Utblick Reportage
V och MP har skjutit upp världens största frihandelszon
I onsdags röstade V och MP för att EU-domstolen ska granska det så hyllade Mercosuravtalet. Det innebär att världens största frihandelszon skjuts på framtiden. Smedjans Henrik Dalgard undersöker bakgrunden till den svenska vänsterns frihandelsmotstånd.
Den 16 januari jublade många frihandelsvänner. Då såg det ut som Mercosuravtalet, det frihandelsavtal som förhandlats mellan EU och en rad länder i Sydamerika de senaste 26 åren, skulle gå i lås och bilda världens största frihandelszon. Allt som återstod var bara en omröstning i Europaparlamentet. Men efter i onsdags kväll får frihandelsvännerna vänta. Parlamentet röstade då igenom en resolution för att hänvisa avtalet till EU-domstolen för granskning, något som förväntas ta en till två år.
Svenska partier har en lång tradition över att vara positivt inställda till frihandel, i alla fall i relation till sina europeiska motsvarigheter. Men i onsdags röstade både Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att fördröja avtalet. Båda partierna har även tidigare vid flertalet tillfällen varit kritiska mot avtalet under förhandlingsprocessen. 2023 skrev exempelvis Pär Holmberg (MP) och Malin Björk (V) under en debattartikel i Dagens ETC där man menade att det skulle ”innebära ökad handel enligt ett kolonialt mönster”.
Och efter onsdagens omröstning blev kritiken av V och MP mycket riktigt hård.
”De utsätter svenska jobb och svensk ekonomi för risk. Det här är ett agerande som är hål i huvudet”, dundrade exempelvis handelsminister Benjamin Dousa till Aftonbladet. På plattformen X slog Vänsterpartiets europaparlamentariker Jonas Sjöstedt tillbaka: ”Ministern har inte koll på läget. Vi har inte röstat om Mercosuravtalet idag, när det sker röstar V ja. Idag röstade vi för att se till att EU inte ska runda parlament och respektera EUs miljöregler när avtalet träder ikraft.”
Så vad består egentligen konflikten av? Den resolution som röstades igenom under onsdagskvällen, som parlamentariker från V och MP står bakom, lyfter fram främst två anledningar till att Mercosuravtalet behöver granskas av domstol.
Den första är att avtalet har delats upp i två delar. Där finns de bredare EU-Mercosur Partnership Agreement (EMPA) som behöver stöd av parlamentet, ett enigt europeiskt råd och måste ratificeras av samtliga medlemsländer för att träda i kraft. Men där finns också det smalare EU-Mercosur Interim Trade Agreement (iTA) som enbart innehåller de delar av avtalet som rör handelsliberaliseringar, med andra ord de delar med exklusiv EU-kompetens som kan godkännas genom en kvalificerad majoritet i rådet och parlamentet.
När jag hör av mig till Miljöpartiets europaparlamentariker Per Holmgren menar han att kommissionen på detta sätt rundar de enskilda medlemsländerna:
– Kommissionen fick 1999 ett mandat att förhandla ett mixat avtal som skulle innehålla både handel och politiskt partnerskap och samarbete. Det mandatet bekräftades av rådet 2018. Ett mixat avtal kräver ratificering av alla nationella parlament. Genom att dra ut handelsdelen ur avtalet rundar kommissionen granskning och ratificering av medlemsländernas nationella parlament.
Man oroar sig även för avtalets skrivningar rörande miljö. Enligt Holmgren finns det främst två skäl till oro. Först och främst att avtalet riskerar att begränsa unionens möjlighet att kontrollera livsmedel som importeras från Sydamerika. Där finns även den så kallade rebalanseringsmekanismen, där Mercosurländerna kan kompenseras för effekter i handeln som uppstår av EU:s miljöstandarder, som kan få unionen att avstå från att arbeta efter sina mål på miljöområdet.
– Den andra delen handlar om en långtående kompensationsmekanism som gör det möjligt för Mercosurländerna att begära kompensation från EU om de anser att nya EU åtgärder/lagar, inkluderat från enskilda medlemsländer, påverkar handeln negativt även om åtgärderna inte bryter mot själva avtalet. Det här har påpekats vara mycket mer långtgående än vad som är vanligt i handelsavtal. Definitionen av åtgärd är bred och kan innefatta klubbade lagar som ännu inte implementerats. Den här mekanismen verkar tolkas olika av kommissionen och Mercosurländerna, de senare verkar se mekanismen som just en kompensation för till exempel avskogningslagen medan kommissionen hävdar att det handlar om ej förutsägbara lagar. Det är inte tydliggjort i avtalet och vi vill att EU-domstolen ska granska hur det påverkar våra lagstiftningsprocesser och -autonomi. Det här är även viktigt inför kommande handelsavtal då det inte är omöjligt att nya handelspartners kan kräva liknande kompensationsmekanismer.
För att få ett mer kritiskt perspektiv på resolutionen hör jag av mig till Europaparlamentarikern Jörgen Warborn (M), som varit en av avtalets ivrigaste förespråkare. Han svarar via Whatsapp, vi sitter båda på tåg med skakig uppkoppling – ett mellan Stockholm och Borås och ett mellan Strasbourg och Bryssel. Warborn ger inte mycket för den kritik mot avtalet som kommit från V och MP.
– Att dela upp ett handelsavtal är fullt förenligt med EU-fördragen och detta har gjorts tidigare, exempelvis i fallet med Chileavtalet. När det gäller rebalanseringsmekanismen är den inte bara väletablerad inom WTO och det internationella handelssystemet, utan det framgår också tydligt i själva avtalet att EU:s rätt att anta egen lagstiftning är fullt skyddad och kan inte kränkas.
Men framförallt menar Warborn att man inte bör skjuta upp avtalet på grund av dess stora ekonomiska och geopolitiska fördelar:
– Avtalet skulle skapa världens största frihandelszon och öppna upp en marknad med över 700 miljoner konsumenter. Detta skulle stärka de redan cirka 600 000 jobb som EU:s exporter till Mercosur i dag stödjer. Varje månad förlorar EU cirka 4,4 miljarder euro i potentiell tullfri export till Mercosur. I en tid då EU brottas med låg tillväxt och geopolitiska spänningar som påverkar ekonomisk stabilitet, och där USA, vår närmaste handelspartner, både infört tullar och hotar med nya, är avtalet en livlina både ekonomiskt och geopolitiskt.
Och att vänta de där en till två åren på att EU-domstolen ska granska avtalet riskerar att bli dyrt. En studie från European Centre for International Political Economy (ECIPE) visar att mellan 2021, då man misslyckades att ratificera Mercosur, och 2025 gick EU miste om 183 miljarder euro i exporter och 291 miljarder i BNP. Om processen fortsätter under hela 2026 beräknas siffrorna stiga till 216 respektive 344 miljarder euro.
Konflikten i Europaparlamentet synliggör även en mer grundläggande ideologisk syn på marknader och handel mellan höger och vänster. Högern tenderar att se marknader som en fri sfär av handlande mellan enskilda människor och företag, en sfär som måste röjas från styrande regleringar. Den behöver ett legalt ramverk för att fungera, men innanför denna ram bör politiken generellt hålla sig borta. Vänstern tenderar i stället att värdera den gemensamma demokratiska kontrollen över ekonomin och marknader – det viktiga är inte att släppa handeln och marknaden fri utan att bestämma över den gemensamt. Likt att inte runda medlemsländerna vid införandet av ett handelsavtal.
Det är två helt olika sätt att närma sig frågor om ekonomi och handel, där den enskildes frihet står mot det gemensammas kontroll. Kostnadsmässigt tenderar det sistnämnda att bli dyrt.