Bortom myterna om Mont Pelerin Society

Det finns nog få intellektuella sammankomster som blivit mer omskrivna än det möte som Friedrich Hayek bjöd in till i den lilla schweiziska by Mont Pèlerin nära Genèvesjön år 1947. I tio dagar träffades några av den tidens ledande liberala ekonomer och politiska filosofer för att diskutera hur det fria, liberala samhället skulle kunna återupprättas.

Redan före andra världskrigets utbrott, 1938, hade en mindre krets träffats i Paris för att diskutera likartade frågor vid det så kallade Walter Lippman-kollokviet. Utgångspunkten var liberalismens minskade – och socialismens, kommunismens och fascismens ökade – inflytande under 1920- och 1930-talen. Journalisten Lippmans bok An Inquiry into the Principles of the Good Society utgjorde en gemensam referenspunkt i diskussionerna. Det var vid detta möte som begreppet nyliberalism myntades av den tyske sociologen och ekonomen Alexander Rüstow. Ludwig von Mises, Jacques Rueff och flera andra menade dock att det inte var något fel på den klassiska liberalismens idéer.

Efter kriget tog så Hayek initiativ till ett nytt, utökat möte. Ambitionen var också att skapa en organisation till liberalismens och det öppna samhällets försvar. Förutom Hayek var de kanske mest kända deltagarna Milton Friedman, Wilhelm Röpke, Frank Knight, Karl Popper, George Stigler, Lionel Robbins, Aaron Director, Fritz Machlup, Michael Polanyi och Walter Eucken. Men även ett antal journalister deltog. Från Sverige var Herbert Tingsten och Eli F. Heckscher inbjudna, men Heckscher hade förhinder och tackade nej. Totalt deltog 39 personer från tio länder.

Från vänster hävdas det inte sällan att mötet och den organisation som skapades, The Mont Pelerin Society, är roten till alla möjliga typer av ekonomiska och sociala problem. Ett övergripande tema är att nyliberala idéer om avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar har gjort det möjligt för enorma transnationella företag att använda staten (särskilt i USA) för att främja sina egna intressen. Ett av de mer kända exemplen på konspirationstänkande av detta slag är boken The Road from Mont Pèlerin: The Making of the Neoliberal Thought Collective, av Philip Mirowski and Dieter Plehwe (Harvard University Press, 2009). Även i Sverige finns det vänsterforskare som Jenny Andersson vid Uppsala universitet (som nyligen fick 10 miljoner kronor från Riksbankens Jubileumsfond för att forska om ”Neoliberalism in the Nordics”) som företräder likartade idéer.

Men även till höger, eller åtminstone klassiskt liberalt håll, har sammankomsten i Mont Pèlerin ett mytomspunnet skimmer, fast då utifrån ett närmast motsatt perspektiv, nämligen som den idémässiga startpunkten för den våg av liberaliseringar och välfärdsskapande reformer som genomfördes runt om i världen från tidigt 1980-tal fram till 2000-talets första decennium. Det var också under denna period en rad framstående medlemmar i Mont Pèlerin-sällskapet skulle tilldelas Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Men vad var det egentligen som diskuterades på detta omtalade möte? Det för många sannolikt förvånande svaret på detta ges i Bruce Caldwells bok Mont Pèlerin 1947. Transcripts of the Founding Meeting of the Mont Pèlerin Society (Hoover Institution Press, 2022). Boken utgörs av de minnesanteckningar Hayeks sekreterare Dorothy Hahn tog vid de totalt 19 sessioner som genomfördes, hämtade från Hoover Institutions arkiv, samt en utmärkt, längre introduktion av Caldwell själv. En rad bilder från mötet ingår också.

De intensiva diskussionerna var utpräglat pragmatiska och icke-doktrinära.

Under första veckan diskuterades fem teman: fritt företagande eller konkurrensregim; modern historieskrivning och politisk utbildning; problemet Tyskland; problem och möjligheter med en europeisk federation; och liberalism och kristendom. Utmärkande för samtliga teman var deras tydliga koppling till tidens stora samhällsutmaningar, varav många är fortsatt aktuella. De intensiva diskussioner som följde var dessutom utpräglat pragmatiska och icke-doktrinära, med några undantag. Betydande oenighet rådde dessutom mellan de olika deltagarnas åsikter och slutsatser.

Exempelvis visade diskussionen under det första temat på tydliga spänningar mellan de som förespråkade en av regleringar mer uppstyrd konkurrens, i ordoliberalismens anda, kontra ett mer laissez-faire inriktat synsätt, företrädesvis försvarat av von Mises. Det var också under denna session som, enligt Caldwell, von Mises upprört utropade ”You are all a bunch of socialists!” och stormade ut ur rummet.

Även övriga teman skapade diskussioner, inte minst frågorna om hur det av kriget och krigsekonomin förödda Tyskland skulle kunna återuppbyggas och hur fred och frihet skulle kunna värnas i ett framtida Europa. Hayek vurmande här för ett federalt system, inte minst för att minska risken för protektionism, men mötte mothugg från flera som menade att ett federalt system var helt orealistiskt under rådande förhållanden. Även frågan om liberalismens förhållande till kristendomen var kontroversiell, där vissa menade att tro och rationellt tänkande inte var förenliga, medan andra hänvisade till vissa kristnas och kristna kyrkors motstånd mot nazismen. Karl Popper förklarade att religioner tenderar att vara intoleranta. ”Men liberalismen är tolerant. Det enda vi inte tolererar är intolerans.” Frågan var dock, som Frank Knight konstaterade, om de kristna kommer att tolerera liberaler.

Den andra veckans teman bestämdes av deltagarna själva: kontracykliska åtgärder; full sysselsättning och monetär reform; lönepolitik och fackföreningar; beskattning, fattigdom och inkomstfördelning; jordbrukspolitik; och den rådande politiska krisen. Det sista temat föreslogs av Karl Popper med anledning av hotet från det kommunistiska Ryssland.

I frågan om den aktiva konjunkturpolitik som bedrevs i flertalet länder rådde betydande skepsis, bland annat på grund av riskerna för feltajmade ingrepp och ett ökat statligt inflytande över ekonomi, med andra negativa konsekvenser som följd. Dock menade Lionel Robbins att Keynes idéer nog inte var så dumma om de tillämpades på ett klokt sätt. Däremot var flertalet mer positiva till en politik med automatiska stabilisatorer baserade penningpolitiska normer och skattepolitik. När det gällde synen på fackföreningar fanns dock ingen enighet, sannolikt beroende på skilda erfarenheter och institutionella villkor i de länder deltagarna kom ifrån. Medan flera européer förespråkade dialog och samförstånd, var amerikanerna kritiska och menade att de fackliga organisationerna skapade arbetslöshet genom att driva upp lägstalönerna.

Synen på fattigdomsbekämpning och inkomstfördelning gick isär.

Även synen på fattigdomsbekämpning och inkomstfördelning gick isär. Noterbart är exempelvis att Hayek förespråkade arvsskatter för att skapa social rörlighet och egendomsutjämning. Han menade också att sjukvården inte helt kunde överlåtas till marknaden. Milton Friedman å sin sida förespråkade en kombination av progressiva skatter och negativ inkomstskatt. Andra var mer skeptiska till vad denna typ av ingrepp skulle få för konsekvenser. Detsamma gällde även jordbrukspolitiken, som vid denna tid var en stor diskussionsfråga. Här stack Wilhelm Röpkes syn ut. Han argumenterade för en politik som gynnade små familjejordbruk eftersom dessa utgjorde en motpol till industrialiseringens nomadiserade proletariat. Övriga förespråkade snarast effektiviseringar och konkurrens.

När det gällde den sista sessionen, om hotet från ett auktoritärt, illiberalt sovjetiskt Ryssland, kan man återigen se kopplingar till dagens diskussioner. Erfarenheterna från västs eftergiftspolitik (appeasement) med Nazityskland anfördes som ett avskräckande exempel. Samma misstag fick inte begås på nytt. Om detta rådde betydande enighet.

Som framgått kan dock konstateras att det som utmärkte de diskussioner som fördes vid den sammankomsten i Mont Pèlerin snarast var ett öppet, intellektuellt och pluralistiskt sökande efter relevanta svar på den tidens stora samhällsutmaningar. Vissa förespråkade en mer omfattande socialpolitik och en ”social marknadsekonomi”, medan andra hade en mer kritisk syn på ingripanden i marknader och det civila samhället. Även om de var intensivt oense i flera frågor, ville de alla bidra till en liberal idéutveckling och till liberala institutioner som kunde lösa problem med fattigdom, fria marknader, jordbruk, utbildning, fred och internationellt samarbete. Detta är långt ifrån den vulgärtolkning av ”nyliberalism” som skapats av vänsterpopulister och vissa samhällsvetare.

Sannolikt är det just detta öppna sanningssökande som är liberalismens och frihetens största styrka, att den ständigt kan och behöver förnyas för att svara mot ett föränderligt samhälles utmaningar. Om detta rådde också betydande enighet bland mötesdeltagarna, och manifesterades inte minst i måldokumentet för The Mont Pelerin Society, den organisation som grundades vid mötet. Dess avslutning förtjänar att citeras i sin helhet:

The Group does not aspire to conduct propaganda. It seeks to establish no meticulous and hampering orthodoxy. It aligns itself with no particular party. Its object is solely, by facilitating the exchange of views among minds inspired by certain ideas and broad conceptions held in common, to contribute the preservation and improvement of the free society.

Caldwells bok förtjänar att läsas av många. Det liberala, öppna samhället hotas i dag från både höger och vänster. De liberala idéerna och institutionerna behöver återigen försvaras och utvecklas.