen i Liken vi begravde eller miljöerna i Jakten på en mördare.
Misär och våld som främst förknippas med Lortsverige – eller åtminstone tiden före barnaga förbjöds 1979. Försummade fosterbarn och ett primitivt leverne med alkoholism som dämpades med hembränd sprit. Pedofiler bjuder ut unga tonårsflickor i en diskurs som verkar befinna sig ljusår från metoo-rörelsen.
När en hotbild från det som var främmande – människor från andra länder och globala företag som flyttade fabrikerna – bara var en siluett på horisonten.
Plötsligt är inte det gamla Sverige något som hände på 1960-talet, utan på 1990-talet. Mycket har förändrats även på dessa dryga trettio år. I det politiska väljarstödet i Norrland har det stått märkbart stilla, trots att det finns goda skäl till missnöje. I delar av Skåne har samma typ av missnöje genererat helt andra politiska strömningar.
Det är just därför Liken vi begravde kan läsas genom en delvis politisk lins. Norrland knyter näven i fickan, men Skåne vill något annorlunda. Och det är kommunerna i mellanskåne som, kanske först av alla, säger stopp. Inte på det mest rationella grunderna, inte för man har bättre alternativ och lösningar. Utan för att det är nog. Och den åsikten formas tidigt. Den färgas av i skånska valdistrikt. Den är högljudd och ger blanka fan i vad alla andra tycker.
De har samma hämndlystna mentalitet som i Wolffs roman.
Vi kan lära oss mycket om politiken genom lokala berättelser. Norrland säkrar socialdemokratin. Skåne slår alltid tillbaka.
Amanda Göthbergs bok SD-land finns att köpa hos Timbro förlag.
Omslagsfoto: Martina Holmberg/TT