Piketty har fel om svensk ojämlikhet

Sverige är och har under åtminstone det senaste seklet varit ett av de allra mest jämlika länderna i världen. Inte sällan framförs påståendet att Sverige under 1980-talet förmodligen var det mest jämlika landet i världshistorien, sett till hur inkomsterna var fördelade. Frågan om när Sverige blev jämlikt, och framför allt vad som låg bakom detta, råder det däremot oenighet om längs med höger–vänster-axeln. På många sätt påminner denna debatt om diskussionen om varför inkomstskillnaderna i Sverige ökat de senaste decennierna. På spel står alltså inte bara hur vi ser på vad som format dagens Sverige, utan också vart vi är på väg.

Den liberala uppfattningen har länge varit att Sverige alltid varit förhållandevist jämlikt. Den brukar betona betydelsen av viktiga liberala reformer under mitten av 1800-talet såsom avskaffandet av skråväsendets privilegier 1846, näringsfriheten 1864, samt frihandelsavtalet med England och Frankrike 1865. Marknadsekonomins konkurrens begränsar möjligheten att tjäna extraordinära vinster, och begränsar därmed också inkomstskillnaderna. Konkurrens tvingar även fram effektivitet och därmed meritokrati där kompetens gynnas, och belöningarna ges till det pris som marknaden satt. Ur detta perspektiv bör alltså reformerna under 1800-talet inte bara gjort Sverige rikare, utan också även mer jämlikt och meritokratiskt jämfört med det förindustriella och aristokratiska fattigsverige.

Tidigare i år släppte dock den franska ekonomen Thomas Piketty sin nya bok Kapitalet och ideologin (Mondial) där han bland annat ifrågasätter att Sverige skulle varit mer jämlikt än andra länder, och använder detta som bevis för att marknaden inte på egen hand kan hålla ojämlikheten i schack. Nyligen utkom även Erik Bengtsson, docent i ekonomisk historia, med boken Världens jämlikaste land? (Arkiv förlag/A-Z förlag) på samma tema, men med fokus uteslutande på Sverige. Det bör nämnas att Piketty på många sätt hämtat sin argumentation om Sverige från en forskningsartikel från 2019 av just Bengtsson. I intervjuer och presentationer av boken är det just resultaten från Sverige som Piketty särskilt lyfter fram. Till och med jämlika Sverige var en gång ojämlikt, och hade så förblivit om det inte vore för om omfattande omstöpning av samhället, menar den franske ekonomen.

Bengtssons bok är ett mångsidigt arbete som täcker inte bara ekonomisk jämlikhet utan försöker också besvara frågor om politisk ojämlikhet och demokratins genombrott i Sverige. Till exempel ifrågasätter han huruvida den påstådda svenska konsensuskulturen, tilliten och demokratin verkligen har så långa rötter tillbaka i historien såsom tidigare hävdats. Medan dessa aspekter redan diskuterats av Henrik Berggren och Lars Trägårdh, kommer denna text i stället fokusera på den ekonomiska delen av hans argument.

Bengtsson menar nämligen att Sverige inte alls blev mer jämlikt efter de liberala reformerna under 1800-talet, snarare tvärtom. Han menar dessutom att Sverige var mer ojämlikt än många andra jämförbara länder under samma period, samt att så nog skulle fortsatt att vara fallet om det inte vore för folkrörelser och förändrad politik under 1900-talet.

Det stämmer att ojämlikheten, både räknat i inkomster och förmögenhet, var relativt oförändrad under slutet av 1800-talet. De 10 procent med störst förmögenhet ägde mellan 70 och 80 procent av de totala förmögenheterna under 1800-talet, och figur 1 visar att nästan hälften av de totala inkomsterna gick till de 10 procent med högst inkomster i början 1900-talet. Sverige må ha gått in i en industrialiseringsprocess där jordbruk ersattes av industri, men tittar man på hur stor andel av den totala kakan som gick till toppinkomsttagarna på aggregerad nivå kan det se ut som att Bengtsson har rätt när han skriver att ”den gamla regimen består”.

Att beräkna ojämlikheten som hur mycket av de totala inkomsterna eller förmögenheterna som går till en viss grupp missar dock en viktig sak: Samhället i övrigt kan snabbt förändras – vilket får implikationer för hur vi tolkar siffrorna.

Efter de liberala reformerna i mitten av 1800-talet ökade inkomsterna i Sverige snabbt. Även om inkomsterna fördelades ungefär som tidigare så skedde en snabb ökning av levnadsstandarden, vilkets lade grunden för Sveriges nuvarande välstånd. Att inkomstskillnader inte minskar när ett land industrialiseras är dessutom att vänta enligt den vid det här laget uttjatade Kuznetskurvan. Simon Kuznets menade att när länder utvecklas kommer detta ske gradvis, där vissa delar utvecklas snabbare än andra. Inte minst uppstår en skillnad mellan stad och land. När industrialiserings- och urbaniseringsprocessen är fullföljd kommer dessa skillnader inom landet emellertid att försvinna och ojämlikheten minska. Bengtsson menar att Kuznetskurvan inte kan förklara varför inkomstojämlikheten gick ned så snabbt i början av 1900-talet i Sverige, men Kuznetskurvan erbjuder fortfarande en förklaring till varför inkomtsojämlikheten inte minskade redan i början av Sveriges industrialisering.

Ytterligare stöd för att den fortsatt höga inkomstojämlikheten under slutet av 1800-talet inte behöver ses som att ”den gamla regimen består” utan på många sätt är en naturlig följd av en industrialiseringsprocess går att finna i den som nationalekonomen Branko Milanović benämnt som ojämlikhets–möjlighetskurvan. Denna går ut på att i förindustriella samhällen när de flesta lever nära existensminimum så kan inkomstojämlikheten aldrig öka särskilt mycket eftersom det inte finns ett överskott att omfördela till de rikaste.

Ju rikare samhället är, desto högre ojämlikhet är det möjligt att nå. I figur 2 från Pikettys nya bok kan till exempel urskönjas att i ett samhälle där genomsnittsinkomsten är tre gånger högre än existensminimum är den maximala andelen som de rikaste 10 procenten kan äga lika med 70 procent av den totala inkomsten. I figur 3 visar jag att inkomsterna i Sverige under 1800-talet, innan Sveriges välstånd tog fart, låg ungefär runt just tre gånger över existensminimum. Givet att inkomstojämlikheten låg stilla under perioden samtidigt som inkomsterna ökade snabbt och ojämlikhets-möjlighetskurvan därför pressades upp, så minskade ojämlikheten sett till hur stor andel av samhällets överskott som gick till de rikaste 10 procenten.

Precis som det är behäftat med svårigheter att mäta inkomstojämlikhet, är svårigheterna ännu mer påtagliga i fråga om förmögenhetsojämlikhet. Som tidigare nämnts argumenterar Bengtsson för att förmögenhetsojämlikheten i Sverige var hög i internationell jämförelse under denna period. Det blir dock svårt att få en konkret bild av detta påstående om förmögenheterna inte sätts i relation till landets årliga inkomst. Sverige hade nämligen relativt liten total förmögenhet i relation till landets inkomster (låg kapitalstock).

Den höga förmögenhetsojämlikheten i Sverige under slutet av 1800-talet innebär därför inte nödvändigtvis att förmögenheter och arv spelade en ovanligt stor roll jämfört med andra länder. Arv som andel av de totala inkomsterna var till exempel redan innan 1900-talet lägre i Sverige jämfört med i exempelvis Storbritannien och Frankrike. Enligt nationalekonomerna Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström berodde detta på att Sverige var fattigt och därför hade lågt sparande och därmed låg inhemsk kapitalackumulation. Sveriges industrialisering var därför starkt beroende av import av kapital. Precis som med inkomstojämlikheten berodde alltså förmögenhetsojämlikheten på avsaknad av inkomster snarare än att inkomsterna var ojämlikt fördelade.

Det var egentligen inte förrän under 1970-talet som Sverige på allvar började skilja sig i frågan om inkomstojämlikhet

Det finns alltså starka skäl att tro att de liberala reformerna under 1800-talet visst levererade en omdaning av samhället som på många sätt gjorde samhället mer jämlikt, även om det inte är helt enkelt att urskilja när jämlikhetens mäts aggregerat som hur stor andel av inkomster och förmögenheter som gick till de rikaste.

Varför minskade då ojämlikheten så snabbt mellan 1910 och 1950? Bengtsson argumenterar att den stora minskningen av ojämlikheten efter första världskriget i huvudsak berodde på en dramatisk nedgång av den högsta percentilens inkomster, som främst förklaras av minskade kapitalinkomster. Den ökade beskattningens bidrag till att detta skedde bör inte underskattas. Huvuddelen av minskningen av inkomstojämlikheten skedde dock före 1950, innan välfärdsstaten byggdes ut. Dessutom, som framgår av Figur 1, var Sverige inte på något sätt unikt gällande att inkomsterna pressades samman före 1950.

Det bör också nämnas att medan de allra största förmögenheterna minskade under perioden 1910–1950 så ökade förmögenheterna för de med en förmögenhetsstorlek som befann sig i nedre halvan av den högsta decilen. Jesper Roine och Daniel Waldenström tolkar dessa förändringar som att det under perioden 1910–1950 skedde en snabb minskning av framför allt gamla pengar, samtidigt som nya företagsledare upplevde stora framgångar. En typisk vinnare under denna period tycks till exempel ha varit entreprenörer och företagsledare i de så kallade geniföretagen som Alfa Laval och SKF. Dessa nya aktörer var med och lade grunden för det svenska välståndet. Oberoende av politiken skedde alltså ett skifte från gamla till nya pengar.

Det var egentligen inte förrän under 1970-talet som Sverige på allvar började skilja sig i frågan om inkomstojämlikhet, vilket också framgår av figur 1. Detta var dock den period då svensk ekonomi inte bara fick problem i absoluta termer till följd av oljekriser och strukturomvandlingskriser, utan också i relativa termer. De hundra åren av ”världens högsta tillväxt” var bruten.

Sedan 1990-talet har svensk ojämlikhet ökat igen, men samtidigt har vi haft stark reallöneutveckling för egentligen alla grupper. Precis som viktiga liberala reformer under 1800-talet öppnade upp Sveriges väg till välstånd – låt vara att inkomsterna till en början fortsatte vara förhållandevist ojämlikt fördelade – gjorde 1990-talets reformer att Sverige återigen kunde börja klättra i välståndsligan.

När Piketty under sin pågående boklanseringturné föreläser om Sverige borde han i stället för att betona att Sverige gick från ojämlikt till jämlikt och sedan tillbaka till ojämlikt, berätta om hur Sverige gick från fattigdom till välstånd, för att nästan sjabbla bort detta innan man hittade tillbaka igen.