Även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år.

Ingvar Carlsson i Jan Troells film Sagolandet (1988)

Det finns inte en enskild händelse, rörelse eller personkonstellation som förklarar den liberalisering av svensk ekonomi som tar sin början under första hälften av 1980-talet, förstärks under den borgerliga fyrpartiregeringen 1991–1994 och är en central kraft i svensk politik under nästan tre decennier.

Eftersom det ledde till en stor samhällsförändring och vi under 1990-talet genomgick en djup ekonomisk kris, har området varit föremål för fantasifull spekulation kring bakomliggande intressen eller grupper. Historieskrivningen har blivit politisk. Utvecklingen har beskrivits som toppstyrd, kuppartad eller odemokratisk.

I SVT-dokumentären Novemberrevolutionen från 2004 beskrivs exempelvis kreditavregleringen som ”en kupp” och programmakaren ställer sig frågan om de beslut som fattades var ”ett medvetet sätt att tvinga fram förändringar som det inte gick att få demokratisk majoritet för”.

Näringslivets opinionsbildning – som ändrade karaktär och trappades upp i samband med löntagarfondsstriden – har varit en populär förklaring. En socialdemokratisk ”kanslihushöger” med bas i 1980-talets finansdepartement en annan.

I sina memoarer beskriver Ingvar Carlsson hur han som nytillträdd statsminister efter mordet på Olof Palme befann sig i ideologisk motvind:

Attackerna, först från vänster och sedan från höger, tvingade Socialdemokraterna på defensiven.

[…]

Möjligheterna att genom politiska beslut åstadkomma en bättre framtid avfärdades. Marknaden skulle ersätta politiken. I Timbrogruppen hade jag ytterligare ett borgerligt parti att tampas med, som var både effektivare och mer svåråtkomligt än riksdagspartierna.

Både kanslihushögern och ”Timbrogruppen” fanns i sinnevärlden. De spelade roll för det som hände, både för den allmänna opinionen och i utveckling av konkret policy. Men att tro att en handfull politiska tjänstemän eller näringslivets opinionsbildning stod bakom en flera decennier lång reformperiod är att göra det alldeles för enkelt.

Problemen med den förda politiken började bli allt svårare att hantera.

Politiken på 1980-talet formades av värderingar och uppfattningar i opinionen, men också av växande insikter om att Sverige behövde byta riktning. Näringslivet och företagen behövde vara dragloket för tillväxt och välstånd. Problemen med den förda politiken började bli allt svårare att hantera.

Det fanns politiska drivkrafter som knöt an till de internationella strömningar som beskrivits ovan – som framför allt inspirerades av anglosaxisk akademisk och ekonomisk-politisk debatt, men också tog till sig internationella erfarenheter av politiska reformer.

En ytterligare faktor var realsocialismens misslyckande. Om det någon gång tidigare hade funnits en föreställning om att storskaligt statligt ägande och planekonomi kunde leverera ekonomiskt välstånd, så bleknade den snabbt ju längre tiden gick. Efter 1989 – om inte förr – uppfattades diskussionen som avslutad. Marknadsekonomi var det ekonomiska system som fungerade.

Den politik som kom att genomföras hade också ett starkt drag av nödvändighet över sig. Många av de regleringssystem som hade byggts upp under lång tid fungerade helt enkelt inte längre. Det syntes i låg produktivitet och en svagare ekonomisk utveckling, men på många områden också i ett folkligt missnöje.

Hur det konkreta avregleringsarbetet bedrevs var sedan en funktion av beslutsprocesser, partiers behov av positionering, hänsyn till specifika intressen och opinioner och allt annat som hör till politiskt beslutsfattande i en demokrati. Det fanns en inriktning, men vägen var inte rak och det var absolut inte en koordinerad ”kupp”.

Bland en mångfald av faktorer kan det vara värt att lyfta fram åtminstone fem:

• ekonomisk effektivitet och en övertygelse om att olika utbudsreformer skulle gynna produktivitetsutveckling och tillväxt
• medborgarnas missnöje och ökade efterfrågan på valfrihet, tillgänglighet och service
• teknisk eller praktisk nödvändighet
• behov av att signalera politisk reformvilja till omvärlden
• anpassningen till Europasamarbetet

Dessa drivkrafter skulle vara mer eller mindre starka över tid och i olika sammanhang. Och de skulle komma att samverka med varandra i en politisk process som pågick från början av 1980-talet och under de kommande tre decennierna.

***

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1982 sa man sig anträda ”den tredje vägen”. Uttrycket hade först dykt upp i samband med att partiet i opposition utvecklade sitt så kallade krisprogram.

”Det låg emellertid en tanke bakom själva formuleringen, nämligen att vi vid ett studium av tänkbara alternativ fann, att det vi ville välja skulle komma att ligga någonstans mitt emellan”, konstaterade Kjell-Olof Feldt i en artikel i Ekonomisk Debatt 1984. Artikeln var baserad på ett anförande Feldt hade hållit i februari 1984, det vill säga knappt ett och ett halvt år efter regeringsskiftet.

Tredje vägen handlade om hur Sveriges akuta ekonomiska problem skulle hanteras.

Det var egentligen inte en tredje väg mellan kapitalism och socialism, även om det kom att bli en populär tolkning som upphovsmakarna inte gjorde några större åthävor att försöka korrigera. Tredje vägen handlade snarare mer konkret om hur Sveriges akuta ekonomiska problem skulle hanteras. Feldt skriver:

Vi konstaterade, liksom alla andra, att Sveriges ekonomi hade tre huvudproblem. Det ena var det trendmässigt växande underskottet i bytesbalansen, det andra var den likaså trendmässigt ökande arbetslösheten och det tredje var budgetunderskottet, som växte både strukturellt och konjunkturellt.

Tredje vägens fokus låg på att förbättra industrins lönsamhet, få igång tillväxten och den vägen möjliggöra en sanering av statsfinanserna och svensk ekonomi. Man var övertygad om att en ensidig åtstramning av finanspolitiken skulle leda till lägre ekonomisk aktivitet och dämpa sysselsättningen. Vilket i sin tur skulle försämra möjligheterna att få ordning på statsfinanserna. Det skulle inte gå att spara sig ur krisen, vilket var en ekonomisk men också politisk slutsats.

Nyckelåtgärden i politiken – om än, av naturliga skäl, inte i det i förväg aviserade krisprogrammet – var en massiv devalvering (16 procent) efter valet 1982. Efter denna förstärkning av exportindustrins konkurrenskraft skulle politiken sedan fokusera på en stram finanspolitik och att hålla tillbaka det inflationstryck som skulle uppstå när stärkt lönsamhet i näringslivet växlades ut i stigande lönekrav.

Det skulle visa sig vara svårt. Under 1980-talet förvärrades de strukturella problemen i svensk ekonomi, samtidigt som produktivitetsutvecklingen förblev svag. Det exporterande näringslivet kunde konkurrera med den svagare kronan och nödvändiga produktivitets-förbättringar sköts på framtiden. Det går utanför den här framställningen att mer i detalj beskriva det förloppet, men det som då byggdes upp skulle blomma ut i 1990-talskrisen.

Den tredje vägen hade ett starkt makrofokus. På ett plan var det naturligt. Sveriges akuta ekonomiska problem handlade om underskotten i statsfinanserna, hög inflation etc. Hur enskilda marknader fungerade eller hur incitamenten i ekonomin såg ut för företag, arbetskraft och konsumenter var mer undanskymt. Men det fanns där och det var en viktig skillnad jämfört med tidigare.

Reformer för bättre fungerande marknader var en viktig del i den tredje vägen

Devalveringen var den helt dominerande åtgärden för att stärka konkurrenskraften, men finansministern beskrev också en palett som innehåller åtgärder som på andra sätt skulle stärka utbudssidan och få ekonomin att fungera bättre. Här finns investeringar i infrastruktur och statliga satsningar på forskning och utveckling, men också en diskussion om mikroekonomins funktionssätt. Reformer för bättre fungerande marknader var en viktig del i den tredje vägen:

Det fjärde inslaget i strategin var att försöka nå bästa möjliga användning av våra produktionsfaktorer, bland annat genom att skapa en ökad rörlighet. Där ärvde vi uppslag från tidigare regeringar men har försökt att gå litet snabbare fram. Ett väsentligt led har varit liberaliseringen av kreditpolitiken, minskat inslag av regleringar och ökat inslag av marknadsoperationer i kreditpolitiken.

Det togs en rad bredare politiska initiativ som handlade om konkurrens och möjligheterna att avreglera olika marknader. Ju längre 80-talet lider, desto starkare uppfattas behovet av denna typ av mikroekonomiska reformer.

I februari 1989 beslutade den dåvarande socialdemokratiska rege-ringen att tillkalla en kommitté för att utreda hur konkurrenspolitiken kunde förstärkas. Direktiven innehöll många delar och utredningen bidrog till den nya konkurrenslagstiftning som beslutades på 90-talet. Men Konkurrenskommitténs uppdrag var inte minst att komma med förslag som kunde öka konkurrensen på enskilda marknader:

I flera studier har påvisats vissa negativa effekter av olika typer av marknadsregleringar. Slutsatserna är genomgående att alltför omfattande ingrepp i konkurrens och fri prisbildning lätt leder till en stel företagsstruktur och att drivkraften att hålla kostnaderna och priserna nere inte blir tillräckligt stark. Regleringarnas betydelse för och inverkan på den ekonomiska utvecklingen i stort har också uppmärksammats allt mer.

[…]

Kommittén bör kartlägga i vilken utsträckning den nuvarande konkurrenslagstiftningen har tillämpats de områden som är föremål för särskilda regleringar. Kommittén bör vidare undersöka hur konkurrensfrågorna kan få en större betydelse på de sektorer där särskilda offentliga regleringar gäller. Kommittén bör även överväga om konkurrenslagstiftningen kan tillämpas i högre grad på dessa områden och hur en sådan tillämpning i så fall bör ske. Kommitténs överväganden bör avse livsmedels-, bygg-, bostads-och transportsektorerna.

Utredningens ambitiösa slutbetänkande överlämnades en månad före valet 1991 och kartlade konkurrensen i 61 svenska branscher. Kommittén beskriver problem med oligopol, kartellbildningar, konkurrenshämmande vertikala avtal etc. Offentliga regleringar och bristande konkurrens i den kommunala sektorn lyfts fram särskilt:

Offentliga regleringar utgör ofta det svåraste hindret för en fungerande konkurrens. Det gäller för såväl livsmedels- som byggsektorn och beträffande kommunala tjänster. […]

Inom områden där förutsättningar för en fungerande konkurrens begränsas av offentliga regleringar krävs normalt att statsmakterna ändrar på reglerna eller avreglerar för att konkurrensbegränsningarna skall upphöra.

Frågan om marknaders funktionssätt och regleringar är också föremål för en rad andra utredningar, bland annat 1987 års långtidsutredning som konstaterade:

Sammanfattningsvis kan konstateras att på marknader som regleras inträffar ett antal negativa effekter som inte i normalfallet uppstår på områden med konkurrerande företag och fri prissättning.

Ju längre 80-talet lider, desto starkare blir denna agenda. I det socialdemokratiska så kallade 90-talsprogrammet (1989) är ekonomins produktivitet ett viktigt tema och frågan om avregleringar som en del av lösningen återkommer:

En fjärde väg är att skärpa konkurrensen mellan företagen på hemmamarknaden. Det tvingar ner avkastningsnivåerna och minskar möjligheten att lyfta monopolvinster. Det kräver frihandel, avregleringar och ingrepp mot monopol och karteller.

Fokus ligger – sannolikt av politiska skäl – i hög grad på det privata näringslivets ”monopol och karteller”, men insikten om betydelsen av fungerande marknader är tydlig. Det är också värt att notera att ett område där sittande socialdemokratiska regeringar kring 1990 osentimentalt genomförde stora och genomgripande reformer var jordbrukspolitiken.

I Carl Bildts första regeringsförklaring från oktober 1991 är avregleringar en central del av politiken.

På den borgerliga sidan är de politiska ambitionerna tydligare. Under hela 80-talet driver man på för olika liberaliseringar och i Carl Bildts första regeringsförklaring från oktober 1991 är avregleringar en central del av politiken för att nå regeringens mål om att ”återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation”:

Avregleringar, en omfattande spridning av ägandet av i dag statliga företag, utbyggnad av eftersatt infrastruktur och ökade satsningar på utbildning och forskning skapar tillsammans förutsättningar för nya investeringar och en utveckling som bryter den industriella nedgången.

I det tidiga 1990-talets kris och mot bakgrund av de växande problemen för den tredje vägen väljer Bildt också att tala om ”Den enda vägens politik”.

Sammantaget finns det från slutet av 1980-talet en växande politisk konsensus om att Sveriges ekonomi behöver reformeras och att regelverket kring olika marknader liberaliseras. Det innebär inte – vilket vi ska få se – att det saknas motstånd, men i grunden finns det i mittfåran av svensk politik en övertygelse om att konkurrens är bra för produktiviteten och för konsumenterna.

Ekonomins funktionssätt på mikronivå blir central i den ekonomisk-politiska debatten. Och statens roll blir alltmer att se till att konkurrensen på olika marknader fungerar. Politiken ses inte längre som den centrala kraften för innovation, industriell utveckling och strukturomvandling. Erfarenheten från de tjugo år som gått sedan slutet av 1960-talet förskräcker.

***

I regeringsförklaringen från 1991 lyfte Carl Bildt den andra stora drivkraften i den svenska liberaliseringsvågen: medborgarnas ökade krav på tillgänglighet och valfrihet. Det var också ett av fyra prioriterade områden för den nytillträdda regeringen:

Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra blir därför den grundläggande principen för förnyelsen av de olika välfärdssystemen. Därmed uppmuntras också enskilda initiativ och alternativ. Det ger större möjligheter särskilt för de många kvinnor som arbetar inom vård, omsorg och utbildning. Det är detta som är valfrihetsrevolutionen i välfärdspolitiken.

Bildts regeringsförklaring var inte början på denna valfrihetsrevolution, utan snarast dess formella upphöjelse till nationellt politiskt projekt. Utvecklingen hade tagit sin början tidigare och de drivkrafter den vilade på var i rörelse i det svenska samhället sedan länge.

Det är en vanlig uppfattning att 1960- och 1970-talen var kollektivistiska i kontrast till 1980-talets fokus på självförverkligande och materiell framgång. Det är bara delvis sant och framför allt en förenkling.

I slutet av 1960-talet inleds en utveckling mot ökad individualisering av samhället som tar sig många olika uttryck – på arbetsmarknaden och i populärkulturen, men också i hur medborgarna ser på den offentliga servicen och välfärdsstaten. Den utvecklingen accelererar under 1970-talet. Med stigande välstånd ökar möjligheterna för stora grupper att uttrycka sin egenart på ett sätt som inte varit möjligt tidigare, samtidigt som den individualism som präglade 1960-talets ungdomsrevolt fortsätter att slå igenom.

Den uniformitet som representeras av offentliga monopol rimmar allt sämre med utvecklingen.

Den uniformitet som representeras av offentliga monopol rimmar allt sämre med denna utveckling. Medborgarna vill kunna välja själva. En likriktning som länge motiverats av jämlikhet och ekonomisk effektivitet uppfattas som kvävande. Det är de stora förväntningar som Tage Erlander talade om på 1950-talet, fast uttryckta på ett annat sätt än vad den tidens socialdemokrater förväntade sig.

Delar av denna rörelse var inte särskilt liberal, även om den så kallade vänstervågens bredare folkliga genomslag inte ska överdrivas. Men det fanns en gemensam nämnare i kritik mot samhällets storskalighet, byråkratisering och anonymisering. Det gällde allt från den gryende miljörörelsen till framväxten av den svenska punkscenen.

Även inom Socialdemokraterna fördes en debatt kring dessa frågor. Inom ungdomsförbundet fanns en tongivande falang som förespråkade ”egenmakt”. Idéer om medborgarnas självbestämmande konfronterades med en mer traditionalistisk riktning.

Som vi ska se är den socialdemokratiska partiledningen i slutet på 70-talet och början av 80-talet högst medveten och oroad över att medborgarnas tillit till den offentliga sektorn är under press. Man vill behålla ”kontrollen”, men känner att den håller på att glida partiet och politiken ur händerna.

Tidens individualistiska stämningar och friktionen mot det rådande systemet fångades både av konsten och det offentliga utredningsväsendet. I Jan Troells film Sagolandet från 1988 ställs dåvarande statsminister Ingvar Carlsson inför frågor om risken att kultur, kreativitet och individualitet förkvävs i den moderna starka välfärdsstaten. Carlssons traditionellt materialistiska perspektiv utmanas av den amerikanske psykoanalytikern Rollo May, som är kritisk mot den svenska välfärdsstatens inflexibilitet och kyla.

Uttrycket ”inlärd hjälplöshet” lånas in från psykologin för att beskriva hur en allomfattande välfärdsstat tar ifrån medborgarna agens i deras liv.

Ingvar Carlsson blir överrumplad av Mays frågor och påståenden i filmen. Det är därmed lätt att plocka poänger. Men Troell fångar otvetydigt stämningar som växer sig starka i den tidens Sverige, och Carlsson är hyggligt ärlig i sina försök att svara och resonera. Det upplysande är slitningen mellan det materiella anslag som präglat svensk socialdemokrati – och som partiledningen uppenbart såg som nyckeln till dess historiska och framtida framgångar – och mer existentiella frågor. Rollo May resonerar om vad som gör oss till människor och vad stora anonyma system gör med individens värdighet och integritet. Ingvar Carlssons agenda är att stärka den materiella tryggheten.

Sagolandet är en del av en bredare kritisk debatt om sociala, kulturella och till och med psykologiska konsekvenser av den enhetliga välfärdsstaten. Uttrycket ”inlärd hjälplöshet” lånas in från psykologin för att beskriva hur en allomfattande välfärdsstat tar ifrån medborgarna agens i deras liv och därmed passiviserar dem.

I en tidstypisk formulering från en moderat riksdagsmotion om välfärdspolitik från januari 1986 heter det:

Politiska beslut har alltför ofta satt sig över människors värderingar och moral. Utvecklingen har nu gått så långt att flera forskare varnar för konsekvenserna. De talar om ”inlärd hjälplöshet” som beskrivning på vad som händer när människor får erfara att ansträngningar inte lönar sig, och när det är svårt att se ett samband mellan handlingar och utfall.

Andra forskningsrapporter har varnat för håglöshet och rotlöshet, för moralisk hemlöshet och för föräldrar med dåligt självförtroende, som tror att deras barns fostran är något som kräver specialister. Detta är resultatet av den sociala ingenjörskonsten som nonchalerat och motarbetat värden som personligt ansvar, ideella insatser, ekonomisk självständighet och personlig valfrihet.

Den borgerliga attacken är tvådelad. Dels individualistisk i en medborgerlig efterfrågan på inflytande. Dels sociologisk och systeminriktad i en varning för befolkningens passivisering och bristande ansvarstagande.

Att detta sker mot en fond av den sammanfallande realsocialismen spelar roll. Bilden av vad socialismen gjort med människorna i Sovjetunionen och dess satelliter har bäring även på svensk samhällsdebatt. En välfärdsstat som – om än med de bästa intentioner – bestämmer över människor från vaggan till graven är inte samma sak som Sovjetunionen eller DDR, men ses som en mild del av samma smitta. Detta är inte en isolerad svensk debatt, utan motsvarande uppfattningar förs fram i många västerländska välfärdsstater i både Europa och Nordamerika.

När Ingvar Carlsson 2008 – tjugo år efter Sagolandet – intervjuas om filmen bekräftar han en del av dess poänger:

Troell kände att välfärdsprojektet kommer att möta problem som måste diskuteras. Konstnärer är tidigt ute och har en förmåga att tidigt fånga stämningar. Det får man beundra Troell för.

Känslan av isolering och bristande valmöjligheter och den närmast existentiella kritiken kan fyrtio år senare framstå som avlägsen. Men i slutet av 1980-talet var detta relevant och högpotent politisk materia, vilket också mer systematiska studier av Sverige och svenskarna skulle bekräfta.

I juni 1985 – knappt tre månader före valet – tillsätter den socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Förlagan var den norska maktutredning som fått stort genomslag, och uppdraget att leda det svenska arbetet gavs till statsvetarprofessorn Olof Petersson. I de direktiv som just Ingvar Carlsson gav utredningen hette det:

Kommitténs uppgift är att fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige.

Arbetet pågick i fem år och analyserade bland annat vilket inflytande medborgarna upplevde sig ha i olika situationer och i olika relationer. I ett ofta citerat avsnitt från slutbetänkandet konstaterades:

Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.

Både Sagolandet och Maktutredningen kom att spela stor roll i svensk politisk debatt i övergången mellan 1980- och 1990-talet. Det fanns ett starkt tryck för förändring och den rådande ordningen uppfattades som nattstånden. Medborgarna vill ha större frihet och valmöjligheter. Frågan var hur det skulle fångas upp och av vem.

***

Sverige befinner sig inte i ett vakuum. Under hela den tid vi talar om här händer det dramatiska saker i vår omvärld som även påverkar vårt land. Det sker en tilltagande internationalisering av ekonomin och framför allt av de finansiella marknaderna. Men världen genomgår också en teknisk utveckling som förändrar hur viktiga delar av ekonomin fungerar och kan regleras.

Det fanns i flera fall en ekonomisk och regulatorisk smärtpunkt, där det helt enkelt inte var möjligt att upprätthålla den gamla ordningen.

Ett berömt konstaterande från entreprenören Jan Stenbeck är att politik slår ekonomi, men att teknik slår politik. Denna lätt marxistiska syn på produktivkrafternas betydelse visade sig stämma väl under den här tiden. Jan Stenbeck bidrog inte minst själv genom att introducera ny teknik som kunde bryta ner olika monopol.

Överbyggnaden rasade eller förändrades. I en del fall gjorde politiken fruktlöst motstånd, i andra var reformarbetet mer framåtblickande och förutseende. Det fanns i flera fall en ekonomisk och regulatorisk smärtpunkt, där det helt enkelt inte var möjligt att upprätthålla den gamla ordningen.

Den största och viktigaste liberaliseringen – av kredit-, finans- och valutamarknaderna – drevs i hög grad igenom för att det regulatoriska system som hade vuxit fram inte längre var hanterbart. I synnerhet inte i en internationell miljö där andra länder genomfört olika liberaliseringar.

Den svenska statens lånebehov hade drivit fram ett regelverk som tyngde hela ekonomin och som gjorde att företag fick problem med sin finansiering. En viktig förklaring till svagt svenskt nyföretagande under decennierna efter andra världskriget är att det var svårt eller omöjligt att anskaffa kapital till nya affärsidéer.

Flera andra av de marknader som avreglerades under perioden var direkt dysfunktionella. Det kom till uttryck i låg produktivitet och höga priser, men också i konsumenternas upplevelse av dålig service och tillgänglighet. Sverige på 1970- och 1980-talen var ett kösamhälle, där det kunde dröja timmar att få en taxi, veckor för att få en besiktningstid och månader att få en telefon.

Genomgående är att många offentliga monopol tycks ha värderat sina kunders tid mycket lågt eller inte alls.

Genomgående är att många offentliga monopol tycks ha värderat sina kunders tid mycket lågt eller inte alls. Vittnesmålen från förtvivlade åkare som får sina speditionsbilar belagda med körförbud på grund av att det inte finns tider på Svensk Bilprovning återkommer exempelvis år efter år under hela monopoltiden.

Inställningen till detta kösamhälle lär ha påverkats av samhällsutvecklingen i övrigt. Acceptansen för dålig service och tillgänglighet minskade i takt med att många uppfattade att privata verksamheter var bättre på att möta kundernas önskemål.

Flera av de berörda monopolen gör punktvisa ansträngningar – i synnerhet när hotet om avreglering växer – för att förbättra servicen. Men oförmågan att möta kundernas önskemål skärper över tid kraven på förändring.

***

De svaga statsfinanserna och problemen i ekonomin kom under 1980-talet att exponera Sverige för internationella finansmarknader. Den svenska kronan och de svenska räntorna var beroende av tilliten hos aktörer på dessa marknader. Missuppfattningar eller en alltför negativ bild innebar direkta kostnader i form av höjda ränteutgifter, lägre investeringar och högre kostnader för såväl företag och hushåll som statsfinanser.

Det fanns helt enkelt starka politiska incitament för svenska politiker att främja och vårda en internationell bild av ansvarstagande. Det gällde i synnerhet efter att valutaregleringen hade avskaffats 1989. Sverige bedömdes och betygsattes på marknaderna varje dag. Som Göran Persson konstaterade under den statsfinansiella krisen under 1990-talet: Den som är satt i skuld är inte fri.

Ekonomiska strukturreformer och liberaliseringar blev viktiga i relationen med de internationella finansmarknaderna.

Beslut och ambitioner om ekonomiska strukturreformer och liberaliseringar blev viktiga i relationen med de internationella finansmarknaderna. Institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, men även privata banker och finansinstitut, återkom regelbundet till behovet av reformer. Politiken behövde säga och göra det som förväntades bli sagt och gjort.

I slutet av 1980-talet och än mer under finanskrisen på 1990-talet var därför kommunikationen med ”marknaden” en helt central komponent i olika regeringars ekonomiska politik. Viljan och förmågan att reformera den svenska ekonomin påverkade aptiten på svenska kronor och statspapper.

Trovärdighet var hårdvaluta och Sveriges reserver var i det avseendet låga. Balansen mellan vad som kunde accepteras av en inhemsk opinion och vad som kunde öka den internationella trovärdigheten blev viktig. Det kunde handla om olika budgetförstärkningar, men också om strukturella åtgärder för att få marknader att fungera bättre.

Ett talande exempel är hur ett tilltagande utflöde av kapital under hösten 1990 får den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utarbeta ett krispaket som lägger om den svenska Europapolitiken. Dåvarande finansminister Allan Larsson har beskrivit hur förtroendeskapandet stod i centrum:

Den slutsats som [statsminister] Ingvar Carlsson och jag kom fram till var att det inte skulle räcka med ett traditionellt krispaket med budgetnedskärningar och skattehöjningar för att skapa förtroende för regeringens ekonomiska politik och därmed för den svenska kronan. Det behövdes ett större grepp.

Detta ”större grepp” togs i ett krispaket som presenterades på eftermiddagen fredagen den 26 oktober 1990. I en särskild skrivelse till riksdagen beskrev regeringen Sveriges problem:

Den oro som förekommit på valutamarknaden de senaste månaderna sammanhänger med underliggande problem i den svenska ekonomin. Den i förhållande till omvärlden höga inflationen är det i dag centrala problemet. Att den svenska ekonomin nu stagnerar är en konsekvens av de under en följd av år alltför stora kostnadsökningarna. Samtidigt har en låg tillväxt och ett otillräckligt sparande bidragit till inflationen. Konkurrenskraften har urholkats avsevärt, vilket lett till spekulation mot den svenska kronan.

Slutsatsen löd: ”För att inflationen med framgång skall kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella problemen i ekonomin angripas. Produktivitetstillväxten måste stimuleras, sparandet måste bli högre och de offentliga utgifternas expansion måste dämpas.”

Bland de åtgärder som presenterades fanns en bolagisering av Vattenfall, avskaffande av industrisubventioner och effektivisering av offentliga verksamheter som SJ och Byggnadsstyrelsen. Ambitioner och förslag till avreglering återkommer flera gånger:

Genom strukturförändringar inom den offentliga sektorn och en effektivare förvaltning av statens tillgångar stimuleras produktivitet och tillväxt. Ökad konkurrens och avreglering ger liknande effekter inom den privata sektorn. Därmed underlättas strävandena att reducera det underliggande kostnadstrycket i ekonomin och få ned de svenska prisstegringarna till den takt som råder i omvärlden.

De internationella kapitalmarknaderna var en helt central mottagare av detta budskap. Regeringen ville signalera stark reformvilja, för att på så sätt bygga ett förtroende som kunde minska flödet av kapital ut ur landet.

I efterhand har skrivelsen blivit berömd för följande formulering:

Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen.

Sveriges regering fattade ett av efterkrigstidens största politiska beslut som en del av ett krispaket. Det var onekligen ett större grepp. Genom avsiktsförklaringen deklarerade regeringen en anpassning till det europeiska regelverket och en tydlig reformriktning av den svenska ekonomin.

Krispaketet i oktober 1990 var spektakulärt, men det var inte unikt. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar skulle fortsätta att söka de internationella kapitalmarknadernas gunst genom en kombination av stramare finanspolitik och liberaliseringar av ekonomin. Inte sällan genom att kommunikativt maximera innehållet i de beslut som aviserades.

***

Europa kom att spela en alltmer central roll i svensk politik ju längre 1980-talet led. Den tidigare nämnda processen att etablera en gemensam europeisk marknad till utgången av 1992 hade vitaliserat EG.

Samarbetet hade från början haft en ganska statscentrerad integrationsidé. Den fredstanke som fanns i kol- och stålunionen handlade om att över landsgränserna binda samman statligt kontrollerade och militärt viktiga näringar för att omöjliggöra ett nytt krig mellan Tyskland och Frankrike. Det var inget marknadsliberalt projekt, även om det fanns en insikt om att ekonomisk, kulturell och social integration mellan folken var viktig för en stabil och långsiktig europeisk fred.

Projektet med den gemensamma marknaden var något annat. Dess syfte var att skapa en liberal ordning för ökad ekonomisk integration på marknadens villkor. Initiativet var också i hög grad brittiskt och konservativt och inte kontinentaleuropeiskt och kristdemokratiskt eller socialistiskt.

Den gemensamma marknaden skapade en ny dynamik i Europasamarbetet, vilken ökade stressnivån hos länder som stod utanför.

Det skapade en ny dynamik i Europasamarbetet, vilken ökade stressnivån hos länder som stod utanför. Om Sveriges viktigaste konkurrentländer rev ner handelshinder mellan sig och strävade efter en gemensam marknad med en gemensam regelordning, så skulle Sverige påverkas. Och vi var inte ensamma. Österrike lämnade redan sommaren 1989 in sin ansökan om medlemskap.

Europafrågan fungerade från mitten av 1980-talet som en kombination av piska och morot i den nationella svenska debatten. En viktig drivkraft för medlemskap hos förespråkarna handlade om tillhörighet och övertygelse om vikten av fortsatt europeisk integration. Men det fanns också en dimension av att medlemskapet – och processen mot det – möjliggjorde en sorts normalisering av Sverige. Genom EG och sedan EU kunde vi bli som vilket annat europeiskt land som helst och på kuppen få draghjälp att reformera svensk ekonomi.

För att kunna vara del av den gemensamma europeiska marknaden – genom EES-avtalet och sedan EU-medlemskapet – förband vi oss att anpassa våra regleringar till ett gemensamt regelverk. Det var en omfattande genomgång och revidering av tusentals lagar och regler, inte minst på marknader som varit monopoliserade eller hårt reglerade. Som vi ska se gällde det också områden där den europeiska lagstiftningen ännu befann sig i sin linda eller på utredningsstadiet. Pågående europeiska processer blev en referenspunkt också i Sverige.

Sverige ”europeiserades”, vilket hade en formell del (vi behövde införa europeiska regler) och en mer argumenterande politisk del som inte minst var stark under den borgerliga regeringen 1991–1994. I praktiken var medlemskapet och processen inför det ett format för reformer som regeringar av olika färger accepterade och i stora stycken välkomnade.

Som vi sett spelade Europafrågan en helt avgörande roll hösten 1990 när den dåvarande socialdemokratiska regeringen försökte stärka sina aktier på de internationella finansmarknaderna. Under de kommande åren skulle denna dimension av medlemskapet vara fortsatt viktig, samtidigt som ”Europaanpassningen” var ett argument för att fortsätta att reformera den svenska ekonomin.

I stort var liberaliseringen ett brett politiskt projekt, som genomfördes med varierande entusiasm av olika regeringar.

Sammanfattningsvis hade varje avreglering och liberalisering som genomfördes från mitten av 1980-talet sina egna motiv och sin egen process. De var till viss del styrda av historiska och specifika förutsättningar, och till viss del av de ovan nämnda fem faktorerna. Liberaliseringen av den svenska ekonomin skedde på olika sätt, i olika takt, på olika områden och vid olika tillfällen. Men i stort var den ett brett politiskt projekt, som genomfördes med varierande entusiasm av olika regeringar.

Det fanns hela tiden ett motstånd, i synnerhet på vissa områden. Men det råder ingen tvekan om att det i breda grupper fanns en övertygelse om att vi skulle bli rikare och friare. Reformer genomfördes också för att det inte fanns något egentligt alternativ. Vi stod i många fall vid vägs ände.

Att de som lånade oss pengar ville försäkra sig om att Sverige avsåg att driva en ekonomisk politik som stärkte produktivitet och tillväxt var också viktigt, och med inträdet i ESS och sedan EU tillkom en internationell anpassning av våra regelverk.

Varje reform som genomförs under perioden är föremål för offentliga utredningar och förstudier. I en del fall är de djupare och mer noggranna, i andra är processen mer forcerad. Men varje beslut har demokratisk förankring och är föremål för politisk och allmän debatt. Processen är öppen och demokratiskt legitim.

I en del fall görs ett större förberedelsearbete under den borgerliga trepartiregeringen (det gäller exempelvis apoteken och Bilprovningen) 1991–1994. Riksdagsbeslut hinner fattas, men implementeras aldrig. De läggs i stället i nya utredningar eller stoppas helt under den socialdemokratiska regeringsperioden 1994–2006.

Det fanns ideologiska skillnader och på en del områden skulle regeringsskiften spela roll för genomförandet. Samtidigt är den övergripande tendensen tydlig: samsynen är relativt stor. Sverige behövde moderniseras för att stärka ekonomins växtkraft och förbättra medborgarnas valmöjligheter och tillgänglighet till olika tjänster.

När man studerar hur olika marknader var reglerade under 1970-och 1980-talen och hur statens roll i respektive del av ekonomin vuxit fram, är det tydligt att politiken fungerade på ett annat sätt än i dag. Det fanns ett större politiskt svängrum än vad som är fallet fyrtio eller femtio år senare. Och kanske är det där lockelsen i perioden ligger.

Politiken detaljstyrde på ett sätt som vore otänkbart i dag, affärsverk med helt dominerande marknadsställning ansvarar för myndighetsutövningen över sina konkurrenter och det är möjligt att bygga upp nationella särlösningar för både regleringar och myndighetsorganisation.

Strukturer som vi i dag tar för givna – regler för statsstöd, renodlade roller i myndighetsutövning, konkurrenslagstiftning etcetera – fanns inte. I alla fall inte på samma sätt. Politiken styrde och ställde ute på verksamhetsgolvet.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Hur en enskild marknad var reglerad eller organiserad var sällan resultatet av en övergripande plan, utan av att man under lång tid lappat och lagat efter läge och omständighet. Televerket var inte ett formellt monopol, samtidigt som man ägnade sig åt myndighetsutövning. Riksbanken hade inte omedelbart och direkt kommando över bankernas verksamhet i detalj, men kunde styra kreditgivningen ändå. Bilbesiktningen var ett monopolbolag, där olika privata intressen (bransch- och motororganisationer) var delägare. Apoteken förstatligades i en förhandling med ett etablerat skråväsende, och så vidare. Ingen marknad eller reglering var den andra lik.

Sverige var också i mycket ett korporativt land – där olika partsintressen var representerade i myndighetsstyrelser och andra politiska organ. När den socialdemokratiska regeringen efter valet 1982 sjösatte sitt stora projekt att ”förnya” den offentliga sektorn knöts stora förhoppningar till att ”folkrörelserna” skulle spela en avgörande roll för att stärka det medborgerliga engagemanget och tilliten till välfärdssystemen.

Det fanns inte en enhetlig statlig modell för det gamla reglerade eller monopoliserade Sverige. Det fanns därför heller inte en enhetlig modell för liberaliseringen.

Omslagsfoto föreställande Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) i samband med krisförhandlingarna 1992: Kent Hult/Sydsvenskan/IBL

Texten är ett utdrag ur Fredrik Johanssons nya bok Mer ordning, mindre kontroll som är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.