Samhälle Essä
Biståndspolitiken behöver fler enkla lösningar
Decennier av biståndsprojekt har inte hjälpt den miljard människor som än idag lever i extrem fattigdom. Biståndspolitiken behöver ta ett steg tillbaka och se möjligheterna i enkla lösningar. Kvinnors makt över sin ekonomi är en av dessa, skriver Anna Ek.
Under de gångna åren, och efter den senaste tidens utveckling i Afghanistan, har biståndsdebatten åter blossat upp. I debattens hetta är det svårt att hänga med, men bakom det dagsaktuella samtalet har en malande diskussion om biståndets utveckling pågått i åratal. Där ligger framför allt utvecklingsbiståndet, som ges i syfte att främja demokratisk utveckling och minska fattigdom, i fokus. Det finns nämligen de som anser att utvecklingsbiståndet inte bara missat sitt mål, utan i vissa fall bidragit till att förvärra de problem som ligger rotade i samhällen man försökt hjälpa.
Trots att kritiken i många fall är berättigad, ska man inte glömma bort att det finns internationella avtal som reglerar vår möjlighet att ändra i biståndsbudgeten på eget bevåg. Även om det skulle finnas en majoritet i riksdagen för att slopa det svenska enprocentsmålet, vilket det inte finns idag, har vi genom Agenda 2030 åtagit oss att avsätta 0,7 procent av vår bruttonationalinkomst till bistånd. Visst finns det en poäng i att analysera effektiviteten i enprocentsmålet, men än viktigare är det att diskutera hur biståndet ska användas.
Det finns en poäng i att analysera enprocentsmålet, men än viktigare att diskutera hur biståndet ska användas.
Enligt FN:s beräkningar lever tio procent av världens befolkning – över en miljard människor – i dag i extrem fattigdom. Tre fjärdedelar av dem bor på landsbygden och arbetar i eller med jobb relaterade till lantbruk. Dessa lantbruk är inte utvecklade eller effektiva nog för att producera för försäljning, oftast inte ens nog för att försörja den egna familjen med mat. Av de 800 miljoner människor som lider av hunger och undernäring globalt, försörjer sig tre fjärdedelar genom lantbruksnäringarna.
Många av dem har inte förutsättningar att starta privata företag, som förädlar eller säljer varor i större utsträckning. Brist på insatskapital, ekonomiska förutsättningar på den lokala marknaden, dålig infrastruktur och produktionsbegränsningar sätter käppar i hjulet. Lantbruket är därför det bästa, om inte det enda, alternativ som finns för att skapa tillväxt. Biståndsarbetet bör därför inrikta sig på att tillhandahålla kunskap om nya grödor och tekniker, som den lokala befolkningen har intresse av för att utveckla sin produktion.
Utöver det utgör kvinnor majoriteten av världens fattiga. Statistik från 89 länder, som samlats in av FN:s organisation för jämställdhet, visar att 4,4 miljoner fler kvinnor än män i dessa länder lever i extrem fattigdom. Den problematiken härrör från att kvinnor generellt befinner sig i samhällsstrukturer som ger män fler och större rättigheter än kvinnor. Speciellt i mindre lantbruksekonomier, där rätten att äga och ärva mark traditionellt är förbehållen män. Det gör även att männen äger de varor som finns att sälja, vilket i sin tur ger dem makten över de enskilda familjernas ekonomiska resurser.
Skillnaden i mäns och kvinnors förutsättningar är tydliga. I Zambia saknar 80 procent av landets alla kvinnor makt över sin egen ekonomi. Dessutom saknar 70 procent av landets befolkning tillgång till ekonomiska tjänster, vilket delvis går att förklara med att många kvinnor jobbar i den informella sektorn. De arbetar helt enkelt gratis på sina mäns gårdar eller i sina hushåll, men äger inget själva och har därför inte möjlighet att låna. Det här är bara ett exempel från ett land, men det finns många snarlika.
Kvinnor utgör majoriteten av världens fattiga.
Ytterligare ett är Zimbabwe där kvinnor står för 80 procent av arbetet i jordbruket, den näring som utgör basen i landets ekonomi. Trots att kvinnor har rätt att äga och ärva mark, är andelen som i praktiken gör det låg. Bakom de låga siffrorna ligger traditionella strukturer, som ger män företräde i ägande och manliga släktingar företräde till arv. Finns det ingen lagfart som bevisar ägande för den specifika marken, lyckas kvinnor sällan hävda sin äganderätt.
Även resultatet av den lilla tillväxt som finns, kan kvinnor sällan dra nytta av. En studie av 2 000 afrikanska småjordbruk i bland annat Ghana konstaterar att de förbättringar i levnadsstandard som åstadkommits, framförallt har kommit män till godo. Problemet här är dock inte enbart att utvecklingen inte kommer kvinnor till gagn, utan att utvecklingen i praktiken hämmas av att kvinnor inte deltar.
Ana Revenga och Sudhir Shettys, som båda arbetade vid Världsbanken vid tid för publicering, förklarar detta i artikeln Empowering women is smart economics. I artikeln tar de upp forskning från bland annat Världsbanken som visar att jämställdhet inte bara ökar produktiviteten i näringsverksamheter. Kvinnor med större kontroll över familjens hushållsekonomi investerar dessutom mer långsiktigt än män, i faktorer som utbildning för barn och kvalitativ mat. Det finns även tecken på att kvinnlig representation i beslutsfattande organ ökar insatser för sanitära anläggningar och sjukvård, vilket ökar standarden för samhällen generellt.
I artikeln diskuteras även forskning från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO 2011), som visar att utvecklingsländers agrara produktion skulle öka med 2,5–4 procent om kvinnor skulle ha samma tillgång till mark och andra insatsvaror som män. Kvinnligt deltagande, kvinnors makt och kvinnors tillgång till ekonomiskt kapital är alltså bra för ekonomin, men det är även viktigt för den generella utvecklingen av ett land.
Revengas och Shettys artikel visar varför jämställdhet i biståndspolitiken är mer än en del av en feministisk kamp. Det handlar inte bara om att kvinnor är fattigare än män eller att de inte har kunnat dra nytta av den utveckling som skett i lika stor grad, utan om att kvinnor i det här fallet är en långsiktig investering. För att främja kvinnors deltagande finns en rad åtgärder och projekt, där inspiration finns att hämta.
Läs också:
En intressant projektmodell som har visat goda resultat är lokala kooperativa lösningar för kvinnor. Kvinnor har, som konstaterat tidigare, inte samma tillgång till ekonomiska tjänster som män. Utan ett avlönat jobb, saknas eget kapital att investera eller betala tillbaka lån med. Genom att gå samman i så kallade spar- och lånegrupper, kan kvinnorna samla de små medel som de har över och gemensamt låta dem växa. När tillräckligt med medel samlats, kan delar av det gemensamma kapitalet lånas ut till enskilda medlemmar. Det som började med ett lån för att köpa en höna, kan inom några månader genom försäljning av ägg bli en get eller ko. Det gemensamma kapitalet kan även användas för större investeringar än så, genom anslutning till banker.
Det finns flera anledning till att den här typen av kooperativa mikrolösningar har visat sig fungera bra. Banker ligger ofta långt bort, kräver större ekonomiska resurser och är svårare att administrera för de som bor långt ute på landsbygden. Mikrolösningarna blir därför ett enkelt och effektivt sätt att spara, som dessutom bygger på ytterligare en viktig faktor i dessa små lokalsamhällen – tillit. Inte sällan är de samhällen som präglas av fattigdom också samhällen med nära band mellan invånarna. Att basera spar- och lånesystem på lokala förutsättningar, har bland annat visat positiva resultat vid projekt drivna av We Effect.
Kooperativa modeller ger människor möjlighet att investera sina medel i vad de själva anser är bäst.
Som biståndsprojekt har den här typen av lösningar flera fördelar, som självklart även går att applicera på andra grupper än specifikt kvinnor. En av de främsta är att modellen tar tillvara på lokala förutsättningarna och ger människor möjlighet att investera egna medel i vad de själva anser är bäst. Det kräver också förhållandevis lite av biståndsorganisationen, eftersom det inte finns något behov av stora institutionella förändringar samtidigt som det ger resultat i flera led.
När spar- och lånegrupperna växer, blir de så småningom stora nog bli en del av den officiella ekonomin och bidrar då till den nationella tillväxten genom privatpersoners ökade köpkraft. Det ökar även sammanhållningen i och utveckling av lokalsamhället, speciellt när det handlar om kvinnliga gemenskaper, eftersom investeringar också görs i gemensamma intressen. Kooperativa lösningar ger utöver det möjlighet att starta en gemensam produktion och förädling, som öppnar upp dörren till den globala marknaden med alla fördelar som det innebär.
För biståndsorganisationen går projektet i det här fallet ut på att administrera, implementera och stödja arbetet med nya projekt. Majoriteten av arbetet, går alltså ut på att tillhandahålla kunskap och erfarenhet som nya grupper människor kan dra nytta av. Vid vissa tillfällen kan även grupper understödjas av lån. Poängen ligger i att vara flexibel, vilket kooperativa lösningar har förutsättning att vara.
Inom biståndssystemet har premissen länge varit att utvecklingsbistånd ska hjälpa människor att hjälpa sig själva i kampen mot fattigdom och kampen för demokratisering. Inom systemet har ofta civilsamhälle och företagande diskuterats utifrån premissen att de skulle vara dikotomier, vilket inte är sant. Det går att kombinera och ger möjlighet till de som tidigare inte lyckats dra nytta av utvecklingsbiståndet. Det ger dessutom, speciellt för kvinnor, en möjlighet att inte behöva vänta på frukterna av en positiv utveckling. Det ger dem en större möjlighet att aktivt bidra till den.
Det biståndspolitiken och biståndsorganisationerna behöver göra, är att ta ytterligare ett steg tillbaka och se möjligheterna i enkla lösningar. Redan 2008 kom Världsbanken med en rapport som sade att bistånd måste riktas mot landsbygder och lantbruk, eftersom ökad produktion av mat ger ringar på vattnet. Att kombinera förbättringen av lantbruk och lokala ekonomier med den positiva effekten kvinnors deltagande har på samhällets utveckling, är hur utvecklingsbiståndet borde användas. Det är inte bara det solidariska valet, utan det som kommer ge resultat.