2024 publicerade Financial Times en artikel med rubriken ”How Sweden’s stock market became the envy of Europe”. Ett år senare dök en liknande artikel upp i The Economist: ”Stockholm is Europe’s new capital of capital”. Det de båda ansedda tidningarna beskrev var Sveriges välfungerande kapitalmarknad och hur vi har lyckats skapa ett system som är gynnsamt för både riskkapital och småsparare. 

Sverige som ett kapitalismens mecka – det är en bild som det kan vara svårt att vänja sig vid. Inte minst med med tanke på vår moderna socialdemokratiska historia. För bara ett femtiotal år sedan var nämligen situationen en helt annan. 

***

”Man spelar ohämmat på egoismens strängar och utnyttjar kommersialismens krafter” slog Olof Palme fast i en intervju i Svenska Dagbladet inför valet 1979. Det han åsyftade var SAF:s (dagens Svenskt Näringsliv) kampanj ”Satsa på dig själv”. SAF, med informationsdirektören Sture Eskilsson i spetsen, hade under en tid oroat sig för idéklimatet i den yngre generationen. 68-rörelsen, och kulturella trender som punken, hade fört med sig en allt större misstro mot grunderna i det marknadsekonomiska systemet.

Han visste vad som stod på spel, att det var en del i tidens viktigaste ideologiska konflikt.

Därtill hade SAF genom egna opinionsundersökningar funnit att det fanns en känsla av maktlöshet bland landets ungdomar, en uppfattning om att arbetsmarknaden inte var till för dem, att det inte spelade någon roll vad man gjorde. Genom annonser med en rad kändisar som berättade om sin resa till framgång, där slit och ambition stod i centrum, ville man ändra på det. Parollen blev ”Satsa på dig själv”.

Utgångspunkten för den analys som Eskilsson hade gjort var att det inte räckte med opinionsbildning mot politiker för att garantera marknadsekonomins fortlevnad, kulturen och normerna behövde också styras i en mer liberal riktning. Det var i den kontexten SAF lanserade ”Satsa på dig själv-kampanjen”, och troligtvis därför som Palme tog i så hårt i intervjun i SvD – han visste vad som stod på spel, att det var en del i tidens viktigaste ideologiska konflikt.

Den kanske viktigaste delen i den konflikten skulle utspela sig på och runt den svenska aktiemarknaden, en av de viktigaste beståndsdelarna i en marknadsekonomi. I grunden handlar den om vem som styr företagen. 

1975 hade LO-ekonomen Rudolf Meidner presenterat det första förslaget till vad som skulle komma att bli löntagarfonderna. Idén var radikal: 20 procent av företagens vinster skulle gå till fonder som kontrollerades av fackföreningsrörelsen, fonder som i sin tur skulle köpa upp en allt större andel i landets stora företag. De privata företagen skulle med andra ord finansiera sin egen socialisering.

Därmed etablerades två visioner för den svenska aktiemarknaden där det kollektiva ägandet stod emot det enskilda.

Tre år senare presenterade moderatledaren Gösta Bohman, då ekonomiminister i Thorbjörn Fälldins regering, ett motförslag – skattefondssparandet. I enkla drag var det en ny sparform där privatpersoner kunde investera maximalt 400 kronor varje månad (2 000 i dagens penningvärde) i aktiefonder där man kunde göra ett 20 procentigt avdrag på skatten på den sparade summan. Tanken om ägardemokrati hade länge varit central i borgerligheten, framförallt inom Moderaterna, och med det nya förslaget hoppades Bohman stärka enskilda människors sparande, och därmed även deras egenmakt.

På så sätt etablerades två visioner för den svenska aktiemarknaden där det kollektiva ägandet stod emot det enskilda. Men skattefondsparandet och löntagarfonderna var inte enbart ideologiskt drivna reformer, långt därifrån. Bohman och Meidner ville båda komma åt samma problem i den svenska ekonomin – den låga kapitalbildningen.

***

– Det var instängt, gubbigt och dammigt.

Ekonomijournalisten och författaren Torun Nilsson beskriver miljöerna runt den svenska aktiemarknaden på 70-talet. Jag intervjuar henne om den nya boken Finansdramat i folkhemmet (Förlaget Näringslivshistoria) där hon tecknar en bild över den moderna finansmarknadens historia i Sverige. På 70-talet var intresset för aktier lågt, och Sverige hade en av världens mest reglerade finansmarknader.

När det kom till beskattning lades kapitalinkomster ovanpå den vanliga arbetsinkomsten och beskattades utifrån tidens höga marginalskatter (upp till runt 90 procent). Tidens valutareglering gjorde att inflödet av utländskt kapital var i stort sett icke existerande och det utländska ägandet på den svenska börsen låg nära noll.

Det genomreglerade systemet och de höga skatterna bidrog till att skapa det sammanhang som Torun Nilsson beskriver. Då det var svårt att få finansiering från aktiemarknaden knöts den ekonomiska makten till de stora bankerna som kontrollerades av landets storföretag och finansfamiljer. Som följd skapades en oligarkisk struktur där ekonomin kontrollerades av ett fåtal familjer och banker.

– En märklig svensk stats- och bankkapitalism, styrd av några politiker, ägare och dem närstående tjänstemän, där kontakter och lojalitet vägde tungt, sammanfattar Torun Nilsson.

I dag finns en liknande diskussion runt maktkoncentration i ekonomin, speciell runt de stora techföretagen. När jag ber Torun Nilsson reflektera över likheter och skillnader mellan dagens och dåtidens situation skrattar hon:

– Det finns ingen maktkoncentration i dag tycker jag. I alla fall jämfört med hur det var då. Då låg makten i Wallenbergsfären, Handelsbanksfären, Custossfären, Öresundsfären och några till. Nu är det massor med personer och massor med ägare som tävlar om att få in pengar på börsen, driva sina bolag och prata med journalister.

– Då hade Wallenbergarna en otrolig makt, det fanns nästan bara dem. Marcus Wallenberg kunde gå upp oanmäld till Gunnar Sträng och prata. Där kan man snacka om maktkoncentration, fortsätter hon

Men Gösta Bohmans skattefondsparande markerade startskottet på en förändring. I artikeln Wage earners, Taxpayers or Everyman Capitalist (2025) visar historikerna Orsi Husz, David Larsson Heidenblad och Elin Åström Rudberg att intresset för sparformen till en början var svagt. Men sedan strömmade spararna in till börsen, och mellan 1979 och 1983 steg aktiesparandet från 8 till 27 procent i den vuxna befolkningen. Redan samma år som fondsparandet infördes slog den folkpartistiska riksdagsledamoten Olle Wästberg fast att ”för första gången har statsmakten erkänt aktiesparande som en lämplig sparform även för småspararna”.

När Feldt väl blev finansminister var sparandet så populärt att det inte gick att avskaffa.

Och den trenden skulle fortsätta, även när Socialdemokraterna återigen kom i regeringsställning.

Den blivande finansministern Kjell-Olof Feldt (S) var i opposition en högljudd kritiker av det nya fondsparandet, en reform som tog pengar från hårt arbetande människor och gav dem till kapitalägare, menade han. Före valet 1982 slog han fast att reformen skulle avskaffas om S vann valet. Det spädde dock bara på intresset för fondsparandet – många rusade nu till börsen för att hinna ta del av det gynnsamma upplägget. När Feldt väl blev finansminister var sparandet så populärt att det inte gick att avskaffa. I stället omvandlades skattefondsparandet 1984 till ”allemansfonderna”. Ett mer socialdemokratiskt klingande namn, men likväl en gynnsam och subventionerad aktiesparform.

De kommande åren skulle även den svenska finansmarknaden avregleras när bankernas likviditetskvoter och ränteregleringar avskaffades, och mot slutet av årtiondet skrotades den svenska valutaregleringen i etapper. Nu kunde kapital fritt flöda över Sveriges gränser, och landet som tidigare hade varit helt utan utländska investeringar stod inför en total omvandling.  

Det var dock inte så att socialdemokratin ändrade ideologisk inställning till aktiemarknaden. Snarare kom världen ikapp dem, konstaterar Torun Nilsson:

– Han (Feldt) blev tvungen att avreglera. De hade ett sånt stort budgetunderskott att finansiera efter oljekrisen och en jättekris i den svenska industrin på 70-talet. Så de behövde få fart på marknaderna för att få in pengar och finansiera budgetunderskottet.

Det var dock inte bara på det politiska planet som det inträffade systemskiften. I likhet med Sture Eskilssons önskan började även normerna rörande ekonomi förändras. Och kanske framförallt runt aktier. En viktig del i denna process blev initiativet Aktie-SM, en tävling som representerade en slags blocköverskridande samsyn om aktiemarknadens vikt. Organisatörerna var nämligen Sparbankerna, med nära band till arbetarrörelsen, och den näringslivsvänliga tidningen Veckans Affärer. I tävlingen fick varje deltagare 25 000 fiktiva kronor som skulle placeras på börsen. Förstapriset var en resa till New York där vinnaren fick besöka Wall Street och New York Stock Exchange.

I forskningsartikeln Marknadslek (2023) beskriver historikern David Larsson Heidenblad hur tävlingens marknadsföring representerade ett försök att upplösa de tidigare klasskodade föreställningarna som varit kopplade till aktiemarknaden. Det kanske tydligaste exemplet går att finna i en av de annonser som publicerades för Aktie-SM i Veckans Affärer. Under rubriken ”Tror du på Sverige? Tävla och Vinn!” stod en man, iklädd en smutsig overall över en rutig skjorta, rökandes en cigarr. Arbetarestetiken blandades med finansens. Själva sättet som aktiesparandet målades upp var att det var både en enskild och allmän angelägenhet – genom att investera i aktier kunde man dels göra sig själv rik, och dels bidra till att driva Sveriges ekonomi framåt. 

Sparbankerna arbetade vidare för att nå ut brett till civilsamhället med tävlingen. Man låg även i nära kontakt med landets gymnasieskolor och uppmuntrade lärare att använda sig av tävlingen i sin samhällsundervisning.

Det var inte bara så att Sveriges finansmarknader avreglerades, befolkningen socialiserades också till att bli aktiesparare. 

Genom initiativ som Aktie-SM fick aktiesparandet och finansvärlden en mer naturlig plats i människors vardag, och blev därmed en del av kulturen. Det var inte bara så att Sveriges finansmarknader avreglerades, befolkningen socialiserades också till att bli aktiesparare. 

***

Under 90-talet blev Sverige på riktigt en del av världens finansmarknader när de gamla regleringarna var borta. Den finansiella analysen gjorde också entré när landvinningarna inom nationalekonomisk teori lade grunden för en rad nya produkter och verktyg på börsen. Men det kanske största som hände under perioden var att svenskarnas pensionspengar togs in på börsen. Tidigare hade en relativt liten del av AP-fondernas pengar varit öppna för att investeras i aktier, men i och med 1999 års pensionsreform förändrades den ordningen. Ett år senare togs beslut om en ny organisation där samtliga AP-fonder fick rätt att placera upp till 70 procent av sina tillgångar på börsen.

00-talet skulle medföra ytterligare liberaliseringar, framförallt gällande kapital och förmögenhetskatter. Och 2012 infördes det som vi kanske i dag mer än något annat förknippar med aktiesparande: Investeringssparkonto (ISK), en sparform där spararen betalar en låg schablonskatt varje år istället för en skatt på kapitalvinsten. Detta sänkte trösklarna för sparandet ytterligare. Nu behövdes inte längre komplicerade blanketter i deklarationen, utan beskattningen blev automatisk i och med schablonupplägget.

Torun Nilsson beskriver införandet av ISK-sparandet som en slags slutpunkt i den resa som Sverige har gjort. Reformerna och avregleringarna under det sena 1900-talet gjorde svenskarna till ett fondsparande folk. ISK gjorde oss även till aktiesparare. I dag är Sverige ett av de länder i världen med mest utbrett aktie- och fondsparande. Drygt en fjärdedel av befolkningen sparar direkt i aktier och tre fjärdedelar i fonder. Om man räknar med pensionssparandet har i stort sett hela befolkningen ett sparande på börsen, en av de aspekter som gjort att vi hyllats i tidskrifter som Financial Times.

Det är en radikal utveckling. På bara 50 år har Sverige gått från att ha en av världens mest reglerade finansmarknader till att bli ett föredöme, både när det kommer till företags och privatpersoners villkor.

För att få en bättre inblick i den utvecklingen, och sparandets status i dag hör jag av mig till Felicia Schön, sparekonom på Avanza. När jag frågar om aktiesparandets utveckling på 2000-talet kommer hon snabbt in på att trösklarna återkommande har sänkts. Fler konkurrenter har kommit in på marknaden, något som medfört pressade priser, men det har också hänt något med sättet att prata om aktier och fonder. I takt med att sparande fått mer och mer plats på sociala medier har språket blivit mindre fackmässigt, mindre ”elitistiskt” som Felicia Schön beskriver det.

– Det är det här som har skapat svensk sparkultur, att vi hela tiden har verkat för att sänka trösklarna. Det har bidragit till vad vi skulle kunna kalla för den svenska drömmen – att vi fått en sparkultur som gör att vem som helst kan bli rik på börsen. Det känner jag mig väldigt stolt över. Och därför tycker jag att det är så synd att ISK är det som är i hetluften just nu.

Det hon syftar på är de förslag om skattehöjningar på ISK som har lagts fram av de tre vänsterpartierna i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet vill att den skattefria grundnivån ska sänkas från dagens 300 000 till 50 000 samt införa ett tak på ISK-sparande på två miljoner. Miljöpartiet vill ha en progressivitet i beskattningen från och med en miljon kronor, och Socialdemokraterna har flera gånger meddelat att man vill höja skatten på ISK för de rikaste. Exakt vilka som innefattas av begreppet rikaste är dock oklart.

När jag frågar både Torun Nilsson och Felicia Schön om vilka effekterna av förslagen kan komma att bli pekar de båda på att dagens sparkultur är så stark att det inte kommer ske någon massflykt från börsen, men att förslagen likväl riskerar att göra sparandet mer komplicerat.

***

Frågan är om inte den ideologiska dimensionen i skattefrågan, den som var högaktuell på 70-talet när Gösta Bohman lade fram sitt förslag om skattefondssparande, är på väg tillbaka. Då handlade det om formerna för ägandet – om det skulle vara enskilt eller kollektivt. Nu tycks det snarare handla om jämlikhet och fördelning, att Sveriges i dag gynnsamma kapitalbeskattning gör det enkelt att vara rik, och att de rika därmed inte anses bidra ordentligt.

Enligt Felicia Schön är det just i fördelningsperspektivet en av vänsterns största felslut i ISK-frågan återfinns. Vänsterpartierna tenderar att utgå från en ögonblicksbild av ekonomin där de ser en viss fördelning av höginkomsttagare och låginkomsttagare. Vad de missar är att de som är rika i dag inte alltid ha varit det:

De hade inget problem med dåtidens centralism och maktkoncentration, det var en del av designen.

– Man måste ju någonstans utgå från att folk börjar med lite och sen successivt arbetar sig upp. Den som har 3 000 eller 30 000 kronor i dag, kanske jobbar på sitt sparande så mycket att den har tre miljoner om 10 år. Det är ju fortfarande samma person, bara det att den har en möjlighet att göra den ekonomiska resan som Sverige har möjliggjort.

De skattesänkningar och avregleringar som gjorts sedan 80-talet har gjort ekonomin mer öppen, mer dynamisk. Men för den som vill att den ekonomiska politiken vägleds av jämlikhetsideal är det inte bara positivt. Sverige fick tillväxt och en ordning där även vanliga människor fick det bättre, dels genom billigare varor och tjänster, och dels genom att man genom sitt sparande på börsen fick ta del av den växande kakan. Priset blev dock jämlikhetsidealet, att det var en utveckling som gjorde att fler och fler kunde dra ifrån, bli ”superrika” för att tala med Vänsterpartiets senaste talepunkt. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det stod i skarp kontrast gentemot den tidigare ordningen som Torun Nilsson väl sammanfattar i Finansdramat i folkhemmet:

Socialdemokratins mål hade hela tiden varit ekonomisk tillväxt, men i kombination med minskade klyftor och bättre sociala skyddsnät, det vill säga tillväxt utan rika. Eller rakare uttryckt, gärna företag, men så få kapitalister, det vill säga ägare, som möjligt.

Socialdemokraterna hade inget problem med dåtidens centralism och maktkoncentration, den var en del av designen. Men den mångsidighet och dynamik som följde av 80-talets avregleringar däremot, den hotade själva målet.

Omslagsfoto: Claudio Bresciani/TT.