Ekonomi Krönika
När staten leker företag är det du som får fakturan
Sagan om SAS är över för svenska skattebetalare. Men lättnaden övergår i ångest när man tänker på vilka andra marknader som staten leker företag på, skriver Joakim Broman.
På den flygmarknad som växte fram i efterkrigstidens spår var det naturligt att staten spelade en central roll. Flyget var redan då starkt reglerat, krävde omfattande infrastruktur som staten av säkerhetsskäl hade intresse av att kontrollera och fordrade dessutom stora investeringar.
Det var i denna miljö SAS uppstod 1948, ett konsortium mellan privata och statliga aktörer som snart tilldelades monopol på internationella flygningar från Skandinavien. Man kan undra om tecknen stod skrivna på väggen redan då, för redan innan verksamheten i det nya bolaget hinner starta lamslås företaget av en fyra månader lång strejk i protest mot sammanslagningen.
Att en sådan strejkkultur växt fram är ett resultat av att SAS redan från början varit politiskt styrt.
Som Smedjans chefredaktör Svend Dahl konstaterade i sin historik över SAS i våras har strejkkulturen i sig ofta lyfts fram som ett av bolagets centrala problem, men utan att man reflekterat över grundorsaken: att en sådan strejkkultur växt fram är ett resultat av att SAS redan från början varit politiskt styrt, och att ägarna därför både har velat och tvingats ta hänsyn till fler aspekter än de rent affärsmässiga. “Med ursprungligen tre stater som ägare – den norska staten sålde sin andel 2018 – har det alltid funnits någon annan som kunnat betala”, som Dahl skriver.
Bara att en stat äger ett bolag kan leda till dåliga affärer, men SAS har flera som alla har sina intressen, något som skapar återkommande kriser när bolaget under 80- och 90-talens avrelgeringar av flygmarknaden ska försöka konkurrera på marknadsmässiga villkor. Ett visserligen starkt varumärke hjälper inte när strejkerna och kostnadskriserna ständigt lurar bakom hörnet. Nya, snabbfotade lågprisbolag pressar på från ena hållet, och internationella allianser mellan globala flygbolag från andra hållet.
Så behöver också SAS med jämna mellanrum tillskott från de svenska, norska och danska skattebetalarna. Bara de senaste åren har svenska staten pumpat in runt 8 miljarder kronor i bolaget, innan dåvarande näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) till slut satte stopp förra sommaren. Med beskedet att Air France/KLM tillsammans med den danska staten blir huvudägare i SAS, och att bolaget avnoteras från börsen, är sagan slut vad de svenska skattebetalarna beträffar. Det är möjligt att svenska staten fortfarande kommer att äga en del aktier i bolaget, men det finns inte längre några möjligheter att styra bolaget eller några anledningar att skjuta till pengar.
Frågan som återstår nu är bara om historien kan bli en läxa kring vilka problem som uppstår när statligt ägda bolag ska konkurrera på privata marknader. SAS är det mest förlusttyngda bolaget i den statliga portföljen, men vad är egentligen nyttan i att skattebetalarna får agera riskkapitalister åt bemanningsföretaget Lernia eller Apoteket AB?
Vad är egentligen nyttan i att skattebetalarna får agera riskkapitalister åt Lernia eller Apoteket AB?
Allra svårast att begripa är varför staten är den enda storägaren till Telia, ett bolag som konkurrerar på en i princip helt avreglerad marknad, med tilltagande internationell konkurrens och vertikal integration. Alliansregeringen hade i början av 2010-talet Telia på en lista över bolag som skulle säljas, något som stoppades av vänsteroppositionen och SD med hänvisning till säkerhetspolitiken. Telia äger samhällsviktig infrastruktur som ansågs viktig att behålla kontrollen över.
Att knoppa av just infrastrukturen till ett mindre statligt bolag hade naturligtvis varit möjligt, så har man gjort i exempelvis Danmark, men inget blev av, och riksdagen har i stället fått se Telia omformas från gammal telekommonopolist till att bland annat vara en stor aktör i tv-branschen. 2019 köpte bolaget TV4 och Cmore framför näsan på den förvånade näringsministern Mikael Damberg (S), som kallade upp representanter till departementet för att påtala sitt missnöje. Men eftersom den svenska staten de senaste åren försökt distansera sig från styrningen av Telia för att inte skrämma investerare eller andra marknadsaktörer, var det bara att finna sig i köpet.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Statlig styrning kan, som exemplet SAS visar, vara problematiskt när affärsmässiga hänsyn slängs ut ur kabinen. Statligt ägande utan styrning innebär att staten lämnar sina övriga intressen därhän; i fallet med Telia och TV4 betydelsen av en fri mediemarknad.
En reträtt för det statliga ägandet i SAS borde ha skett långt tidigare. Gör inte samma misstag med Telia, eller de andra statliga bolag som verkar på privata marknader.