Kärnkraftsmotståndet finns kvar – och det har bara börjat

När kärnkraften till sist inkluderades i EU:s taxonomi för gröna investeringar var det en milstolpe. Under många år hade kärnkraftsmotståndet varit framgångsrikt i Bryssel, och med stöd av medlemsstater som Österrike – som ägnat stora resurser åt att lobba mot kärnkraft både på EU-nivå och i andra länder – lyckats resa regleringsmässiga hinder för både ny och befintlig kärnkraft. Med taxonomin kom en vändning.

Både klimathotet och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har väckt kärnkraftsutbyggnaden ur sin flera decennier långa slummer. Svenska företag planerar för småskalig kärnkraft och bolag som Vattenfall utreder bygget av normalstora reaktorer. I Polen planeras sex reaktorer som ska stå färdiga 2033. 

Men kärnkraftsmotståndet i Europa finns kvar, och det mobiliserar under radarn. Ett exempel finns i uppdateringen av EU:s energikrav för byggnader, EPBD. I det senaste kompromissförslaget slås fast att alla nya byggnader i unionen ska vara ”nollutsläppsbyggnader”. Det begreppet innebär inte bara att husen måste vara energieffektiva utan att de enbart får använda sig av förnybar energi och fjärrvärme. 

Men kärnkraftsmotståndet i Europa finns kvar, och det mobiliserar under radarn.

En formulering om nollutsläppsbyggnader fanns med även i den förra versionen av direktivet, och har redan gett vissa absurda konsekvenser i Sverige. Exempelvis har bostadsrättsägare i nollutsläppsbyggnader fått pålagor från den egna föreningen om att de måste byta elavtal till ett med 100 procent förnybar el, eftersom bostadsrättsföreningen annars inte lever upp till kraven. 

Just den certifieringen av gröna byggnader har uppdaterats efter införandet av taxonomin, men om nuvarande EPBD-förslag går igenom finns motstridiga skrivningar, och risken är att detaljregleringar om vilka elavtal bostadsrättsägare ska ha börjar gälla alla som flyttar in i ett nybyggt hus. Och faktiskt på sikt även oss övriga. Från och med 2050 är nämligen tanken med direktivet att alla byggnader i hela europeiska unionen ska vara nollutsläppshus. Att det då finns kärnkraft kvar i unionens elmix kommer inte att spela någon roll, eftersom det inte finns några byggnader som tillåts använda elen enligt EPBD. 

Det finns även andra skäl att vara vaksam mot det uppdaterade direktivet. Överlag är energieffektiviseringar bra, men det är knappast försvarbart att totalrenovera nästan nya fastigheter för att sänka energiförbrukningen med någon procent. Klimatsmart är det definitivt inte.

***

De flesta kärnkraftsmotståndare har insett att den stora idéstriden är förlorad, i alla fall för tillfället. Därför övergår nu motståndet i mer diskret och konkret arbete. Genom regleringar som EPBD kan man försämra kärnkraftens marknadsförutsättningar bakvägen. Genom att lyfta säkerhetsaspekterna kan man tvinga fram nya regelverk som inte bara ökar kostnaderna i sig utan också skapar svårigheter vad gäller standardisering. (WHO uppskattar att Tjernobyl orsakade eller kommer att orsaka 4 000 cancerfall, samtidigt som 2 miljoner människor dör på grund av kolkraft varje år.) Man kommer också att motarbeta kärnkraften lokalt, genom Nimby-ism, miljötillståndsprocesser och överklaganden. Det kommer inte att bli när det kommer till nya reaktorer vid befintliga kärnkraftverk, men kan säkert sätta käppar i hjulen för mindre reaktorer på nya platser. 

De kärnkraftspositiva krafterna bör förbereda sig på fler försök att underminera kärnkraften på alla nivåer.

Revisionen av EPBD ska nu gå in i så kallade trialogförhandlingar mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet. När Europaparlamentet misslyckats med att tvätta bort galenskaperna blir det i stället upp till regeringen och energiminister Ebba Busch (KD) att skicka tillbaka direktivet till ritbordet. 

Det borde inte vara en svår sak. Men de kärnkraftspositiva krafterna bör inte lita för mycket på sin medvind, utan förbereda sig på fler försök att underminera kärnkraften på alla nivåer. Kärnkraftsmotståndarna finns kvar, och de har bara börjat hämta andan igen.