Mark Brolin:
Låt inte domedagsfiltret dominera 2026
Idéer Essä
Det är stökigt både i världspolitiken och i inrikespolitiken i många länder. Men oron är överdriven. Röran handlar om kreativ förstörelse, och utan sådan får vi det sämsta samhällstillståndet av alla – stagnation. Det skriver Mark Brolin, geopolitisk analytiker.
Varje epok tycks behöva sin Ragnarökberättelse. När den sedan börjar kännas sliten lanseras snabbt en ny. Det är ingen slump. Dels finns en institutionell bias: i alla tider har det funnits aktörer som förstått att domedagsretorik är ett effektivt sätt att motivera mer makt, fler regler och högre skatter – samlade såklart i just deras händer. Dels finns en kognitiv bias. Vi är biologiskt programmerade att reagera starkare på hot än på möjligheter. När det rasslade till i buskarna för 50 000 år sedan ökade överlevnadschansen genom att anta lejon, inte vind. Den reflexen sitter kvar, trots att vi i dag lever i en värld då det mesta rasslet visar sig vara just… vind.
Resultatet är en närmast permanent negativitetsbias i det offentliga samtalet. Ett bias som inte längre tjänar oss väl. Tvärtom. Det driver fram en ständig byråkratisk expansion som kväver tillväxt och innovation, samtidigt som det reducerar samhällsdebatten till ett slags konkurrens mellan olika gnällnarrativ. Som om inget positivt har skett sedan grottåldern trots att vi, gängvåldet till trots, lever säkrare, friskare och bekvämare liv än någon generation före oss. Därav också visioner som tenderar att handla mer om räddhågsen riskminimering än om expansiv möjlighetsoptimering.
Så låt oss för ovanlighetens skull pröva ett annat raster. Inte ett som blundar för problem utan i stället, i Hans Roslings och Steven Pinkers anda, väger sällan nämnda uppsidor mot ständigt repeterade nersidor.
***
Ta först helhetsutvecklingen, brytningstiden vi är mitt uppe i. Kreativ förnyelse är sällan vacker när den pågår. Den innebär att sådant som förefallit bekvämt, invant och självklart monteras ner. Institutioner knakar, partier tappar fotfäste, gamla sanningar mister sin auktoritet och många människor är arga och kastar paj på varandra. Det är exakt så brytningstider ser ut. Alternativet – permanent stagnation – är alltid värre.
USA är ett skolboksexempel. De progressiva demokraterna lyckades på rekordtid förlora kontakten med sin egen väljarkår. En högutbildad, moraliserande administrationselit talade mest med sig själv och minst med väljarna utanför storstäderna.
Ekonomen och samhällsteoretikern Thomas Sowell har fångat fenomenet träffsäkert: “The curse of the intelligentsia is their ability to rationalize and re-define. Ordinary people, lacking that gift, are forced to face reality.” Moralpsykologen Jonathan Haidt pekar i samma riktning när han konstaterar att utbildning ofta inte ökar tankemångfalden men däremot förmågan att producera moraliska alibin för egna intressen. Det vill säga, utbildning riskerar att utmynna i omotiverad intellektuell arrogans. Inklusive till sådant teoretiskt flum och sådan smygradikalism som utvecklades till lite av signum för Team Biden/Harris.
Team Trump har kanaliserat ett legitimt missnöje – men har därefter tappat stöd under tyngden av sina egna, ofta spegelvända överdrifter.
Motreaktionen följde som ett brev på posten. Lika analytiskt intressant är att även den har visat sig bristfällig. Team Trump har kanaliserat ett legitimt missnöje – men har därefter tappat stöd under tyngden av sina egna, ofta spegelvända överdrifter. Lärdomen är tydlig: väljare ber sällan om totala antiteser. De ber om bandbackande när saker drivits in i absurdum. USA har genom trial and error testat två undermåliga alternativ. Dörren står nu vidöppen för den första kandidat och partigruppering som faktiskt lyssnar på allvar på vad väljarna säger. Redan 5 november i år äger de kongressval rum som nästan alltid reducerar en president under andra mandatperioden till en så kallad lame duck.
Precis samma mönster återkommer i Europa. Populistiska partier har vuxit fram som motvikter när traditionella partier slutat lyssna. Precis som i USA innebär inte det att vilken opposition som helst är lösningen. Partier som tyska AfD – Putinvänliga och vänster i ekonomiska frågor – speglar knappast en folkvilja som efterfrågar avreglering, tillväxt, budgetdisciplin och av att despoten i Kreml möts av en fast hand. Rädslonarrativet om att ”extremerna obevekligt tar över” är därför kraftigt överdrivet. Äkta demokrati bygger på ständig korrigering, inte på att sätta demokratin på paus av rädsla för tillfälliga utfall man ogillar. Det är annars då demokratin hotas på allvar, särskilt i brytningstider.
Inget parti har i dag alla hästar hemma. Det är knappast förvånande när flera kontinentalplattor rör sig samtidigt. Men möjlighetsfönstret är vidöppet för samtliga politiska rörelser som satsar mer lyhört på den viktigaste samarbetsformen av alla: samarbetet med den egna, ofta djupt missförstådda, befolkningen.
***
Det geopolitiska samtalet lider av samma överdrivna pessimism. USA på väg att överge Europa genom att lämna Nato? Knappast. Kravet att europeiska länder faktiskt ska bidra till sitt eget försvar, är inte extremt – det är rimligt. Är det någon som tror att Bryssel skulle suttit tyst och stilla i båten om, säg, ett EU-land vägrade att betala sin medlemsavgift? Precis. Trump har tvingat fram välbehövlig upprustning i Europa och därmed är Europa också på väg att bli en mer värdefull allianspartner för USA. Tydligen behövdes det en elefant i porslinsbutiken för att få fart på tillnyktringen. Det finns rentav goda skäl att tro att den transatlantiska relationen står inför en nödvändig omstart, särskilt efter kommande ledarskiften. Färre progressiva skrivbordsidealister i Europa och färre cowboys i Washington kan dämpa temperaturen snabbt. En sådan justering är redan på väg i takt med att realpolitiska tongångar börjat återvända till Europa samtidigt som kongressen återtar initiativet i USA.
Ryssland och Ukraina då? Även här dominerar domedagsfilter. Ja, risken är överhängande att ett uselt påtvingat fredsavtal trycks fram i närtid – olyckligt och i grunden onödigt. Ryssland är pressat; kriget har blottlagt militär och ekonomisk svaghet som länge dolts bakom propaganda. Hade Europa (och USA) varit mindre räddhågset – och inte gjort sig energiberoende av sin klassiska ärkefiende – hade Putin sannolikt inte ens gått in i Ukraina.
Men gjort är gjort. Rysslands historiska facit ger dock begränsad anledning till långsiktig panik: imperiet har gång på gång tvingats släppa erövrade områden – Finland, Baltikum, huvuddelen av Östeuropa. Så talet om att Ryssland utgör ett existentiellt hot mot hela Europa överskrider rädslohysterins gräns. Länder som faktiskt är hotade av Ryssland är i dag färre än på århundraden: grannar med gemensam gräns, stor rysktalande befolkning och utan vare sig Nato-skydd eller kinesisk skugga. Snarare än att diktaturens Ryssland återigen ska breda ut vingarna västerut talar mycket för att det mest är en tidsfråga innan demokratins segertåg fortsätter österut. Ryska demokratikrafter i exil pratar redan om att lämna tillbaka allt stulet ukrainskt territorium.
Rysslands relativa svaghet har också fått andra följdeffekter. Visst har Ryssland i närtid stulit land i Ukraina men till priset av tappat inflytande i tidigare klientländer som Venezuela, Syrien och Iran. Skurknationer utan ”beskydd” visar sig ofta betydligt svagare än sitt rykte. Att förändringens vindar blåser i samtliga dessa länder bereder nya utmaningar men också nya betydande möjligheter.
I Mellanöstern har en betydelsefull sunnitisk-israelisk samverkan utvecklats lite i det tysta, drivet mer av kommersiella nyttointressen än av ideologiska intressen. Att Gaza-kriget inte utvecklades till ett regionalt storkrig är ett tecken på att regionen redan är mer geopolitiskt mogen än förr.
I Mellanöstern har en betydelsefull sunnitisk-israelisk samverkan utvecklats lite i det tysta.
Samtidigt växer framtidslandet Indien snabbt i global tyngd. Landet köper visserligen rysk olja till rabatt, men rör sig strategiskt närmare den USA-ledda kapitalistiska sfären. För varje år som går blir Indien en allt viktigare motvikt till sin ärkerival Kina.
Europa då? Visst, ett sorgebarn just nu. Det kraftiga tappet i global ekonomisk tyngd under det senaste kvartsseklet har uppenbart blivit även ett säkerhetspolitiskt problem. Vare sig Putin eller Europa tycks ta kontinenten på riktigt allvar längre. Samtidigt är stagnation inget naturlagstillstånd. Kontinenten som en gång kickstartade den industriella revolutionen genom decentralisering kan göra det igen, om viljan finns. När saker och ting slår slint finns det all anledning att göra om och göra rätt. Förändringens vindar blåser även i Europa. Det är välbehövligt. Lean in. Så småningom kommer även vi att hamna i ett nytt politiskt stabilt och ekonomiskt vitalt jämviktsläge – bara vi håller hårt i den äkta demokratipinnen snarare än i den intellektuella arrogansen.
***
Och Sverige? Trots regleringshetsen i Bryssel och trots allt ”gnäll” även gällande mycket annat så står vi undervärderat starkt. Dels har vi den första regeringen på väldigt många år som ägnat sig åt en hel del just välbehövligt bandbackande snarare än åt att ta tidigare progressiv överdriftspolitik ännu längre. Dels har vi lyckats förbli mer innovativa än större delen av övriga Europa – vid sidan om Schweiz och Storbritannien. Vi har (data)ingenjörskunskap, en väl fungerande riskkapitalindustri samt täta band till ledande teknologikluster i USA.
Trots regleringshetsen i Bryssel och trots allt ”gnäll” även gällande mycket annat så står Sverige undervärderat starkt.
Värdet av det senare ska inte underskattas när vi nu redan – powered by AI – kliver in i en innovationsfas som mycket väl kan bli den mest omvälvande sedan elektrifieringen. Skälet är enkelt: AI är inte bara en ny produktkategori, utan ett nytt lager intelligens ovanpå i princip all kunskaps- och tjänsteproduktion. Därför kan produktiviteten stiga parallellt i nästan varje bransch samtidigt.
Dessutom finns en lite bortglömd demokratisk bonus: AI kan göra det offentliga samtalet mer mångdimensionellt – inklusive mindre reflexmässigt negativt. Inte genom att putsa verkligheten, utan genom att göra snedvridningar lättare att avslöja. Med så kallade bias audits kan man på sekunder granska en text, en nyhetsfeed eller en myndighetsrapport för snedvridningar i faktaurval, vinkling och känsloladdning. Hur stor andel av påståendena är verifierbara? Hur ofta används skrämselramar jämfört med lösningsramar? Vilka motargument saknas konsekvent? Med andra ord: AI kan användas för att mäta – inte bara tycka – när debatten glider från analys till affekt.
***
Så nej, så illa är inte läget. Det är rörigt, ja. Men röran är inte tecken på förfall utan på omdaning. Kreativ förstörelse är hela poängen: utan den får vi stagnation, och stagnation är i längden det mest brutala samhällstillståndet av alla – långsamt, tyst och till synes “stabilt” tills det plötsligt inte är det längre.
Många vet att marknader och företag måste få misslyckas, modeller måste få dö, strukturer måste få upphöra – annars fryser vi fast i gårdagens lösningar och kallar det trygghet. Samma logik gäller inom politiken. Partier och rörelser som inte längre levererar på folkets vardagsproblem ska inte skyddas av moraliska frisedlar, byråkratisk dimma eller mediala rävspel. De ska tvingas ompröva, skala bort, bygga om. Inte efter plan- och skrivbordstänkares ideal, utan efter väljarnas villkor. Eftersom väljarna, nu som alltid, har bäst verklighetskoll. Inte för att väljare A, B eller C har bättre verklighetskoll än politiker A, B, eller C. Utan för att kollektivet väljare är den enda politiska kraft som permanent inrymmer den åsiktsmångfald som krävs när viktiga vägval ska göras. Det är därför autentiskt demokratiska system slår alla andra – med hästlängder.
Där ligger också valnyckeln i vår tid: väljarkåren vill varken ha fortsatt progressiva skenreformer eller en ogenomtänkt antites som vänder upp och ner på allt bara för att markera trotsigt avståndstagande. Väljarkåren vill ha bandbackande där det gått överstyr, tydlig förändring där det behövs – och ett ledarskap som klarar av att leverera sådan förändring på folkets, inte på just plan- och skrivbordstänkandets, villkor.
Den goda nyheten? Det mesta tyder på att vi rör oss just dit. De ofta orättvist baktalade väljarna är nämligen inte passiva; de korrigerar, igen och igen, när politiken blir för yvig. Så den centrala frågan framåt är egentligen enkel: vilka partier i världen lyckas bäst fånga upp den oundvikliga omkalibreringen – och (åter)bygga en ömsesidigt respektfull, fungerande dialog med väljarna? De partierna blir morgondagens vinnare.