Nathan Shachar:
Krisen i Karibien handlar om Kina
Utblick Essä
Fredspriset till María Corina Machado kommer i ett kritiskt skede av Venezuela-krisen. Vad Trump vill uppnå med att skicka flottan till Karibiska havet är svårtolkat, men ytterst handlar latinamerikastrategin om Kinas närvaro i regionen, skriver Nathan Shachar.
Det såg ut som om María Corina skulle kunna ta sig till Oslo för att ta emot Nobels fredspris. Med USAs gigantiska flottstyrka utanför Venezuelas kust och Donald Trumps hotfulla utfall mot regimen hade det varit oklokt att blockera hennes utresa – fast diktatorn Nicolás Maduro under normala förhållanden knappast skulle ha låtit sin mest talföra och okuvliga kritiker spela huvudrollen i en internationell festlighet där han, Maduro, är styckets skurk.
Men María Corina kommer inte till Oslo, inte därför att regimen vägrar henne utresa, utan därför att hon anar att hon inte kommer att tillåtas återvända till Venezuela.
Donald Trumps svårtolkade flottexpedition till Karibiska havet är förstås en pärs för Maduro, som inte vill abdikera och fly till Kuba förrän han är säker på att Trump verkligen har nerver att avsätta honom med våld. Och inte så litet våld. För att få bort regimen, som snart fyller 28 år, och vars hela förvaltning och säkerhetsapparat är fullproppad med lojalister, från ett land dubbelt så stort som Sverige, behövs mer än övertalning. Trump har försökt övertala Maduro, under förra veckans direkta telefonsamtal herrarna emellan, och kanske via andra kanaler som vi inte vet om.
Till skillnad från María Corina, som tog hem det Nobelpris Trump trånar efter, så är det inte omsorg om demokratin som leder presidentens steg. Om det inte är venezolaners frihet som är det hägrande målet för hans exceptionellt dyra utspel, vad är det då? Har den enorma flottstyrkan, inklusive världens största hangarfartyg, skickats till Venezuelas kuster enkom för att sänka småfartyg lastade med narkotika?
En ledtråd fick vi i förra veckan, då ett nytt strategiskt memorandum aviserade en kursändring i USA:s latinamerikastrategi: ”Efter år av försummelse kommer USA att återupprätta Monroe-doktrinen”, hette det. President James Monroe deklarerade i ett liknande linjetal i december 1823 att USA skulle ingripa mot alla försök från europeiska makter att etablera nya kolonier i Latinamerika. Varningen gällde inte existerande kolonier, som de spanska. Monroes ord föll ett år före det spanska Sydamerikas definitiva kollaps i december 1824, i slaget vid Ayacucho i Perus berg. Varningen gällde framför allt Europas övriga stormakter. Att Spanien var på väg ut ur kontinentens historia stod redan klart.
I den nya ”Trump-doktrinens” kapitel om västra halvklotet sägs uttryckligen att Kinas inflytande i regionen kräver åtgärder från USA:s sida.
1823, då USA:s fartyg i Medelhavet var helt utlämnade åt barbarkustens pirater och bortrövade besättningar hela tiden måste lösas ut, saknade Monroe-doktrinen all trovärdighet. Den enda sjömakt som skulle ha kunnat se till att doktrinen efterlevdes var Storbritannien, vars flotta under kommande decennier skulle sätta stopp för slavtrafiken från Afrika till Amerika.
Dagens USA har däremot allt som behövs i fråga om vapen och andra påtryckningsmedel. I den nya ”Trump-doktrinens” kapitel om västra halvklotet sägs uttryckligen att Kinas inflytande i regionen kräver åtgärder från USA:s sida. Kinas närmaste partner i Sydamerika är Venezuela, som fått nödlån, vapen och diplomatiskt stöd av Beijing under regimens långa ekonomiska förfall. Kina köper en stor del av Venezuelas olja, men utan entusiasm, eftersom den är så tjockflytande och svavelrik att raffineringen blir dyr. USA, som en gång konsumerade två miljoner fat venezolansk olja om dagen, behöver inte längre importera energi, fast Chevron, med Trumps särskilda tillstånd, utvinner 120 000 fat om dagen i Orinoco, ett undantag från USA:s sanktioner.
En tänkbar lösning på krisen, som säkert figurerade i telefonsamtalet Maduro-Trump, vore att Venezuela bröt med Kina, slutade skeppa narkotika till USA och lät USA prospektera strategiskt viktiga metaller – mot att regimen fick sitta kvar. Trump kunde presentera detta som en diplomatisk seger för vissa av sina väljare. Men en så krass uppgörelse skulle stöta bort miljoner Trump-väljare, framför allt ex-kubaner som drömmer om ett regimskifte i Venezuela med snar repetition på Kuba. För att inte tala om effekten i Latinamerika, där flera marknadsinriktade högerregimer, som i Argentina, Bolivia och kanske snart också Chile, räknar med USA som en allierad i sin ideologiska batalj mot den populistiska vänstern. Om Trump låter Maduro-regimen sitta kvar, antingen efter en kohandel eller därför att han tröttnar på hela saken – liksom han tröttnade ifråga om badorten Gaza eller annekteringen av Grönland – så kommer det att gå ut över hans trovärdighet inte bara i Latinamerika, utan i de övriga konflikter där han satt sitt rykte på spel, framför allt Mellanöstern och Ukraina.
Frågan är hur långt Trump, som ju brännmärkt sina föregångare för deras militära äventyr bortom haven, är beredd att gå militärt. Är vapnen han staplat upp enbart där för att skrämma Venezuelas regim? USA kan förstöra en god del av Venezuelas vapen, tillgångar och infrastruktur från luften, utan att riskera egna soldaters liv. Men regimen kan överleva detta, liksom Hamas fortfarande styr Gaza fast all dess bebyggelse är jämnad med marken. Och Venezuelas terräng är till stora delar skog och berg, inte platt öken som Irak, där USA:s pansar defilerade mot huvudstaden.
Om Maduro-regimen, som har stöd från omkring tjugo procent av befolkningen, flera hundratusen av dem beväpnade, klamrar sig fast vid makten, vad gör Trump då? Landsätter han soldater, som USA gjorde på Kuba 1961, i ett fiaskobetonat försök att störta Fidel Castros prosovjetiska regim? Hur skulle Trumps väljare ställa sig till det?
Trump har en övertygelse som hela tiden kolliderar med hans temperament. Å ena sidan har han en djup aversion mot att dras in i utdragna konflikter på främmande kontinenter. Å andra sidan vill han hela tiden att något ska hända, helst något med honom själv i huvudrollen. Han ogillar krig, men hans impulsiva natur och hans aptit på dramatik frestas av de fantastiska vapen han när som helst kan sätta i spel. Det är väl därför hans flyg och drönare attackerat småbåtar med knark i stället för något som verkligen skulle tillfoga Maduro smärta. Det är krig, men inte riktigt.
Trump har en övertygelse som hela tiden kolliderar med hans temperament.
Om Venezuela-krisen verkligen är startskottet för ett större projekt, att driva ut Kina från Latinamerika, så gäller det att Trump inte går tomhänt från denna kris – som han gjorde i maj i år. I mars 2025 satte USA igång operationen Rough Rider, för att bryta de jemenitiska huthiernas blockad av inloppet till Döda Havet. Detta hälsades med glädje av USA:s allierade, dels Israel, som besköts av huthi-missiler, dels av Egypten, vars ekonomi led då trafiken i Suez-kanalen sinade, dels av Grekland och Italien vars hamnar mister väldiga fraktvolymer när handeln Asien-Europa tar vägen runt Afrika. Efter sex veckor, då huthierna inte visade några tecken på att sträcka vapen, blåste Trump av attackerna mot ett löfte från huthierna att inte störa USA:s fartyg i Bab el Mandeb-sundet.
USA:s allierade var besvikna, men inga av dem kan eller vill byta läger och sätta sig i knät på Kina. I Latinamerika är läget ett annat. Kina är överallt med sina krediter och sina statssubventionerade byggprojekt. Till och med Argentina, vars president Javier Milei hör till Donald Trumps favoriter, skulle få svårt att bryta med Kina och dess valuta-swaps, investeringar i energisektorn och köp av soja. Argentinas tidigare peronistregering lät – trots USA:s missnöje – Kina upprätta en rymdforskningsstation i Patagonien, som drivs av kinesiska militärer och dit argentinare inte har fritt tillträde.
Det finns bedömare som menar att USA endast borde lägga in veto mot militär kinesisk närvaro i Latinamerika, inte mot investeringar. Tvärtom, när Kina rycker upp infrastrukturen i regionens bankruttmässiga stater öppnas nya investeringsmöjligheter för USA:s företag.
Om Venezuela-krisens egentliga motiv är att armbåga ut Kina från Latinamerika så gäller det att Trump hanterar den med tålamod och slug beräkning, två egenskaper som inte dominerar i hans personlighet – men desto mer i Kinas globala strategi.
Omslagsbilden som föreställer en demonstration till förmån för oppositionspolitikern och Nobelpristagaren María Corina Machado: AP Photo/Esteban Felix