Samhälle Krönika
Finliberaler tecknar inga frihandelsavtal
Sverige är ett litet land i Europas utkant som har blivit rikt av att handla med andra. Därför är det beklagligt att Liberalerna och Centerpartiet valde att gå till EU-val på smygprotektionism. Det skriver Carl Albinsson.
Nyligen släppte Timbro en rapport som visar hur rika vi svenskar har blivit av frihandeln och EU-inträdet. Ökad ekonomisk integration med övriga Europa har höjt Sveriges välstånd med 15–20 procent. För en familj med gemensamma inkomster på 600 000 kronor om året innebär detta mellan 90 000 och 120 000 kronor mer om året i disponibel inkomst.
Men tyvärr har frihandeln varit på tillbakagång på senare år. Geopolitiska spänningar mellan Kina och USA har satt EU i en svår handelspolitisk sits. Därtill har britternas utträde ur unionen gjort att protektionistiska länder som Frankrike har fått större inflytande över EU:s agenda.
Under den gångna mandatperioden har EU endast lyckats ratificera två nya frihandelsavtal. Det är inte bra nog.
I ljuset av detta är det beklämmande att såväl Liberalerna som Centerpartiet gick till EU-val på smygprotektionistiska åtgärder.
I Liberalernas valmanifest står visserligen frihandeln som en egen punkt. Partiet säger sig vilja se fler frihandelsavtal mellan EU och viktiga partners runt om i världen och kräver bland annat ett frihandelsavtal mellan EU och USA, samt att frihandelsförhandlingarna med Indien snabbas på.
Att höja kraven ytterligare skulle leda till att många frihandelsförhandlingar strandar.
Allt detta är viktigt. Men om man läser vidare i valmanifestet finns det en punkt som direkt motsäger ovanstående önskemål. Liberalerna vill nämligen att EU ställer ännu högre krav vad gäller miljö- och klimatåtgärder i handelsavtal. Syftet är att minska utsläppen och se till att andra länder inte får konkurrensfördelar genom att skada miljön.
Vid en första anblick kan detta framstå som en vällovlig intention. Frihandelsavtal handlar om att integrera två marknader. Men EU ställer redan höga miljö- och klimatkrav. Att höja kraven ytterligare skulle sannolikt leda till att många frihandelsförhandlingar strandar eller drar ut på tiden.
Liberalernas två önskemål går inte ihop. Om EU ställer alltför höga hållbarhetskrav blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att teckna nya frihandelsavtal. I längden är det dessutom dåligt för både klimatet och miljön eftersom handel skapar välstånd, och välstånd är avgörande för just hållbarhet.
I Centerpartiets fall är det i stället vurmen för jordbruksstödet och kravet på att pausa handelsavtalet med Israel som sticker ut. Partiets toppkandidat Emma Wiesner slog fast att det i dagsläget inte är aktuellt att fasa ut jordbruksstöden i EU, trots att denna protektionistiska subventionspolitik är både ineffektiv och dyr.
Att Centerpartiet dessutom gjorde gemensam sak med övriga rödgröna partier och krävde att EU pausar handelsavtalet med Israel är minst sagt uppseendeväckande för ett parti som betecknar sig som borgerligt. Att försvåra för handeln mellan EU och Mellanösterns enda demokrati är knappast konstruktivt eller frihandelsvänligt.
Sammantaget visar såväl Liberalernas som Centerpartiets agerande under den gångna EU-valrörelsen att partierna svajar i frihandelsfrågorna. Går det verkligen att lita på Sveriges två liberala partier i vad som borde vara en svensk och liberal kärnfråga?
Deras intentioner kan möjligen vara vällovliga, men ofta handlar politik om att göra avvägningar i målkonflikter. Om för höga hållbarhetskrav eller jordbrukets särintressen står i vägen för frihandeln bör man som borgerligt sinnad alltid sätta frihandeln främst.