Simon Johansson: Harris versus Trump: Därför föredrar vi Harris

Den 27 juni 2024 stod kejsaren naken inför hela det amerikanska folket. Efter att det demokratiska partiet i flera år med kraft förnekat att det fanns något att bekymra sig över med 81-årige Joe Bidens kognitiva förmågor avslöjades lögnen på bästa sändningstid i presidentvalsdebatten mot Donald Trump. Trump behövde inte slå Biden i debatten – Biden förseglade sitt öde helt på egen hand. I går formaliserades saken när Biden meddelade att han inte längre står till förfogande som Demokraternas presidentkandidat inför höstens val.

Obama sägs ha valt Biden till sin vicepresident delvis för att han skulle vara för gammal för att själv kandidera till presidentposten efter honom. Det gjorde han inte heller – lojalt stod han bi och såg Hillary Clinton skrällbesegras av Donald Trump. Biden kandiderade i stället 2020, ytterligare fyra år äldre, och är USA:s äldsta president genom tiderna.

Nu är presidentskapet på väg mot sin ända och allt talar för att det blir Bidens vicepresident, Kamala Harris, som ställs mot Trump i höstens val. Demokraternas ivriga påståenden om att Biden var frisk som en nötkärna hade sina förklaringar, och de stod att finna i vicepresident Kamala Harris.

Harris presterade sämre än Joe Biden i opinionsmätningar mot Donald Trump.

Skulle partiet ha tagit sin hand från Biden tidigare behövdes en pålitlig efterträdare med god chans att slå Trump. Att i ett identitetsfixerat parti neka en icke-vit kvinna som positionsmässigt är den naturliga efterträdaren hade inte låtit sig göras. Problemet var att Harris hade misslyckats med sina policyuppgifter, framstått som inkompetent i sina mediala framträdanden, visat sig vara en hemsk chef och – viktigast av allt – konsekvent under våren presterat sämre än Joe Biden i opinionsmätningar mot Donald Trump.

Kamala Harris kandiderade själv till president för fyra år sedan, men efter en spektakulärt misslyckad kampanj drog hon sig ur i december 2019, innan en enda medlem i Demokraterna hade hunnit ge henne sin dom i primärvalet.

Det kunde, och borde, ha inneburit slutet för Harris presidentambitioner. Men slumpen är en nyckfull spelare. Biden lovade tidigt att han skulle välja en kvinna till sin parhäst i presidentvalet. Michigans guvernör Gretchen Whitmer var en het kandidat, likaså senator Amy Klobuchar som själv hade en misslyckad primärvalskampanj bakom sig, dock mer framgångsrik än Harris.

Men så dog George Floyd, och i kölvattnet av landsomfattande protester och regelrätta upplopp mot polisvåld dög det inte längre med en vit kvinna. Harris fick sin chans – trots att hon hade ifrågasatt Bidens tidigare hållningar i rasfrågan under primärvalet och då sårat honom djupt.

Nu har han bekräftat valet från fyra år sedan och utsett henne till sin arvinge. Så hur ska man tänka om den omritade spelplanen inför höstens val?

***

Det finns två aspekter för en europé att i första hand förhålla sig till när det gäller vem som är president i USA. Den ena är utrikespolitiken, och den andra att inrikespolitiken är stabil nog för att erforderligt fokus ska kunna läggas utrikes. Och i utrikespolitiken är den allt annat överskuggande frågan för oss att Putins invasion slås tillbaka.

Allt sedan invasionen har Trump påstått att han kan få slut på kriget på en dag. Det som hela den svenska offentligheten med rätta gick i spinn över i EU-valet – när en vänsterpartistisk kandidat sa att det var dags att förhandla med Ryssland om fred – säger Trump varje gång han talar om kriget. Senast i fredags. Även om Trump ska ha en eloge för att sedan sin tid som president ha fått europeiska ledare att inse att de måste prioritera sina egna länders försvarsutgifter är det artskillnad, inte gradskillnad, mellan det och att uppmuntra Ryssland att göra ”vad fan de vill” med Natoländer som inte når upp till tvåprocentsmålet – som Trump gjorde tidigare i år.

Donald Trump leder ett parti av bråkiga kongressledamöter som lät stödet till Ukraina torka upp innan talman Mike Johnson i april satte jobbet på spel och pressade igenom det första stödpaketet sedan Republikanerna tog över majoriteten i representanthuset i januari 2023. Paketet fick stöd av samtliga demokratiska kongressledamöter, och färre än hälften av de republikanska.

Även om man inte nödvändigtvis ska överskatta betydelsen av en amerikansk vicepresidentkandidat så har Trump skickat en signal med sitt val av senator JD Vance. Omedelbart efter Rysslands invasion sa Vance att han inte bryr sig om vad som händer med Ukraina. Sedan dess har han sagt att Ukraina borde ge upp territorier till Ryssland för att få ett slut på kriget. Vance är starkt kritisk mot amerikanskt stöd till Ukraina, bland annat med det infantila argumentet att Västvärlden inte tillverkar tillräckligt mycket krigsmateriel.

En demokratisk president är bättre för Ukraina och vårdar den transatlantiska länken bättre än Donald Trump.

Demokraterna dör inte heller vid den ukrainska frontlinjen, men Bidens, Harris och partiets stöd har hittills varit kompakt. Det är betydligt mer än man kan säga om Trump, Vance och republikanska kongressledamöter.

Analysen behöver faktiskt inte vara djupare än så – en demokratisk president är bättre för Ukraina och vårdar den transatlantiska länken bättre än Donald Trump.

Vem av kandidaterna som har bäst förutsättningar att hålla läget i USA någorlunda stabilt är svårare att sia om. Det starkt polariserade amerikanska samhället är en krutdurk, med å ena sidan en yttervänster som inte varit så här uppe i varv och potentiellt våldsam på många decennier, och å andra sidan en konspiratorisk höger som på riktigt tror att etablissemanget stal valet 2020 och som hittills visat sig betydligt farligare. Den som tror på Trump har hur som helst ett försök att stoppa ett fredligt maktövertagande att förklara. 6 januari är en skamfläck som det är rentav obehagligt att se hur Republikanerna efter en karenstid har vänt till ett hedersmärke.

Länge himlade vi med ögonen över att USA inte förmådde erbjuda sina väljare ett bättre val än det mellan Biden och Trump. Trots att den ena byts ut är alternativen i sak egentligen inte bättre nu. Men med Kamala Harris som president behöver vi åtminstone inte oroa oss för ett isolerat USA som gör liten skillnad på vän och fiende, demokrat och diktator.