Alexandra Propenko, tidigare rådgivare vid den ryska centralbanken, jämför den ryska ekonomin med vad bergsbestigare kallar dödszonen: höjder över 8 000 meter där kroppen förbrukar sig själv snabbare än den kan repareras. Enligt Propenko hålls ekonomin samman, men dess framtida kapacitet bryts gradvis ned. Exportintäkterna faller, budgetunderskott kan inte täckas med ökade skatteintäkter och tillväxten var bara 1 procent 2025. 

Under de senaste fyra åren har ekonomin, enligt Propenko, delats i två delar: en militär och militärnära sektor som prioriteras, växer och får tillgång till arbetskraft, kapital och import, och en annan sektor med privat företagande, småföretag och konsumtion, som lämnas åt sidan. Tillverkningsindustrin har vuxit kraftigt, men ökningen kommer helt från försvarssektorn, medan den civila industrin krympt. Kollapsen kommer inte, enligt Propenko. Däremot väntar heller ingen verklig återhämtning. I stället har vi att vänta ett utdraget tillstånd av stagnation, där priset för kriget långsamt men obönhörligt skrivs in i landets framtid.  

Alla delar dock inte denna dystra tolkning av utvecklingen. Ekonomihistorikern Niall Ferguson argumenterar bland annat för att den ryska statsskulden som andel av BNP är förhållandevis modest, endast 16,7 procent(att jämföra med Sveriges 34 procent, eller USA:s 124 procent). Han menar också att ryska löneökningar visar på en annan berättelse än den Europa vill ska vara sann. 

Även om nominella löner och disponibel inkomst har ökat kraftigt, till exempel med upp till 22 respektive 48 procent enligt vissa uppgifter, blir bilden mer nyanserad när inflationen tas i beaktande. Reallöneökningar har varit lägre, omkring 15 till 18 procent sedan krigets början, med en mer blygsam ökning på 8,7 procent under 2024. 

En ny stridsvagn som förstörs på fronten i Ukraina räknas fortfarande som positiv BNP-tillväxt. 

Det betyder att människor spenderar mer i nominella termer, men deras köpkraft ökar inte i samma takt. Inflationen, som har legat kring 9 procent, urholkar rubelns värde och påverkar konsumtionen, vilket visar att höjda löner inte nödvändigtvis motsvarar ett bredare välstånd, utan snarare speglar de delvis anpassning till högre priser och en osäkerhet om framtida besparingar. 

Det är också här kritiker menar att den officiella statistiken börjar bli missvisande. Enligt Vladimir Milov, ekonom och tidigare biträdande energiminister i Ryssland, har den ryska regeringen börjat styra den offentliga diskussionen mot ett fåtal manipulerade makroindikatorer som på ytan får ekonomin att verka under kontroll. Exempelvis visar de på en blygsam BNP-kontraktion, stärkt rubel, låg arbetslöshet, budgetöverskott och en inflation under kontroll. Men bakom siffrorna döljer sig en annan verklighet: ökade militära utgifter och vapenproduktion räknas in i BNP trots att de inte skapar något verkligt värde. En ny stridsvagn som förstörs på fronten i Ukraina räknas fortfarande som positiv BNP-tillväxt. 

Den riktiga ekonomin krymper betydligt mer än vad indikatorerna visar.

Enligt Mirov ligger också den verkliga inflationen i Ryssland snarare runt 13 procent, trots att den officiella siffran anges vara 9 procent. Han baserar detta på observationer av kraftiga prisökningar på livsmedel och kommunala bostadstjänster som värme, vatten och el. Milov menar att det historiskt sett är mycket ovanligt att styrräntan och den faktiska inflationen skiljer sig så markant under längre perioder. Styrräntan ligger kvar på höga nivåer vid 15,5 procent, vilket indikerar att den ekonomiska politiken fortfarande måste ta hänsyn till högt inflationstryck. 

Statens budgetunderskott är fortfarande relativt lågt, men mer än fördubblades under 2025. I år beräknas räntebetalningarna på statsskulden överstiga utgifterna för både utbildning och sjukvård tillsammans, enligt en analys från Finlands centralbank. Skuldbördan överförs dessutom till regionerna, och antalet regioner med underskott ökade markant, från 50 år 2024 till 74 år 2025. Ryssland redovisar totalt 89 regioner i sin budgetstatistik, inklusive det annekterade Krim och de ockuperade områdena i östra Ukraina. Att flytta skulden till regionerna döljer den verkliga omfattningen, samtidigt som den låga federala skulden används för att framställa Ryssland som ekonomiskt ansvarsfullt – vilket inte stämmer. 

Vid slutet av 2025 hade Ryssland fortfarande stora internationella reserver på omkring 734 miljarder dollar, inklusive guld, men andelen likvida medel minskar. Mindre än hälften av reserverna är lättillgängliga, och många tillgångar är frysta i väst. Den ryska nationella välfärdsfonden (NWF) har tappat över 50 procent av sina användbara tillgångar sedan krigets början, och kan tömmas under 2026 beroende på oljeprisets utveckling. Försäljning av guld visar på ekonomiskt tryck, men sanktioner gör det svårt att sälja på vanliga marknader, vilket tvingar Ryssland att använda gråa marknader med högre risk och lägre priser.

Tillväxten drivs inte av produktivitet utan av en omfördelning av befintliga resurser.

Ekonomin ser stabil ut på ytan, men är skör och vittrar långsamt. Tillväxten drivs inte av produktivitet utan av en omfördelning av befintliga resurser. Men Ryssland är inte nära en kollaps. Slutsatsen måste vara att den ekonomiska fronten i kriget långt ifrån är irrelevant och att sanktioner inte saknar effekt. 

För somliga framstår sanktioner som verkningslösa eftersom de sällan fungerar som ett effektivt diplomatiskt förhandlingsverktyg. Det är i sig en korrekt iakttagelse, men det är inte deras huvudsakliga funktion. Syftet är inte heller nödvändigtvis att driva fram en ekonomisk kollaps över en natt, utan att gradvis försvaga och krympa ekonomin över tid, ungefär som cellgifter som långsamt minskar en tumör. 

På samma sätt som tullar, en sorts självförvållade sanktioner, inte har inneburit någon katastrof för USA:s ekonomi det senaste året, leder inte heller sanktioner automatiskt till ett ekonomiskt sammanbrott(särskilt inte när sanktionerna, liksom tullarna, ger utrymme för att handla via tredje länder). Däremot påverkar de, likt skatter och regleringar, tillväxttakten över tid. Effekterna av sanktioner är ofta svåra att urskilja på kort sikt, men på längre sikt blir de strukturella och djupgående. Konsekvensen är att andra delar av världen växer snabbare, blir rikare och utvecklar ett teknologiskt försprång. Det räcker att föreställa sig hur länder som Nordkorea eller Iran hade sett ut om de varit fullt integrerade i världshandeln som utgör skillnaden mellan isolering och integration ackumulerat år för år. 

***

Sanktioner från väst har också gjort det svårare för Ryssland att sälja sin olja. Och ingen  analys av den ryska ekonomin är komplett utan att ta hänsyn till energisektorn.

Så gott som allt kretsar kring oljan i Ryssland: vem som köper den, vem som säljer den, vilka priser den handlas till, vem som attackerar produktionen, vem som bombar raffinaderier, vem som angriper tankfartyg och vem som försöker stoppa exporten. Samtidigt har oljeintäkterna sjunkit från 50 procent av statens inkomster runt 2014 till bara 25 procent 2025. På lång sikt kan ett scenario där Ryssland inte längre kan sälja sin olja till marknader som Europa eller Indien, och samtidigt får sin raffinaderikapacitet kraftigt försvagad, minska Kremls ekonomiska handlingsutrymme och därmed begränsa möjligheten att finansiera långvarig militär aggression.  

För att kringgå sanktionerna har landet använt en “skuggflotta” – äldre tankfartyg som ofta seglar under andra länders flaggor och ibland saknar försäkring eller tydlig ägare. Samtidigt har stora köpare som Indien och Kina blivit mer försiktiga med inköp på grund av risken för sekundära sanktioner. Som resultat ligger omkring 150 miljoner fat rysk olja fast på havet, vilket fungerar som flytande lager. 

Som resultat ligger omkring 150 miljoner fat rysk olja fast på havet, vilket fungerar som flytande lager. 

Brittiska Robert Lansing Institute menar också att Rysslands oljesektor står inför inför en allvarlig fysisk kris där begränsningar i lagring och transport, snarare än priser, blivit det största problemet, till följd av ukrainska och allierade angrepp mot skuggflottan såväl som raffinaderier. Sjöburna exportvolymer har fallit från omkring fyra till under tre miljoner fat per dag medan produktionen ligger kvar runt nio miljoner fat, vilket skapar ett stort dagligt överskott som inte kan raffineras eller lagras. Särskilt efter de drönarattacker som slagit ut raffinaderikapacitet. 

På land är lagren nästan fulla, vilket gör det svårt att fortsätta producera och exportera i samma takt. Det tvingar Ryssland att minska oljeproduktionen, något som kan få långsiktiga konsekvenser eftersom vissa brunnar är svåra att stänga utan skador på fälten. Samtidigt pressas priset på rysk olja nedåt, medan transport- och försäkringskostnader ökar, vilket ytterligare minskar statens oljeinkomster. Situationen visar tydligt hur sanktioner och minskad efterfrågan kan skapa praktiska problem: oljan finns, men det finns färre köpare och mindre plats att lagra den. 

Västvärldens beslutsfattare bör mot bakgrund av detta vara medvetna om att det visserligen inte finns några tydliga tecken på ett akut fall för Putins styre, men att ett sammanbrott, om det väl kommer, kan ske plötsligt. Få förutsåg det tsarryska imperiets fall 1916 eller Sovjetunionens upplösning i slutet av 1980-talet. Under sina tjugosex år vid makten har Putin byggt upp starka skyddsmekanismer och i stor utsträckning försökt förebygga potentiella källor till intern opposition. Samtidigt riskerar kostnaderna för att upprätthålla detta system att skena, särskilt när kriget nu gått in på sitt femte år.

Geopolitiskt innebär det en för Europa obekväm insikt. De som har anklagats för att vilja binda upp Ukraina i ett långdraget utnötningskrig kan ha pekat på en hård realitet. Om Ryssland tillåts återhämta sig genom en förhastad fred riskerar Europas säkerhetsordning att försvagas ytterligare. Ur ett realpolitiskt perspektiv kan det därför finnas en strategisk poäng i att Rysslands militära och ekonomiska kapacitet successivt bryts ned, förutsatt att Ukraina självt är villigt att fortsätta kämpa och att Europa tillsammans med USA är beredda att bära de ekonomiska och politiska kostnaderna. 

Rysslands framsteg i Ukraina är långsamma och kostsamma, medan Ukraina presterar över förväntan, vilket gör konflikten till en uthållighetstävling mellan den ryska och den ukrainska ekonomin, med västligt stöd för Ukraina. Det leder vidare till en mer praktisk fråga: vilka åtgärder kan förstärka det ekonomiska trycket?

Till att börja med borde Europa skruva åt sanktionerna ännu mer, framför allt mot tredje länder. Oljan är som sagt fortfarande Rysslands främsta intäktskälla, så att fortsätta slå mot ryska oljetankers likt USA har gjort och ge Ukraina möjligheten att göra detsamma vore välkommet. Eftersom det är en fråga om att vinna på lång sikt så bör Europa även investera sig ur beroendet av ryska fossila bränslen genom ny kärnkraft, förnybar energi och olja och flytande naturgas från USA och Rysslands fiender.

Europa bör också följa USA:s sekundära sanktioner mot Ryssland, regler som straffar tredjepartsländer eller företag som kringgår sanktionerna, eftersom sanktionerna annars riskerar att bli mest symboliska utan verklig effekt. Genom att samordna sig med USA och konsekvent rikta åtgärder även mot sanktionsbrytare utanför den egna jurisdiktionen skulle EU öka trycket, minska kryphål och stärka trovärdigheten i sin utrikes- och säkerhetspolitik.

EU har traditionellt undvikit breda sekundära sanktioner för att följa internationella rättsprinciper om territoriell jurisdiktion och för att inte begränsa regionens egna företags handel med tredje länder. Historiskt har EU också kritiserat sådana extraterritoriella åtgärder från USA och använder sig av så kallade ”blockeringsförordningar” för att skydda europeiska företag mot dem. Att fastna i sådana juridiska hinder är inte längre hållbart. Internationell lag kan inte hindra oss från att försvara våra intressen. På samma sätt som vi tidigare avvikit från Ottawa-konventionen gällande minor, bör vi överväga att göra motsvarande avsteg även här.

Västvärlden bör också, i linje med vad ekonomen Anders Åslund har föreslagit, överväga att återupprätta det multilaterala exportkontrollorganet Coordinating Committee for Multilateral Export Controls (CoCom), som existerade under det första kalla kriget. Syftet skulle vara att stärka samordningen och effektivt begränsa exporten av avancerad högteknologi till Ryssland. Därutöver bör väst i betydligt större utsträckning införa kännbara böter och sanktioner mot västerländska företag som fortfarande är verksamma i Ryssland och fortsätter att betala skatt där, för att minska indirekt finansiering av den ryska staten.

Medan Ursula von der Leyen med allvarlig min tillkännager nya sanktionspaket i Bryssel, skjuter Europas export till Centralasien i höjden.

Medan Ursula von der Leyen med allvarlig min tillkännager nya sanktionspaket i Bryssel, skjuter Europas export till Centralasien i höjden. Tysk bilexport till Kirgizistan ökade exempelvis med häpnadsväckande 5 500 procent under 2023. Till Kazakstan steg exporten med 720 procent, till Armenien med 450 procent och till Georgien med 340 procent. Denna kraftiga ökning är ingen slump utan blottlägger snarare de strukturella bristerna i Europas sanktionspolitik. Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) har systematiskt dokumenterat detta. Samtidigt som EU:s export av sanktionerade varor till Ryssland minskade med omkring 80 procent, ökade EU:s export av samma varor till Centralasien med ytterligare 30 procent jämfört med andra varor. Kazakstan exporterade plötsligt 18 gånger mer elektronik till Ryssland 2022 än före kriget, och merparten av denna elektronik har sitt ursprung i Europa.

Mekanismen är relativt enkel. Europa levererar de chip, komponenter och maskiner som driver Putins krigsmaskin, bara genom omvägar. Kazakstan och Kirgizistan är medlemmar i Eurasiska Ekonomiska Unionen (EaEU), en tullunion med Ryssland. Varor som anländer till Bisjkek eller Almaty kan därför skickas vidare till Moskva med i princip obefintlig kontroll. Användandet av mellanhänder höjer visserligen kostnaden för Ryssland men innebär att de fortsatt har tillgång till det högteknologiska material de behöver.

Rysk motståndskraft, i den mån den finns, är alltså inte resultatet av någon överlägsen rysk ekonomisk politik. Den är delvis ett resultat av europeisk inkonsekvens. Ryssland framstår som stabilt, men stabiliteten beror till stor del på att landet fortfarande har tillgång till västerländsk teknik, komponenter och råvaror, via omvägar som västvärlden själv har skapat och i praktiken finansierat.

Historien visar också att även tunga militära utgifter inte automatiskt kollapsar ekonomin. Sovjetunionen kunde bära upp till 70 procent av BNP på försvar utan total kollaps. Dagens Ryssland spenderar under 10 procent, så ekonomin lär klara kriget länge. Men på sikt är det sannolikt att ekonomin blir Rysslands akilleshäl, och ett av de mest avgörande skälen till att väst i längden kan gå segrande ur konflikten. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ett sådant sammanbrott sker inte över en natt. Det händer inte i morgon, och inte dagen därpå. Men förr eller senare kan de ekonomiska påfrestningarna bli en bidragande orsak till att landet gradvis försvagas och vittrar sönder. Stater kollapsar sällan linjärt, utan det rör sig ofta om en långsam demografisk och ekonomisk marginalisering. 

Det förra kalla kriget mot Sovjetunionen var en lång och utdragen process, en gradvis erosion snarare än en omedelbar kollaps. Rysslands öde följer samma obevekliga väg.

Omslagsbilden föreställer en man vid ett växlingskontor i Moskva. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP