Hugo Burén: Den stora staten gör hushållen sköra

I en undersökning som Nordea tillsammans med Kantar Sifo gjorde i januari visade det sig att 85 procent av de tillfrågade hade behövt anpassa sin ekonomi efter den rådande konjunkturen. Från landets skolbespisningar har det larmats om att grundskolebarnen, sedan höstterminens start, äter mer än tidigare år. Studentkåren i Örebro vittnar om att studenter tvingats ta från besparingar eller söka extrajobb för att få vardagen att gå ihop. 

Ryggmärgsreflexen i debatten har varit att staten genom ett omfattande ansvar ska ta de olika grupperna ur krisen. Det har i sin tur väckt en rad frågor: Är det en bra idé att erbjuda barn och unga skattefinansierad lunch under sommarlovet? Behöver landets studenter mer att rör sig med? Vems ansvar det egentligen är att klara ekonomiskt tuffa tider?

Det kan vara lätt, att som liberal tycka att ansvaret ligger på den enskilde. Att ha en ekonomisk buffert – eller ”en årslön på banken” som Bildtregeringens finansminister Anne Wibble uttryckte det i början av 1990-talet – kan förstås vara en rimlig ambition.  

Men i en samtid där det exempelvis råder högtryck på landets pantbanker måste man hitta ett sätt att se flera verkligheter samtidigt – och förstå relationen mellan individens ansvar, dennes omständigheter och politikens roll. 

Svaret på ansvarsfrågan skulle kunna presenteras som en skala. Totalt eget ansvar eller enbart ett offer under omständigheterna är skalans två ytterligheter. Var ett land hamnar på skalan beror till stor del på den politik som förs. 

Olika placeringar på skalan har sina för- respektive nackdelar. Den svenska välfärdsstaten gör att vi landar mer åt det håll där förståelsen för yttre omständigheter är stor. Det medför i sin tur en stark allmän tro på att det offentliga, staten och politiken, ska kunna lösa, eller åtminstone mildra, de problem som kan uppstå för medborgarna, exempelvis under tider av inflation. Det är vad vi sett en lång rad exempel på under det gångna året.

Välfärden behöver skattekronor som annars hade legat kvar i plånboken.

Jag skulle dock vilja lyfta den paradox som ryms i Sveriges placering på skalan. Ju mer vi går mot hållet att betrakta individen som blott ett offer för omgivningens händelser – desto känsligare blir denne även för plötsliga ekonomiska kriser. 

Det finns nämligen en enkel och tydlig relation mellan det offentliga åtagandet och den egna plånboken. För att upprätthålla ett stort skyddsnät måste skatt samlas in, skattekronor som annars hade kunnat ligga kvar i den enskildes plånbok. Konsekvenserna av detta är att hushållens eget handlingsutrymme minskar, ett handlingsutrymme som exempelvis hade kunnat användas för att spara till sämre tider. I stället blir vi mer beroende av det offentliga och politikens förmåga att agera när krisen väl kommer. 

***

Detta blev inte minst tydligt under förra årets valrörelse. 

Särskilt tänker jag på valrörelsens kanske mest bestående minne – löftena om kompensationer. Under valrörelsen befann sig plötsligt den svenska medelklassen i ett budkrig. Det var dyrt att vara svensk, ett problem som tydligast symboliserades genom Ebba Buschs falukorvsviftande och som bara kunde lösas genom en handlingskraftig och välvillig stat. Frågan var vem som var bäst lämpad att ratta denna. Socialdemokraterna utlovade ett bilstöd som skulle betalas ut lagom till valet. Ulf Kristerssons sida i politiken talade om ett elstöd som skulle finnas på plats 1 november.

Många svenskar har högst begränsade resurser att röra sig med.

Några andra lösningar än stora bidrag till hushållen – än mindre ideologiska diskussioner om hur vi hamnade i en situation där svenskarna plötsligt behöver en tusenlapp i bilstöd –  förekom inte. 

Med tanke på nivån på de svenska skatterna är det kanske inte så konstigt att många förväntar sig generösa stöd när krisen slår till.

Många svenskar har högst begränsade resurser att röra sig med. Enligt siffror från SCB skulle en av fem inte klara en oförutsedd utgift på 12 000 kronor. Bland ensamstående föräldrar är siffran uppe på hälften. Ett av tre hushåll känner oro för att pengarna inte ska räcka till, en av fyra svenskar saknar grundläggande ekonomiska kunskaper. Det hade kanske inte behövt vara fallet om skatterna varit lite lägre.

Man skulle dessutom kunna spekulera i att de bristfälliga marginalerna, den stora tilltron till att det offentliga löser det om krisen kommer, gör att det finansiella självförtroendet minskar bland de svenska hushållen. Kanske har även svenskarnas privata skuldsättning, den tredje högsta i EU, någonting att göra med det knapphänta handlingsutrymmet?

***

Även i framtiden kommer vi att möta ekonomiska kriser. Vi bör därför fundera på om politikens roll även då är att med hängsel, livrem och kardborreband göra allt i sin makt för att lösa problemen på kort sikt. Vad är ett bilstöd på 1 000 kronor efter månader av rekordhöga bränslepriser?

Det finns ingen naturlag som säger att varje kris måste mötas av handlingskraftiga politiker som i sina kortsiktiga ageranden bortprioriterar både reformer och långsiktig ideologisk förändringsvilja. 

Man behöver inte gå så långt som att politiken plötsligt inte ska ta något som helst ansvar när medborgarnas liv tar en oväntad vändning. Men man skulle åtminstone kunna flytta sig lite närmare det individuella perspektivet på skalan. Det skulle skapa välbehövlig ekonomisk motståndskraft bland svenskarna

Allt eftersom hushållen skulle få mer pengar i plånboken skulle fler kunna spara och bygga en buffert inför sämre tider – detta samtidigt som skyddsnätet kan kvarstå för de mest behövande. De växande bufferterna blir då krockkuddar som varken är beroende av starka eller välvilliga politiker.