Utblick Krönika
När lockdown blev det nya normala
Italien lider. Fattigdomen ökar, skolelever demonstrerar mot distansundervisning och nu väntar ännu hårdare restriktioner inför påsken. Maria Jacky rapporterar från ett år av nedstängningar.
Det är nu ett år sedan, den där dagen då vi vaknade upp till ett Italien satt i karantän. Jag läser igenom krönikan jag skrev den dagen och inser att det mesta som beskrivs där är nu det nya normala.
Jag har på förmiddagen bläddrat igenom mina anteckningar från de två månader då vi befann oss i total lockdown. Jag ser noteringar om de förfärliga dödstalen, alla nya påbud, och mönster för hur man syr egna munskydd. Under den här tiden fick man inte lämna tomten om man inte skulle handla nödvändigheter (matvaror och mediciner) eller rasta hunden.
Just det där med hundar blev viktigt, många tog långa långa hundpromenader, och en del företagsamma italienare lär även ha hyrt ut sina hundar till grannen. Vi röjde sly i utkanten av tomten och fick på så vis en slinga på 150 meter som vi promenerade och sprang runt runt runt. Sambon sprang rundor på flera kilometer, jag beundrar hans pannben. Vi var också mitt uppe i en omfattande husrenovering som stod helt stilla under den här tiden.
Efter närmare två månader öppnade Italien långsamt upp i början av maj förra året. Sedan dess har vi gått in och ut i olika nyanser av lockdown. Varje gång man stramar till går smittotalen (och därmed även dödstalen) ner, och varje gång det öppnar upp ökar talen.
Som jag skrev i inledningen är mycket av det jag beskrev för ett år sedan fortfarande kvar, och helt normalt nu. Vi har hela tiden haft – och har fortfarande – begränsningar på hur många som får vistas inne i affärer och andra offentliga lokaler. Vid ingången till alla större affärer står någon som scannar din temperatur, ser till att du har munskydd på och att det inte är för många inne i lokalen.
Munskydd har alla alltid på i samma stund man lämnar hemmets trygga vrå, eller om man får besökare i hemmet. Just besökare får man dock inte ha fler än två om dagen, så det blir inte så ofta. I vårt fall handlar det om enstaka hantverkare eller grannen som lämnar över ägg.
Plexiglas i kassan, på kontoren och i kollektivtrafiken sattes upp den där första veckan och är helt normalt, likaså streck och anvisningar för köbildning kvarstår.
De äldre skolbarnen börjar bli desperata och demonstrerar på torgen.
Skolbarnen har det tufft, riktigt tufft. De äldsta eleverna har inte gått i fysisk skola mer än några veckor det här året. Även de yngsta har haft mycket distansundervisning. Ett av de stora problemen är att den teknologiska infrastrukturen är otroligt eftersatt på många håll i Italien. För trångbodda familjer utan dator eller bredband har situationen varit förödande. Många har också, precis som vi själva, tjocka stenväggar på huset vilket gör att man saknar bra täckning för mobilt bredband. Bredband via fiber är inte så vanligt än (grävarbetet har pågått i över ett år här i vår by) så många får har uppkoppling via adsl. I många fall har undervisningen fått ske med hjälp av en Whatsapp-slinga på en förälders mobiltelefon. De äldre skolbarnen börjar bli desperata och demonstrerar på torgen.
Sedan i höstas har vi ett system med färgkoder – röd, orange, gul och vit. Vilka restriktioner man har i respektive region framgår av vilken färg regionen har för tillfället. Vilken färg man har beror på det allmänna smittläget, R-talet. Varje fredag avgörs det hur den kommande veckan blir, det är lika nervöst varje gång.
Läs också:
Vit zon är det i dagsläget bara Sardinien som lyckats med. Restriktionerna där innebär att de måste fylla i blanketten – autocertificazione – som vi levt med i ett år nu, om de har för avsikt att åka till en region med annan färg. Munskydd och förbud för folksamlingar gäller såklart fortfarande.
Vi här i Lazio har haft gul zon sedan i januari. Det innebär att vi inte får åka till en annan region om vi inte har giltigt skäl (arbete, studier, läkarbesök). Restaurangerna får ha bordsservering fram till klockan 18.00, sedan är det avhämtning eller hemkörning fram till klockan 22.00. Skolorna har minst 50 procent distansundervisning och universiteten har bara distansundervisning.
I flera veckor har vi balanserat på gränsen till att bli orange zon, precis som regionerna runt omkring oss. I orange zon blir livet betydligt mer besvärligt, då har man i stort sett kommunarrest. Man får bara röra sig utanför sig egen kommun om man måste på grund av arbete, studier, läkarbesök eller annan tjänst som inte finns i din kommun. Restauranger och barer får endast ha avhämtning eller hemkörning i dessa zoner.
Röd zon är mer eller mindre att likställa med den lockdown vi hade för ett år sedan, och i skrivande stund är det tre regioner som är röda.
Nu stundar påsken, och det diskuteras om det inte borde införas en mer restriktiv lockdown.
I hela landet (utom de lyckliga i Sardiniens vita zon) råder utegångsförbud från klockan 22.00 till 05.00 varje natt. Man får ha två gäster om dagen i sitt hem, och då är det viktigt att de kommer i väg så att de är hemma innan klockan 22.00. Skidlifterna fick aldrig öppna, den säsongen är helt inställd.
Nu stundar påsken, och det diskuteras då om det inte borde införas en mer restriktiv lockdown för att förhindra att folk flyttar på sig och umgås för mycket. En liknande lockdown genomfördes över jul, och det återstår att se hur det blir den här gången. Klart är att såväl sambon som jag får fira den andra födelsedagen i rad över Zoom med familjen. Som alla andra födelsedagar det här året, det är helt normalt.
Alla dessa restriktioner, och några till, har vi nu levt med i varierande omfattning under ett års tid, och de har blivit normala i vår vardag. I den svenska rapporteringen kan jag nu se att de i olika grad är på väg att införas även i Sverige. Att det gick så snabbt att införa dem i Italien är något som jag själv är långt ifrån bekväm med, även om det är lätt att sympatisera med behovet. Min nyliberala själ ryser av tanken på vilket dåligt konstitutionellt skydd man har här, och hur snabbt vi skulle kunna hamna i en dystopi i stil med The Handmaid’s Tale.
Och Italien lider. Som TT rapporterade för en vecka sedan ökar fattigdomen lavinartat, man räknar med att 5,6 miljoner av landets 60 miljoner invånare nu lever i det som definieras som absolut fattigdom. Närmare två miljoner har inte ens råd med mat på bordet.
Jag har under året initierat tre insamlingar bland mina vänner och bekanta som gjort att vi kunnat överlämna betydande bidrag till den lokala välgörenhetsorganisation som ser till att de drygt 80 familjer med stora behov vi har här i byn får den hjälp de behöver. Kanske är det dags snart igen, så att de kan få ett värdigt påskfirande.
Precis som för ett år sedan skiner solen och det är över 15 grader varmt. Just det var dock normalt i Italien redan innan pandemin.
PS. Det nya normala är också att allt ändras snabbt, minst en gång i veckan. Strax efter att jag skrev den här texten kom beskedet att Lazio går från gul zon direkt till röd (det vill säga utan att passera orange) och att detta gäller över påsk. Så när ni läser detta är vi återigen satta i kommunarrest med allt utom matbutiker och apotek stängt.