Nyligen gick EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ut och förklarade att det var ett strategiskt misstag att ”vända kärnkraften ryggen”. Från att ha stått för 30 procent av Europas energiproduktion 1990 är andelen i dag nere på 15 procent. Men nu är det andra tider: kommissionen vill främja forskningen av ny kärnkraft, inte minst små modulära reaktorer (SMR). Genom att stå garant för i sammanhanget blygsamma 200 miljoner euro hoppas von der Leyen locka betydligt större kapital att investera i forskning och utveckling av framtidens reaktorer. Draget handlar först och främst om att ge en signal till marknaden om att EU, numera, tror på kärnkraften. Det kan behövas: enligt kommissionens egna beräkningar kommer medlemsstaternas planerade investeringar i ny kärnkraft att kosta 241 miljarder euro fram till 2050. 

Även förbundskansler Friedrich Merz (CDU) har beklagat avvecklingen av den tyska kärnkraften och beskrivit den som ”ideologiskt grundad”. Däremot kommer den inte att göra comeback. Beslutet är ”irreversibelt”, har Merz slagit fast mer än en gång. Inför nyvalet i februari 2025 tändes hoppet om att Tyskland, med en eventuell ny CDU-ledd regering, skulle kunna återstarta de tre sista reaktorerna som lades ned 2023. Bayerns ministerpresident Markus Söder menade då att en återstart av kärnkraften inte alls var irreversibel, utan upp till politiken att avgöra. Exakt samma argument och ordval hörs nu åter från både Merz och Söder.        

Hur kunde Tyskland hamna i den här situationen och varför verkar det omöjligt för CDU att ändra kursriktning? För att besvara frågan måste vi ta oss några årtionden tillbaka i tiden. Med sin bas i 1970-talets miljö- och fredsrörelser bildades partiet De gröna 1980. Utöver allmän modernitetskritik och krav på nedrustning utgjorde kärnkraftsmotståndet kärnan i det nygrundade partiet. De grönas budskap var helt rätt i tiden och partiet lyckades komma in i förbundsdagen i valet 1983. Många västtyskar var (och är) rädda för riskerna som förknippas med kärnkraften. Efter Tjernobylkatastrofen 1986 utbröt massdemonstrationer över hela landet med krav om att omedelbart avveckla kraftslaget. 

I kalla krigets Västeuropa vägde hotet från Ryssland tyngre än hotet från kärnkraften.  

I samma veva tvärvände socialdemokratiska SPD: från att tillsammans med CDU och liberala FDP ha varit anhängare av kärnkraften fattade man beslut om att verka för dess nedläggning. Skälet var både strategiskt och ideologiskt: dels stundade valet 1987, dels fanns det en tongivande vänsterfalang inom partiet som genuint ogillade kärnkraften. För CDU, som insåg att Tyskland måste ha tillgång till en stabil elproduktion, blev budskapet ett annat – kärnkraften var mänsklighetens vän, det gällde bara att kontrollera tekniken. Kristdemokraterna vann valet: i kalla krigets Västeuropa vägde hotet från Ryssland tyngre än hotet från kärnkraften.  

Det är först med Tysklands första rödgröna regering under Gerhard Schröder (SPD) som kärnkraftens öde beseglades för första gången. I början av millenniet fattade förbundsdagen beslut om att kärnkraften skulle vara utfasad i början av 2020-talet och att inga nya reaktorer fick byggas. Nu var det satsningar på sol och vind som gällde – parat med rysk gas, så klart. CDU var inte tysta: dåvarande gruppledaren Friedrich Merz lovade att lagen skulle rivas upp vid nästa borgerliga valseger. Beslutet var inte ”oåterkalleligt”. När Angela Merkels CDU vann valet 2005 regerade man dock tillsammans med SPD och kunde därför inte avvika alltför mycket från den inslagna vägen i kärnkraftsfrågan. 

Det skulle ändras radikalt efter valet 2009, då CDU och FDP bildade regering. Nu var åter två i grunden kärnkraftspositiva partier vid makten. Hösten 2010 beslutade regeringen att förlänga driftstiden för de äldre reaktorerna med åtta år och de nyaste med 14 år. Den planerade utfasningen sköts därmed upp till 2030-talet. Kritiken var massiv från de rödgröna: det hela var en taktik för att på sikt skapa ett nytt fait accompli, där kärnkraften kunde fortsätta vara en del av Tysklands energimix. Kritikerna stärktes rejält i sina misstankar när Merkel beslutade om att återuppta de geologiska undersökningarna i Gorleben, ett område i delstaten Niedersachsen som varit huvudkandidat för Tysklands slutförvar sedan 1970-talet (på den tiden styrde för övrigt Ursula von der Leyens pappa CDU-delstaten). Ännu en gång hölls demonstrationer mot kärnkraften över hela landet. Det var ett politiskt pris som Merkel, vid den tidpunkten, uppenbarligen var beredd att betala. 

När kärnkraftsolyckan i Fukushima inträffade i mars 2011, bara månader efter att regeringen beslutat om att förlänga driftstiden, vände Merkel på en femöring. Kunde en sådan olycka ske i Japan, kunde det också ske i Tyskland. Åtta äldre reaktorer stängdes nästan omedelbart, samtidigt som en majoritet i förbundsdagen röstade om att fasa ut kärnkraften till 2022. Schröders rödgröna tidsplan från 2000 blev de facto åter aktuell. Kanske ändrade maktpolitikern Merkel verkligen sin inställning till kärnkraften på grund av olyckan. Fast betydligt mer påverkan hade nog det faktum att sex olika delstatsval stod för dörren det året. En helt oförändrad kursändring hade sannolikt lett till en serie mer eller mindre dåliga valresultat för CDU. Dessutom desarmerade tvärvändningen De grönas viktigaste valfråga.

Det ryska gasberoende som Schröder lade grunden till fortsatte med oförändrad, ja ökad, styrka under Merkelåren.

Samtidigt är dramatiken i beslutet påfallande: i stället för att välja en mer pragmatisk väg – vilket i Merkels fall skulle betyda att dra saker i långbänk tills väljarna gått vidare till nästa fråga – valde förbundskanslern att bekräfta tyskarnas allra mest irrationella rädslor. Från och med 2011 låser Merkel fast den energipolitiska spelplanen. Som högerpolitiker blir det i princip omöjligt att stå bakom den befintliga eller vilja se ny kärnkraft byggas. 

Facit vet vi i dag: i takt med att andelen förnybara energikällor ökade och de sista reaktorerna fasades ut drabbades Tyskland av allt högre energipriser och ökad volatilitet i näten. Det ryska gasberoende som Schröder lade grunden till fortsatte med oförändrad, ja ökad, styrka under Merkelåren. Den tyska industrin går i dag på knäna. ”Energiewende” visade sig vara ett luftslott byggt på gröna illusioner. 

När Olaf Scholz, pressad av Rysslands invasionskrig mot Ukraina, beslutade att förlänga driftstiden för de tre sista reaktorerna med några månader väcktes hoppet hos många tyskar att kärnkraften kanske inte var uträknad ändå. I CDU och CSU:s gemensamma valprogram står det att partiet vill att ”kärnkraften ska vara en option” för Tyskland. Frågan mobiliserade högerväljare och symboliserade därtill ytterligare ett brott med Merkels CDU. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Som förbundskansler måste Merz dock förhålla sig till maktens realiteter. Som ledare för ännu en storkoalition (”Groko”) kan han inte gå emot sin regeringspartner SPD. I teorin, men inte i praktiken, är det endast kärnkraftsvänliga, och tyvärr också högerradikala, AfD som tillsammans med CDU skulle kunna samla ihop tillräckligt många mandat i förbundsdagen för en kursomläggning i kärnkraftsfrågan. 

Att många högerväljare tycker att Merz mässande om ”irreversibel” ekar kusligt mycket av Merkelerans ”Alternativlos” (det vill säga en politik utan alternativ) är förståeligt. 

Någon större trovärdighet i energifrågan har kristdemokraterna i vart fall inte.