Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
2 000 svenskar måste lyssna på Tobias Billström
Risken för fullskaligt krig mellan Israel och terrorgruppen Hizbollah ökade ytterligare efter gruppens raketattack i helgen. Frågan om vilket ansvar staten har för svenska medborgare utomlands beror i hög utsträckning på om de hörsammat UD:s reseråd, skriver Marcus Björk
I helgen dog minst elva barn och ungdomar i en raketattack mot den drusiska byn Majdal Shams. Byn ligger på Golanhöjderna vid gränsen mellan Israel och Libanon, där den för dådet utpekade terroristgruppen Hizbollah är aktiv. De lågintensiva stridigheter som pågått mellan Israel och Hizbollah sedan Hamas massaker på israeler den 8 oktober riskerar nu att utvecklas till ett fullskaligt krig.
Utrikesdepartementet utfärdade en reseavrådan till Libanon med uppmaning om att omedelbart lämna redan i oktober 2023. Trots det beräknas ändå 5 000 svenska medborgare besöka Libanon bara nu i sommar. Utrikesminister Tobias Billström (M) har på grund av risken för krig i flera uttalanden uppmanat de 2000 svenska medborgare som för tillfället uppskattas befinna sig i Libanon att omedelbart lämna landet. “Jag säger det igen: det är nödvändigt för svenska medborgare att lämna Libanon”, gick att läsa på utrikesministerns X-konto efter Hizbollahs attack.
I en debattartikel i Expressen (15/7) lämnade Billström ett mycket tydligt besked om att den som reser till Libanon trots UD:s avrådan inte heller kan förvänta sig hjälp från svenska staten att lämna landet om fullskaligt krig utbryter. I samma artikel uttrycker han även oro över att så många svenskar befinner sig i landet, och att föräldrar utsätter medföljande barn för betydande risker.
Sverige har en gång tidigare behövt evakuera svenskar från just Libanon.
Sverige har en gång tidigare behövt evakuera svenskar från just Libanon. I juli 2006 genomförde Hizbollah en attack över den israelisk–libanesiska gränsen som dödade åtta israeliska soldater samt tillfångatog två. Den gången utlöstes en väpnad konflikt mellan Israel och Hizbollah som pågick i 34 dygn. När kriget väl utbrutit visade det sig att drygt 8400 personer med hemvist i Sverige befann sig i Libanon. Då det inte hade funnits någon reseavrådan från UD inleddes en stor insats för att evakuera svenska medborgare.
Kostnaden landade på över 77 miljoner kronor och insatsen är till dags dato den största evakueringen av svenskar genom tiderna. S-regeringen gav omedelbart UD tillstånd att överskrida sina anslag med 100 miljoner kronor för insatsen. Två år tidigare hade samma regering fått hård kritik för sin bristfälliga hantering av tsunamikatastrofen.
Billströms starka ställningstagande denna gång väcker en viktig principiell fråga om vilka skyldigheter en stat har gentemot sina medborgare när de befinner sig utomlands. En fråga som blir allt mer aktuell i den oroliga tid vi lever i och som inte minst aktualiserades i samband med det uppmärksammade fallet med Johan Floderus som satt fängslad i Iran i 790 dygn – efter att ha gripits under en semesterresa i landet.
Trots att domen mot Noury var högprofilerad utfärdade inte UD någon reseavrådan till Iran.
Fallet Floderus ställer frågan på sin spets. Hans gripande ansågs ha kopplingar till Hamid Noury som i juli 2022 dömdes av svensk domstol till livstids fängelse för folkrättsbrott och mord begångna i Iran under 1980-talet. Trots att domen mot Noury var högprofilerad utfärdade inte UD någon reseavrådan till Iran. Floderus åkte således på semester med information från UD att det enligt deras bedömning inte förelåg en oacceptabelt hög risk att godtyckligt gripas.
Den principiella frågan ställer alltså krav både på svenska myndigheter och medborgare. UD baserar sina reseråd på riskbedömningar av resmålen, med eventuella kostnader för evakuering i åtanke. Om risken att gripas eller på annat sätt fara illa är hög utfärdas en reseavrådan. Att inte hörsamma denna avrådan blir då ett illojalt risktagande med andra människors skattepengar. I fallet Floderus blev dessutom priset för UD:s missbedömning moraliskt, när Sverige utlämnade en dömd folkrättsbrottsling.
Frågan om vilket ansvar staten har för svenska medborgare som behöver hjälp utomlands beror i hög utsträckning på om den enskilda hörsammat UD:s reseråd.
Billströms budskap är på så sätt enkelt. Staten hjälper den som hjälper sig själv.