Ekonomi Krönika
Vem vågar säga att det är dags att privatisera Postnord?
Svenska staten säljer inte längre hamburgare. Men det finns fortfarande gott om statliga bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader och bidrar till en ojämlik spelplan. Sverige behöver en ny privatiseringsoffensiv. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Det börjar bli länge sedan svenska staten ägde en hamburgerkedja, där den som ville värna ”den demokratiska kontrollen” över ekonomin kunde ta sig en ”Big clock” till lunch.
Under en period stod försäljning av statliga företag högt på borgerliga partiers agenda. Men i takt med att marknader avreglerats och det statliga ägandet har blivit mindre iögonfallande, har ambitionerna avtagit.
Många vittnar om att det inom Moderaterna, trots tydliga principiella ställningstaganden för att se över det statliga ägandet, saknas ett genuint intresse för att driva frågorna. Och i Tidösamarbetet lyser privatiseringslistan med sin frånvaro.
Detta sker samtidigt som det på vänstersidan i politiken finns ett nygammalt intresse för politisk kontroll över ekonomin. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser de statliga bolagen som en möjlighet att styra samhällsutvecklingen – fler statliga bolag borde bli som Systembolaget, med ett tydligt politiskt syfte. Många inom Socialdemokraterna lär hålla med.
När regeringen häromåret sålde Bilprovningen gav finansminister Elisabeth Svantesson emellertid ett bra argument för fler privatiseringar. Det handlar om att fullfölja de marknadsreformer som genomförts i Sverige sedan början av 1990-talet: ”Vi tar nu sista steget i omregleringen av fordonsbesiktningsmarknaden och avyttrar statens ägande i Bilprovningen”, var finansministerns budskap.
Statens roll på avreglerade marknader bör vara att sätta spelreglerna, inte att själv vara en aktör som konkurrerar med privata företag.
Statens roll på avreglerade marknader bör vara att sätta spelreglerna, inte att själv vara en aktör som konkurrerar med privata företag.
Därför skulle det exempelvis ligga nära till hands att sälja resterna av det gamla apoteksmonopolet i det statliga bolaget Apoteket AB. Precis som bilprovningen är apoteksmarknaden välfungerande och konkurrensutsatt, och det är svårt att se varför staten ska äga en av de stora kedjorna.
Statligt ägande på konkurrensutsatta marknader är dessutom förknippat med betydande risker för att konkurrensen snedvrids. Ett exempel är Samhall – ett bolag som ursprungligen hade ett tydligt politiskt syfte – att anställa personer som på grund av funktionsnedsättningar står långt från arbetsmarknaden. Med politikernas goda minne har man emellertid förvandlats till en skattesubventionerad jätte på marknaden för städtjänster samtidigt som man till i betydande utsträckning anställer personer utan funktionsnedsättning. Privata städföretag, stora såväl som små, har under lång tid vittnat om att det är så gott som omöjligt att klara denna konkurrens.
Tyvärr är Samhall inte det enda exemplet på ett statligt bolag som snedvrider konkurrensen.
Postmarknaden avreglerades 1993, då Postens tidigare monopol försvann. Regleringen av postmarknaden är i grunden snarlik den för telemarknaden. Däremot saknas den typ av tillträdesreglering som öppnade upp infrastrukturen som Telia ärvde från Televerket, för andra företag, och möjliggjorde konkurrens i kopparnätet. Till stor del har Postnord med andra ord kunnat sitta kvar i orubbat bo, och är i dag överlägsen marknadsledare inom både brev och paket.
På en krympande brevmarknad har Postnord kunnat utnyttja detta för att stärka sin redan dominerande position. Exempelvis har man köpt ett av Sveriges största tryckerier, Strålfors, vilket gjort det möjligt att erbjuda helhetslösningar för kunder som vill göra stora utskick. Häromåret köpte Strålfors i sin tur bolaget 21 Grams, en mjukvaruleverantör, vars system gjort det möjligt att fördela stora utskick mellan olika tryckerier och postoperatörer. Man kan med andra ord säga att Postnord därmed fick kontroll över en väsentlig del av förutsättningarna för konkurrens.
I själva verket framstår Postnord som ett avskräckande exempel på hur illa det kan fungera när politiken inte förmår skilja på rollerna som ägare och reglerare.
Kanske skymmer samhällsuppdraget kring brevutdelning i hela landet bilden av Postnord. För det politiska ointresset för utvecklingen har varit talande. Postnord är i dag till allra största delen ett internationellt företag verksamt på helt kommersiella marknader, som paketdistribution och logistiklösningar. Och sådana företag är det sällan en bra idé att staten äger. I själva verket framstår Postnord som ett avskräckande exempel på hur illa det kan fungera när politiken inte förmår skilja på rollerna som ägare och reglerare.
Det naturliga vore att fullfölja postavregleringen genom att definiera rätten till marknadstillträde och samtidigt sälja Postnord. Den andra ägaren, danska staten, lär inte ha något emot det. Där är samhällsuppdraget slopat och de sista röda brevlådorna monterades ned förra året.
Ett för allmänheten betydligt mindre känt statligt bolag är entreprenadbolaget Svevia, som arbetar med vägbyggen och -underhåll. Svenska staten äger med andra ord ett företag som är en direkt konkurrent till privata byggföretag som Skanska och Peab. Redan där borde förstås någon på finansdepartementet ha ställt sig frågan om företaget inte borde sättas upp på en försäljningslista.
Men Svevia, som ursprungligen var Vägverkets egna entreprenadverksamhet, är också ett exempel på bolag som med staten i ryggen gör spelplanen ojämlik.
När Företagarna för några år sedan granskade Trafikverkets upphandlingar framkom det att Svevia i en stor del av fallen hade lagt sig väsentligt under de andra som deltagit i upphandlingarna. Med en avvikelse på i snitt 23 procent, konstaterade Företagarna att Svevia lägger ”anmärkningsvärt låga bud i förhållande till sina privata konkurrenter”.
Förra året debatterades Svevia återigen. Denna gång i riksdagen med anledning av en rapport från Riksrevisionen, som påtalat brister i ägarstyrningen av företaget och hur det leder till sämre effektivitet och konkurrens vad gäller vägunderhållet. Märkligt nog utvecklades debatten till en nostalgiresa tillbaka till Vägverket och tanken att saker görs bäst i egen regi. Endast Centerpartiets representant i debatten, Ulrika Heie, ifrågasatte Svevias sätt att undergräva konkurrensen:
”Naturligtvis finns det inga skäl att staten äger ett entreprenadbolag. För att man ska uppnå konkurrens på riktigt anser jag att delar av – eller hela – bolagen kan behöva säljas.”
Det borde vara en självklar borgerlig position. Sverige behöver en ny privatiseringsoffensiv. Och det finns trots frånvaron av snabbmatsrestauranger en hel del lågt hängande frukter.