Problemet med januariavtalet var aldrig sakpolitiken

Strax efter klockan 15 för i dag fem år sedan, den 11 januari 2019, ringde den dåvarande centerledaren Annie Lööf till Ulf Kristersson. Om moderatledaren verkligen fortfarande trodde att en uppgörelse med Centerpartiet var möjlig får vara osagt. Men resultatet av telefonsamtalet blev dålig stämning på en sådan nivå att det än i dag präglar relationen mellan de två partier som en gång i tiden bar det gamla allianssamarbetet.

25 minuter senare presenterades januariavtalet. I utbyte mot omfattande sakpolitiska eftergifter gick Centerpartiet och Liberalerna med på att släppa fram Stefan Löfvens rödgröna regering. 

När Löfven några dagar senare tillträdde hade det gått 134 dagar av brustna förhoppningar, högt tonläge och politisk vilsenhet sedan valet.

***

Sakpolitiskt fanns det inte mycket att invända mot januariavtalet. Liberalernas krav för att ställa sig bakom överenskommelsen var ett efterlängtat avskaffande av värnskatten (punkt 5 i avtalet). Det är något som jag än i dag tvivlar på att en moderatledd regering förmått att åstadkomma. Sannolikt skulle det politiska priset vid varje givet tillfälle ha bedömts som för högt.

Men även resten av 73-punktsprogrammet imponerade. Socialdemokraterna hade accepterat fri hyressättning i nyproduktion (punkt 44), något som både då och nu framstår som i det närmaste ofattbart. En omfattande skattereform för att gynna både arbete och företagande skulle genomföras. Inga vinstbegränsningar (punkt 9) för privata företag i välfärden fick införas. En grundläggande reformering av arbetsförmedlingen (punkt 18) utlovades. Skogsägares rättigheter skulle stärkas (punkt 26) och strandskyddet reformeras för att underlätta byggande (punkt 23). Dessutom skulle lagen om anställningsskydd ändras genom ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” (punkt 20).

Ett sätt att ta vid där alliansregeringarnas reformambitioner hade tagit slut. 

För avtalets anhängare i Centerpartiet och Liberalerna var överenskommelsen med den rödgröna regeringen ett sätt att ta vid där alliansregeringarnas reformambitioner hade tagit slut. Att just värnskatten, arbetsrätten och hyressättningen var frågor som Moderaterna försökt hålla borta från regeringens dagordning under alliansåren underströk för liberal- och centerpartisterna reformviljan i januarisamarbetet. Genom att haka av ytterkanterna i svensk politik – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – skulle det som alliansregeringarna inte förmått att leverera i fråga om liberala reformer bli verklighet, hette det.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det på pappret var en reformagenda värdig en borgerlig regering – rentav den agenda Fredrik Reinfeldts andra regering borde ha gett sig på att genomföra efter valet 2010.

Men formen för 73-punktsprogrammet var allt annat än gynnsam för den som ville se liberala reformer förverkligade.

***

Det stora problemet med januariavtalet var aldrig innehållet, utan att överenskommelsen i grunden handlade om allt annat än sakpolitik. För de allra flesta – förutom för ett antal övertygade centerpartister och några kanske inte riktigt lika övertygade liberalpartister – handlade samarbetet mer om att vara emot Sverigedemokraterna än om en genuin vilja att genomföra liberala reformer.

Januariavtalet var det sista försöket att trolla bort väljarnas val att 2010 rösta in SD i riksdagen.

Januariavtalet var i själva verket det sista seriösa försöket att trolla bort väljarnas val att 2010 rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen. Under tio års tid resulterade oförmågan att på ett nyktert och pragmatiskt sätt förhålla sig till Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen i ett antal beslut med långsiktiga negativa konsekvenser för Sverige.

Migrationsuppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet i mars 2011 tillkom i en anda där migrationen fortfarande betraktades som en andra rangens fråga, som kunde användas för att knyta MP närmare Alliansen. Men den hyllades också som ett sätt att se till att Sverigedemokraterna inte fick inflytande i sina hjärtefrågor. Resultatet blev att Sverige vid flyktingkrisen 2015 stod med en djupt dysfunktionell invandringspolitik, men också att Moderaterna utraderade sitt förtroendekapital i migrationspolitiken.

Decemberöverenskommelsen tillkom efter att Sverigedemokraterna röstat för Alliansens budgetmotion i december 2014. Ställda inför hotet om extraval ingick sju av riksdagens partier överenskommelsen som innebar att Sverigedemokraternas mandat inte skulle räknas. Det största av de traditionella blocken skulle styra och kunna få igenom sin budget. Avtalet föll ganska snart, efter att gräsrötter i Moderaterna och Kristdemokraterna påpekat att det vore orimligt att ge bort potentiellt politiskt inflytande. Men andan levde vidare och bidrog till att Centerpartiet förhindrade ett misstroende mot Löfvens regering i samband Transportstyrelseskandalen sommaren 2017.

Inför valet 2018 fanns det däremot förhoppningar om att de borgerliga partierna skulle vara beredda att ta vara på en högerlutande riksdagsmajoritet och den sakpolitiska samsyn med Sverigedemokraterna som redan då blivit tydlig. Men i stället kom Centerpartiet att låsa sig så hårt i frågan om att isolera Sverigedemokraterna att bildandet av en ny alliansregering blev omöjlig. För Centerpartiets del hade den politiska kostnaden för att spräcka alliansen framåt senhösten blivit lägre än den som var förknippad med att bilda regering på grundval av riksdagens högermajoritet. Och varken Moderaterna eller Socialdemokraterna var nämnvärt intresserade av att bli ihopparade i en storkoalition tillsammans med Centerpartiet.

Samtidigt hade Socialdemokraterna ett långsiktigt maktstrategiskt intresse i att förhindra bildandet av en högerregering där allianspartierna lutade sig mot Sverigedemokraterna. Just detta förklarar mycket av det uppskruvade tonläget om hur den liberala demokratin (som Socialdemokraterna aldrig tidigare omfamnat) skulle vara hotad och återkommande referenser till det tyska 30-talet. Det skulle kort sagt göra riktigt ont för centerpartister och liberalpartister att stödja en M-ledd regering. Denna inställning speglades hos Centerpartiet och Liberalerna när januariavtalet ingicks. Överenskommelsen skulle göra sakpolitiskt riktigt ont för Socialdemokraterna – för att kunna spräcka Alliansen krävdes några rejäla troféer. 

Existerade verkligen den reformkraft som avtalets liberala anhängare pekade på? 

Denna bakgrund gjorde att det redan från början fanns en högst relevant kritik mot januariavtalet. Existerade verkligen den reformkraft som avtalets liberala anhängare pekade på? Fanns det inte en överhängande risk för att Socialdemokraterna både genom kontrollen över regeringskansliet och det tolkningsutrymme som var inbyggt i januariavtalets formuleringar skulle vattna ur de liberala reformerna rejält eller helt enkelt skjuta dem på framtiden.

Dessutom byggde januariavtalet – för att kunna samla en riksdagsmajoritet – på Vänsterpartiets stöd, och var det verkligen rimligt att föreställa sig att Vänsterpartiet skulle stödja en politik som man varken gillade eller fått möjlighet att påverka?

Dessa iakttagelser visade sig i högsta grad korrekta. När Timbro sommaren 2021 granskade genomförandet av januariavtalet hade endast en knapp fjärdedel av de liberala reformerna realiserats. Många av förslagen hade fastnat i utredningar. Andra, som exempelvis skattereformen, hade inte ens nått utredningsskedet. I fråga om skogsägarnas äganderätt fanns det till och med exempel på där regeringen tagit initiativ till utredningar som pekade i en helt annan riktning jämfört med januariavtalet.

Frågan om fri hyressättning i nyproduktion hade några veckor tidigare havererat när Vänsterpartiet initierade, och fick majoritet för en misstroendeförklaring i riksdagen mot Stefan Löfven. Men även i frågan om den fria hyressättningen fanns betydande frågetecken kring regeringens vilja att genomföra reformen så som den var tänkt för alla med liberal utgångspunkt.

Misstroendet mot Löfven kring den fria hyressättningen blev slutet för januariavtalet. Det markerade också slutet på ett förlorat decennium i svensk politik, där avståndstagande gentemot Sverigedemokraterna kom att vara viktigare än faktisk reformförmåga.

Tidöregeringen som tillträdde efter valet 2022 var på så sätt den första regeringen sedan Alliansregeringen 2006 som tillträdde utifrån en samsyn kring vilka samhällsproblem som behöver lösas och vilka medel som krävs samt med en riksdagsmajoritet bakom sig. Det kan faktiskt inte beskrivas som något annat än en väsentlig förändring till det bättre för svensk politik.

***

Fem år efter att januariavtalet ingicks finns det några väsentliga lärdomar att dra. För det är inte osannolikt att det i framtiden kommer att göras försök att bilda regeringar över den traditionella, eller den nuvarande, blockgränsen.

För det första måste en reforminriktad regering ha en idé om hur man ska kunna räkna till 175 mandat. Det går inte att som januaripartierna leva på förhoppningen om att någon annan ska vara beredd att rädda regeringens politik – oavsett om det handlar om önskan att Moderaterna skulle ge upp sina egna regeringsambitioner och glädjas över centerpartistiska förhanlingsframgångar eller föreställningen att Vänsterpartiet aldrig skulle fälla en S-ledd regering. V-ledaren Nooshi Dadgostar är kanske den som uttryckt saken bäst i samband med misstroendet i juni 2021:

”När regeringen tillträdde i januari 2019 så byggde det på fem partiers mandat. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna – och Vänsterpartiet. Fyra av dessa partier kom överens om att stänga ute det femte partiet Vänsterpartiet. Våra mer än en halv miljon väljare stängdes ute från förhandlingsrummet där de 73 punkterna i det så kallade januariavtalet togs fram. Detta trots att Vänsterpartiets mandat krävdes för att regeringen skulle kunna tillträda och avtalet ha någon mening.”

Det går kort sagt inte att runda riksdagen.

För det andra krävs en gemensam verklighetsbeskrivning och en sakpolitisk idé om vad regeringen ska uppnå. Att bygga samsyn kring genomförandet av ett ambitiöst reformprogram, när det enda som egentligen förenade var motstånd mot ett annat riksdagsparti, blir i längden omöjligt. Tanken att motståndet mot Sverigedemokraterna skulle vara så starkt att det skulle trumfa normala vänster-högerkonflikter visade sig föga förvånande inte stämma. För det går inte att förhandla en statsbudget utifrån den under några år så populära GAL-TAN-skalan.

Borgerliga väljare tycks i längden föredra borgerliga regeringar.

För det tredje är det svårt att komma runt att borgerliga väljare i längden tycks föredra borgerliga regeringar. Bland januariavtalets anhängare fanns föreställningen att 73-punktsprogrammet skulle belönas av allmänborgerliga väljare som fick se borgerlig politik förverkligad. Resultatet blev emellertid det motsatta. Centerpartiet är i dag ett sett till väljarbasen annat, och mer vänsterlutande, parti än vid valet 2018. Och Liberalerna straffades hårt av partiets väljare – som till stor del lutar åt höger och på valdagen väljer mellan de liberala och de moderata valsedlarna.

Väljarflykt är för övrigt även ett öde som drabbat det tidigare ledande borgerliga partiet i Danmark, Venstre, som sedan valet 2022 ingår i en bred mittenkoalition under ledning av socialdemokraten Mette Frederiksen. Och då har den danska regeringen ändå både en folketingsmajoritet och en gemensam sakpolitisk idé om vad man vill uppnå och varför.

En statsminister som inte är socialdemokrat är och förblir kanske det viktigaste som ett borgerligt parti kan erbjuda väljarna.