Stefan Hedlund:
Mörkret över Europa
Utblick Åsikt
Historieböckerna kommer att fråga sig hur det var möjligt för europeiska regeringar att betrakta tragedin i Ukraina utan att ingripa. Bortom girighet, feghet och rent överlöperi finns dock en förklaring som är heltäckande, skriver Stefan Hedlund, professor emeritus i öststatsforskning.
Man kan förvisso anföra ett antal olika förklaringar till att merparten av Europas länder har valt att göra så lite för att hjälpa. Vissa har inte kunnat avstå från lukrativ import av rysk energi. Andra har valt att prioritera budgetmedel till egna befolkningar. Åter andra har dragit sig för möjliga konsekvenser av att öppet konfrontera Ryssland, och en del har varit öppet på rysk sida. Bortom girighet, feghet och rent överlöperi finns dock en förklaring som är heltäckande, nämligen att Europa plötsligt kom till insikt om att ett krig med Ryssland skulle kunna få förödande konsekvenser.
När Donald Trump inledde sin andra mandatperiod som president med att gå till storms mot Europa, var ledmotivet att européerna under lång tid hade vägrat betala sin andel av kostnaderna för ett gemensamt försvar. Trots att detta var i princip samma budskap han hade hamrat in under sin första mandatperiod hade det inte lett till någon märkbar förändring. Nu var det plötsligt blodigt allvar.
När Trump iskallt förklarade att de som inte ville betala skulle få ta konsekvenserna, att Ryssland för hans del gärna kunde få angripa vem man ville, gick det chockvågor genom Europa. Blotta tanken på att råka i krig med Ryssland var skrämmande nog. Om man därtill lade risken att i ett sådant krig inte kunna räkna med stöd från USA blev situationen direkt ångestfylld. Mellan skål och vägg valde en del även att uttrycka det onämnbara, nämligen att USA skulle kunna ställa sig på Rysslands sida.
”Sent skall syndaren vakna”, har det brukat heta. När Europa nu vaknar upp till en verklighet där man kan dras in i ett krig man kanske inte kan vinna är det svårt att inte minnas detta gamla talesätt. Det har sannerligen inte varit någon brist på varnande ord om Rysslands intentioner att rulla tillbaka Nato från sitt närområde. Det har heller inte varit någon brist på varningar från USA, om att tålamodet med Europas ovilja att betala för Nato varit på väg att rinna ut. Detta till trots har europeiska regeringar likt strutsen valt att sticka huvudet i sanden.
Det har sannerligen inte varit någon brist på varnande ord om Rysslands intentioner att rulla tillbaka Nato från sitt närområde.
Med undantag för Finland, som aldrig lät sig luras av myterna om ett pånyttfött fredligt och demokratiskt Ryssland, valde i stort sett samtliga europeiska länder att reagera på det sovjetiska sammanbrottet med en omfattande nedrustning. I Tyskland gick denna process så långt att Bundeswehr när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina inte kunde uppfattas som funktionsdugligt. Den säkerhetspolitiska snuttefilten var att det nog inte skulle bli krig, och att om det värsta skulle hända skulle USA än en gång komma till undsättning.
Särskilt anmärkningsvärt är att ledande europeiska regeringar länge valde att aktivt motarbeta amerikanska ambitioner att stärka Natos östra flank. Under George W. Bushs tid som president lyckades USA driva igenom en utvidgning av Nato till att inkludera de tre baltiska och fyra centraleuropeiska staterna, något även Sverige i dag har all anledning att vara tacksamt för. När alliansen på våren 2008 samlades till ett toppmöte i Bukarest drev USA på för att både Ukraina och Georgien måste bjudas in till medlemskap. Denna gång valde dock Europa, under tyskt och franskt ledarskap, att vägra. Med detta beslut krattades manegen för påföljande rysk aggression och europeisk eftergiftspolitik.
När Ryssland i augusti samma år invaderade Georgien gavs en förvarning om vad som komma skulle. Det var inte nog med att Europa saknade egen förmåga att hejda den ryska aggressionen. Det blev också klart att USA inte längre brydde sig. Som nyvald president föredrog Barack Obama att lansera en ”återställare” av relationerna till Ryssland. Georgien fick inte störa stormaktsrelationen. När Ryssland sex år senare invaderade och annekterade Krim valde samme Obama att uppmana Ukraina att avstå från att försvara sig. Det skulle bara göra saken värre.
Under tiden från den ryska annekteringen av Krim fram till den fullskaliga invasionen i februari 2022 gavs europeiska regeringar omfattande utrymme att visa hur lite man i praktiken brydde sig om internationell rätt, om gränsers okränkbarhet och om staters suveränitet. Trots att hänvisningar till det varnande exemplet från München 1938 skulle hagla allt tätare, och trots att det blev allt tydligare att varken Donald Trump eller Joe Biden hade för avsikt att komma till Ukrainas undsättning, trots detta framhärdade många europeiska regeringar i att odla goda relationer med Ryssland och i att vägra inleda egen militär återupprustning.
***
”Som man bäddar får man ligga”, har det också brukat heta. När Europa nu tvingas ta konsekvenserna av tre decennier av strutsliknande politik är det inte bara den militära beredskapen som är usel. Under tiden från det kalla krigets slut har europeisk politik därtill utmärkts av en strävan att maximera Europas inbördes splittring, en strävan som nu bär riklig frukt. Inte sedan andra världskrigets slut har Europa varit så splittrat som i dag.
Länder i norr kan förvisso ha goda skäl att moralisera över hur kallsinnigt länder i syd vägrar hjälpa Ukraina, men dessa länder kan på minst lika goda grunder moralisera över hur kallsinnigt de har förvägrats hjälp med att lösa migrationskrisen. Invasionen av migranter över Medelhavet är ur deras perspektiv ett betydligt större problem än en möjlig rysk invasion av östra Europa.
På samma vis kan man i Bryssel moralisera över hur länder i östra Europa envist vägrar ge upp sina goda relationer till Ryssland, men så snart man begrundar att det är samma ledarskap som lika envist har vägrat täppa till de kryphål som gjort det möjligt att fortsätta importen av rysk olja och gas börjar de moraliska brösttonerna genast klinga tämligen falskt.
Det i särklass mest allvarliga med dessa olika former av splittring är att det skapas ett öppet spelfält för ryska påverkansoperationer.
Om inte Ukraina hade varit i så desperat behov av allt stöd man kan få hade man kunnat ägna sig åt att brännmärka hur europeisk feghet och girighet bakbinder de egna försvararna, och därmed stärker den ryska regimen i dess övertygelse om att kriget fortfarande går att vinna. Om man betänker vilken katastrof det skulle vara för Europa om Ukraina faktiskt skulle förlora kriget kan oviljan att konfrontera Ryssland inte uppfattas som annat än ett extremt självskadebeteende.
En central anledning till att Europa har hamnat i dagens predikament är att det politiska etablissemanget i en rad västeuropeiska länder så länge var besatt av att driva en politik av ”progressivt” självförhärligande som saknade folklig förankring. Trots att det exempelvis var uppenbart att öppna gränser inte var i enlighet med folkviljan lyckades man provocera fram en migrationskris vars konsekvenser har släppt lös politiska krafter som i vissa länder utgör direkta hot mot det demokratiska systemet.
Även mellanstatliga relationer har tagit stryk. Genom att prioritera diverse underlivsfrågor har samma västeuropeiska politiska etablissemang skapat rejäla motsättningar i relationerna till länder i östra Europa. När man där uttryckte oro över att egna traditionella värderingar var under attack, svarade politiker i väst med skambelägganden och brännmärkningar. Med denna reaktion gav man floder av vatten på kvarn åt populistiska politiker som enkelt kunde demonisera vad man framhöll som ett degenererat Västeuropa. De som tidigare brännmärkte östra Europas vägran att omfatta deras egna ”progressiva” värderingar, och som i dag brännmärker Viktor Orbáns omvandling av Ungern till en auktoritär prorysk bastion, har all anledning att begrunda sin egen roll i att främja hans agenda.
Det i särklass mest allvarliga med dessa olika former av splittring är att det skapas ett öppet spelfält för ryska påverkansoperationer, ägnade att ytterligare destabilisera Europa. I takt med att hoten om ett ryskt angrepp mot Europa duggar allt tätare, är det inte bara hybridoperationer mot vital infrastruktur som ger anledning till oro. Det är inte heller nog med att Ryssland har odlat trojanska hästar som Viktor Orbán i Ungern, Robert Fico i Slovakien och Andrej Babis i Tjeckien.
Den långsiktiga ryska visionen är ett Europa där Tyskland styrs av Alice Weidel och AfD, där Frankrike styrs av Marine Le Pen och hennes nationella samling, där Storbritannien styrs av Nigel Farage och hans Reform UK, och ett Italien där Georgia Meloni ersätts av Matteo Salvini och hans Lega Nord, allt kopplat till ett fortsatt maktinnehav för Donald Trump i USA. Även om det inte är sannolikt att man kommer att nå hela vägen fram, är det, mot bakgrund av allt det vi vet om hur skickligt Ryssland är i att manipulera opinionsbildning i väst, svårt att sluta sig till annat än att det ser mörkt ut för Europa, mycket mörkt.
Omslagsbilden föreställer Frankrikes president Emmanuel Macron, Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Foto: Cornelius Poppe/NTB