Replik: Allsvenskan borde bli som Tour de France

Det finns en föreställning om att idrotten inte bör beblandas med ekonomin. Att de är skilda sfärer med olika logik. Denna föreställning delas av Joakim Broman, min kollega här på Timbro. I sin text Till den omoderna fotbollens försvar (Smedjan 14/6) försvarar han Allsvenskans egensinniga 51 procentsregel.

Jag har regelbundet gått på IK Sirius matcher sedan 2005. Jag har sett laget spela fotboll i Division II Norra Svealand inför bara något hundratal åskådare. Jag har sett laget kvalificera sig till Superettan, åka ur, ökenvandra genom Division 1 och år efter år falla på målsnöret. Jag sjöng om blåsvarta kalsonger under den obesegrade säsongen 2013.

Jag började inte gå på Sirius för att de hade en bra arenaupplevelse. Innan Sirius gick upp i var Gamla Studenternas bästa egenskap att det var smidigt att få en cykelparkering. När jag var 10-12 år och ännu inte hade något begrepp om vad som var skämmigt brukade jag göra mig en hacka genom att efter matchen samla ihop panten under den murkna taklösa träläktaren där jag brukade stå med min pappa och alla andra gubbkepsförsedda supportrar innan jag flyttade till den lilla lilla sjungande delen.

Jag började inte gå på Sirius för de spelade bra fotboll. År efter år försökte de spela en passningsorienterad fotboll som stundtals var bländade bra när allt klaffade och startelvan var hel och frisk, men det hände sällan. Gång på gång satsade klubben på spelare som borde spelat på en högre nivå, om de bara inte hade varit så skadebenägna. Det var också svårt att hitta mittbackar vars fötter kunde hantera motståndarnas press. Nästan varje match stod farsan och svor nervöst när bollen rullades runt långt nere på vår egen planhalva.

De dagarna är borta nu. Nuförtiden har Studenternas två hela läktare med sittplatser i stället för bara den lilla mittsektionen med pensionärsplatser. Nuförtiden har Sirius avancerade planer och strategier för att värva unga talanger som kan bli något i stället för att bara chansa på skadebenägna halv-stjärnor och de senaste åren har vi haft briljanta mittbackar som Marcus Mathisen. 

Jag började gå på Sirius innan de hade en ny snygg arena och spelade bra fotboll. Jag förstår Joakims vurm för den omoderna fotbollen – men gud vad mycket roligare det är att gå på Sirius i dag. Det är det inte bara jag som tycker. 2005 var Sirius publiksnitt 626 personer, 2023 var det 6329. Nuförtiden är allt (utom ramsorna) bättre än förr, inget av detta hade varit möjligt utan pengar – både privata och offentliga.

Mellan 2009 och 2016 investerade miljardären Bengt Ågerup uppemot 50 miljoner kronor i Sirius med hjälp av tredjepartsägande av spelare. Ågerups pengar spelade en enorm roll för en klubb som bara omsatte 20 miljoner vid den här tiden. Med tredjepartsägandet kunde han köpa in spelare till laget som annars aldrig hade varit möjliga att värva för en klubb i Division 1. Affischnamnet blev Johan Arneng, med både SM-guld och landskamper i bagaget. Ågerup var givetvis intresserad av att stötta klubben, men han ville också ta del av eventuell vinst i de fall som spelarna såldes. 

2016 förbjöd FIFA tredjepartsägande 2016. Samma år gick Sirius upp i Allsvenskan. Sedan dess har Uppsala kommun gått in med 540 miljoner och byggt en helt ny arena för mer än 10 000 åskådare. När jag var på den omtalade publikrekordsmatchen mot IFK Norrköping 2007 fick min lillebror sitta på pappas axlar när vi stod i femte ledet längs med löparbanorna. Själv såg jag ingenting.

Sirius framgångar har grundats utanför fotbollsplanen. Utan Ågerups investeringar hade inte tränarduon Kim och Tolle (Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf) kunnat vandra genom serierna. Utan kommunens allmosor hade inte klubben kunnat växla upp sin ekonomi och bli en relativt stabil allsvensk klubb.

Jag hade gärna sett att det var klubben själv, i stället för kommunen, som byggt arenan. Kanske hade det kunnat gå med Ågerups investeringar. Då hade kanske projektet inte blivit 140 miljoner dyrare innan det var klart. Då hade kanske inte IK Uppsala kunnat träna på arenan utan att betala hyra. Men så länge som 51 procentsregeln finns, kommer inga privata pengar att användas till sådana investeringar. 

51 procentsregeln gör att svensk fotboll hamnar i ett tragiskt ingenmansland mellan politiken och marknaden. Klubbarna ska i teorin bära sina egna kostnader, men regeln gör att det är svårt att få lån och att investeringsviljan från näringslivet är obefintlig. Klubbarnas medlemmar kan närsomhelst ta helt galna beslut och investeringen kan gå upp i rök. Raden av klubbar med ekonomiska problem är lång, Örebro SK och Helsingborgs IF är de tydligaste exemplen som siktat mot Europaspel men landat i lägre divisioner. Till och med storklubbar som AIK har problem med affärerna och gjorde stora förluster förra året.

Allsvenskans oförutsägbarhet är den del av charmen, men ett resultat av 51 procentsregeln är att enbart tre klubbar i Allsvenskan äger sina arenor. Vilken är då den vanligaste fastighetsägaren till allsvenska arenor? Kommuner, i 11 av 15 fall.

Joakim Broman oroar sig över att marknadsekonomiska krafter kan urholka idrottens ”kardinalvärden”. Ta med sig en marknadslogik där den inte hör hemma och omvandla idrottens primära syfte till att tjäna pengar. Kanske är han färgad av att heja på den gamla arbetarklubben Hammarby, som också de haft sina problem med ekonomin genom åren. Problemet är bara att när idrotten förkastar marknaden hamnar den i politikens knä. 

Frågan om kommunens inblandning i fotbollen ställdes nästan på sin spets förra säsongen i Degerfors. Arenan Stora Valla uppfyllde inte Allsvenskans krav och Degerfors IF skulle kunna tvångsdegraderas om inte ägaren av deras arena, kommunen, byggde fler sittplatser, större tak, VIP-platser och en pressläktare. Kommunen ville av förklarliga skäl inte investera i onödan i en arena som oftast är halvtom. Inget byggföretag har åtog sig ombyggnationen till kommunens budget och Reinfeldt verkade inte vara beredd att sänka kraven. På sätt och vis var det befriande när klubben åkte ur på egna meriter (bland annat efter att Sirius vände 2-0 till 3-2 på tilläggstid i 2000-talets bästa match).

Vad hade hänt om Degerfors hade klarat kontraktet? Regelverket säger att de inte kan flytta till en annan kommun utan att börja om från botten i seriesystemet. Det är inte en möjlighet för svenska lag att på NFL-vis flytta till den stad som bygger en ny flashig arena, något som Joakim varnar för. I dag är sanningen att bara klubbar som råkar ligga i kommuner som är beredda att gå in med hundratals miljoner är välkomna i Allsvenskan under en längre tid.

Kan då idrotten vara fri från både marknaden och politiken? Ja, men antagligen bara från en av dem. Marknaden fördelar makten till alla som intresserar sig för något, politiken centraliserar makten till en institution. Beslut måste fattas och pengar måste komma någonstans ifrån. Dessa pengar måste komma från antingen marknaden (sponsring, biljettförsäljning, medierättigheter) eller politiska beslut (statligt stöd, kommunala investeringar i infrastruktur). Det finns givetvis medelvägar, men det är svårt att se en väg fri från både kommersialism och politik. I Sverige har vi valt att det i slutändan är politiken som bestämmer vem som vinner på planen.

Den enda möjliga vägen för en idrott fri från både politik och ekonomi är genom helt ideella krafter. Det hade varit en helt annan idrottsvärld än den vi har idag. Vissa romantiserar den lokala klubben som bygger på att föräldrar och ledare engagerar sig på frivillig basis. Dock är det tydligt att stora mängder människor är beredda att betala för att gå och se idrott på stora arenor, ska det då förbjudas? Nej, dagens idrott kräver stora investeringar, större än ideella krafter kan uppbåda, och dessa investeringar kan antingen komma från politiken eller från marknadsekonomin.

Jag kan sympatisera med 51 procentregelns förespråkare. Det finns något fint med allsvenskans medlemsförankring och det gör mig ingenting att UEFA rankar ligan i nivå med Cyperns eller att vi inte haft några meningsfulla europeiska framgångar sedan jag föddes. Däremot är jag starkt emot kommuners investeringar i särintressen, oavsett om jag delar intresset själv eller ej. Hur fin Nya Studenternas träläktare än är så tänker jag inte tumma på mina principer. Jag anser att symfoniorkestrar, konstmuseer och operor borde stå på egna ben och vara fri från statlig och kommunal påverkan och finansiering, detsamma gäller fotbollsklubbarna. Jag landar i att svensk fotboll borde släppa in marknaden för att ta sig ur politikens grepp. Om det ska fungera måste 51%-regeln avskaffas.

Rutger Brattström

Svar från Joakim Broman:

Jag förstår och delar till viss del Rutger Brattströms problematiserande av offentlig finansiering av elitidrott. Men i repliken tycker jag att han ignorerar en av de viktigare poängerna som fanns i min ursprungliga text: att offentlig finansiering tenderar att hamna hos idrottsklubbar (och även symfoniorkestrar och konstmuséer) alldeles oavsett om landets fotbollsliga är genomkommersialiserad eller har en 51 procentsregel. Det principiella resonemanget är inte oviktigt, men i praktiken är aldrig motsättningen mellan privat och offentlig finansiering så knivskarp. Och, som jag skriver om i både min föregående artikel och min senaste bok, kan idrotten aldrig bli helt fri från politiken. De sitter ihop eftersom eftersom de båda handlar om kultur, identitet och gemenskap.

En annan sak som Rutger Brattström bortser från är att det faktiskt sker privata investeringar i svensk fotboll även med 51 procentsregeln. AIK är delvis börsägt. Att de har “problem med affärerna”, som Brattström skriver, beror på sportsliga satsningar och värvningar som slagit fel, inte på att AIK saknar intäkter eller publik. För ett par år sedan byggde Hammarby ett nytt klubbhus, som till stor del finansierades av privata donationer. Jag skänkte själv en slant.

Dessa privata investeringar är kanske inte så stora som de hade varit om fotbollsklubbarna hade varit helt marknadsägda. Men om vi ändå befinner oss på en skala där marknaden och det offentliga alltid samspelar till någon viss grad är det en avvägning jag är beredd att göra. 

Rutger Brattström tycks drömma om att Bengt Ågerup skulle köpa IK Sirius. Men han borde istället föreställa sig en situation där LO, en rysk oligark eller argentinska peronister – som han alla ogillar – tar över, flyttar laget till Gävle och byter från blåsvarta till gulröda tröjor. Då kommer han att sakna kommunens träläktare på Studenternas.

Joakim Broman