Ekonomi Krönika
Våga vägra handelskrig
Handelskrig är och förblir självskadebeteende. EU har goda skäl att hålla sig borta från kinesisk och amerikansk tull- och subventionskapplöpning, och i stället prioritera fortsatt frihandel. Det konstaterar Johan Norberg.
Vad ska vi göra om handelskriget kommer, frågar allt fler. När bjässar som USA och Kina reser tullmurar och subventionerar den egna industrin, måste inte EU också göra detsamma?
Nej.
Handelskrig är en mycket speciell form av krigföring: Kombattanterna blänger ilsket på varandra och turas sedan om att slå sig själva i ansiktet så hårt de kan. De begränsar sin egen tillgång till produkter och teknik inklusive insatsvaror till den egna industrin, och minskar sina möjligheter till specialisering och produktivitet. Det är egentligen inte ett angrepp på oss, utan ett självskadebeteende.
Är det inte konstigt att vi hindrar aggressiva diktaturer som Ryssland från att delta i handelsutbyte för att underminera dem, om vi sedan utsätter oss själva för liknande åtgärder i fredstid?
Redan Adam Smith accepterade teoretiskt att man skulle kunna använda vedergällningstullar mot ett protektionistiskt land, som även om det skadar oss själva, skadar det andra landet så mycket att de kan leda ”till upphävandet av de höga tullar eller förbud som man klagar på”.
Smith varnade emellertid också för att sådana tullar, designade av ”den lömska och förslagna varelse, allmänt kallad statsman eller politiker”, sällan fungerar och ofta gör mer skada än nytta. (Wealth of Nations, bok IV, kap 2)
I epoker då frihandel är regeln har vedergällning mot enstaka undantag bättre utsikter, men i en protektionistisk tid, då amerikanska och kinesiska beslutsfattare känner överväldigande inrikespolitiska behov av handelsbegränsningar är risken stor att vedergällning leder till en kapplöpning mot botten som trasar sönder hela det globala handelssystemet.
Sådana strafftullar skulle dessutom behöva vara mycket begränsade och riktas specifikt mot politiskt känsliga branscher, som till exempel då EU 2018 svarade på amerikanska ståltullar med vedergällningstullar på bourbon, motorcyklar och blåjeans producerade i ledande politikers valdistrikt.
Det finns en större logik i sådana målinriktade tullar (även om Timbros metalfans säkert skulle klaga på att det i praktiken var en skatt på hårdrock), men starka krafter i EU hoppas på ett betydligt mer destruktivt vägval. De talar i stället om att imitera Kinas och USA:s industripolitik och repatriera produktion.
Det skulle inte vara ett sätt att försvara EU, utan riskera att omintetgöra en av unionens största landvinningar.
Det skulle inte vara ett sätt att försvara EU, utan riskera att omintetgöra en av unionens största landvinningar: begränsningen av nationella subventioner som diskriminerar mot utländska företag. Risken är att svenska företag i framtiden inte bara skulle behöva konkurrera mot den amerikanska statsbudgeten, utan även den tyska och franska.
Vi kommer aldrig att kunna vinna ett subventionsrace och vi bör inte ge politiker uppgiften att välja vilka branscher som ska gynnas på andra branschers, konsumenters och skattebetalares bekostnad. Vad ska vi göra i stället då?
EU bör anmäla protektionistiska åtgärder till WTO, i stället för att ge upp om ett handelsregelverk som Kina faktiskt har visat sig fortsatt vara ängsligt inför. Vi ska satsa på mer frihandel med andra länder och göra klart den inre marknaden, även för tjänster och kapital, för att bli mer innovativa, produktiva och flexibla.
Om USA väljer att ge sina industrier en sockerchock kan vi vara där och leverera insatsvarorna och om Kina vill dumpa solpaneler och vindturbiner kan våra industrier få billigare el på de kinesiska skattebetalarnas bekostnad. Och så inväntar vi att de två redan djupt skuldsatta bjässarna får slut på subventionspengar och ångerfullt återvänder till ett regelverk som vi fortfarande har hållit vid liv tillsammans med en internationell koalition av villiga.
Historien ger oss vissa indikationer på hur handelskrig kan hanteras. I juni 1930 signerade USA:s president Herbert Hoover den famösa Smoot-Hawley-tariffen som höjde tullarna på 890 varor drastiskt. Länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien svarade med rejäla vedergällningstullar och världshandeln kollapsade, med katastrofala resultat för ekonomin, demokratin och freden.
Några länder vägrade emellertid att delta i tulleskaleringen. Sverige, Danmark och Japan ville inte slå sig i ansiktet bara för att andra länder gjorde det. Redan 1934 var alla tre öppna ekonomierna större än 1930 och fortsatte att växa, medan andra länder sögs ned i den stora depressionen.
Det enda sättet att vinna handelskrig är att vapenvägra.