Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se
Rapport
Allmänt

Våra drömmars stad

Regleringar kan vara bra. Bra regleringar säkerställer bättre marknadsutfall. Dessvärre gäller det väldigt få regleringar. I de flesta fall innebär regleringar i stället att sådant vi vill ha, som gör livet roligare, inte finns. Den här idéskriften beskriver hur mycket bättre Stockholm, och andra svenska städer, skulle kunna bli om vi på Timbro fick bestämma över vilka regleringar som ska få finnas.

Ladda ner (PDF) 21,4 MB

Stockholm är en bländande vacker stad med sitt vatten och sina öar. Staden är i dag Sveriges ekonomiska och politiska centrum. Men under större delen av de snart 800 år som passerat sedan Stockholm grundandes var det en obetydlig liten by som i princip endast utgjordes av Gamla stan, eller staden mellan broarna. Men kring 1850, när Sverige industrialiserades, började Stockholm bli en stad på riktigt. På bara 100 år, mellan 1850 och 1950, ökade befolkningen åtta gånger, från 100 000 till 800 000. Människor kunde flytta till staden, bostäder byggdes, verksamheter startades upp

Det är i slutet av den här gigantiska befolkningsmässiga och ekonomiska explosionen som Monica Zetterlund sjunger om att ”det är natt, och på avstånd hörs skratt” och ”sakta hitåt ror en man i en båt”, en kärleksförklaring till vår huvudstad. Men hade hon sjungit likadant i dag?

Från mitten av 1900-talet har olika regleringar införts och avlöst varandra. Intentionerna har med all säkerhet varit goda, men resultatet är katastrofalt för att skapa en levande stad. Från att hyresregleringen infördes 1942 minskade befolkningen med över 150 000 personer. Det kommunala planmonopolet som infördes 1947 gjorde att politiker kunde styra bebyggelsen, vilket givit oss gråa och trista betongförorter, och en NIMBY-rörelse som hindrar både nyproduktion och levande verksamheter i stadens centrala delar. Bostäderna blir allt dyrare, men att bygga mindre är inte tillåtet. Resultatet är bland annat en dåligt fungerande integration och en segregation som hindrar människor från att förverkliga sig själva.

Den privata bilismens framväxt gav oss genomskärande motorleder och ger än i dag ett tråkigt stadsrum när politiker inte vågar reformera parkeringssubventioner åt innerstadsborna. Nordens Venedig har blivit ett oförtjänt epitet. Stockholm nyttjar inte sitt vatten, båtplatser är omöjliga att komma över och båten Monica Zetterlund sjunger om har blivit ett hypotetisk historiskt exempel.

Trögrörliga regelverk tillåter inte att staden anpassas efter ett modernt samhälle. Alkoholpolitiken förhindrar ölcaféer och vinbarer såtillvida de inte också serverar mat. Hemleveranser med drönare förhindras av att lagstiftningen inte anpassas efter den nya tekniken. Nöjeslivet, med nattklubbar och casinon, förhindras av olika typer av regleringar.

Varje reglering kan var för sig tyckas oproblematisk. Men tillsammans kväver de Stockholm.

Men det behöver inte vara så. Med färre regleringar skulle Stockholm kunna blomstra. Vi skulle kunna få ett levande näringsliv, med alla möjliga tänkbara verksamheter. Vi måste bara tillåta människor försöka efter bästa förmåga, utan att lägga krångliga hinder i deras väg. Det skulle skapa jobb och möjligheter.

Stockholm skulle bli, som Pugh Rogefeldt sjunger, en stad i världen, världens stad.