Samhälle Åsikt
20 år efter Popvänstern: Jag har fått rätt
I boken Popvänstern beskrev Erik Zsiga ett högljutt medieetablissemang som gjort vänsteråsikter till ett av sina främsta attribut. 20 år senare konstaterar han att de beteenden han då kritiserade helt kopplat greppet om den politiska debatten – med den stora skillnaden att det nu även finns en höger som är lika slängig, gapig och onyanserad som vänstern.
I dag har det gått 20 år sedan min bok Popvänstern publicerades. En google-sökning visar att ordet popvänster har satt sig och lever ett eget liv, men själva boken minns du säkert inte. Det gör nog bara Aftonbladets kultursida, som mer än halvvägs in i detta tidsspann valde att ägna boken en hel podsändning inför publik på bokmässan. Men sommaren 2004 var det stort ståhej.
Anekdotiskt ville jag skildra hur många i 00-talets unga svenska kultur- och mediaetablissemang hade gjort vänsteråsikterna till en modeaccessoar, något materiellt snarare än intellektuellt. I stället för tänkande idealister var de obildade gaphalsar. De rabblade klyschor och var påtagligt sugna på att tjäna pengar. Särskilt radikala var de egentligen inte heller. Desto mer intoleranta, förändringsfientliga och ibland hotfulla.
Jag citerade flitigt, och valde måltavlor urskillningslöst. Timbuktu, Lukas Moodysson, Jan Emanuel, Karolina Ramqvist, Linda Skugge, Robyn – ja, herregud, jag utdelade kanske inte alla stötar med kirurgisk precision. Andres Lokko skrev att jag hade ”en elvaårig skolgårdsmobbares envisa dryghet”. Det stämde i vart fall vad gäller envisheten.
Jag hade förstås retat fåfängan hos en grupp med makten att höras och synas. Det var enligt plan. Men det som hände sedan var det inte. De övre medelklasskids som jag hade beslagit med att uppmana till politiska mord och ifrågasätta demokratin skämdes inte. Men det gjorde jag, invandrarbarnet från fel sida Nissan i Halmstad. Jag flydde just dit och vågade sedan inte visa mig i Stockholms innerstad på flera månader.
Citaten var visserligen prydligt redovisade och boken innehöll en källförteckning på tio tättskrivna sidor. Men någon hävdade att jag hade misstolkat något citat. Därmed verkade denna övertygande helhet inte spela någon roll. Jag började ifrågasätta om jag verkligen hade rätt i den ganska självklara tesen att många kändisar slentrianmässigt uttryckte vänsteråsikter.
Hundratals arga artiklar, krönikor och intervjuer senare hade fortfarande inte någon spräckt grundtesen.
Visst kunde jag inte mycket mer än någon annan om musik. Men det underströk närmast min tes om att det inte längre var de kunnigaste som tog plats i debatten. Och visst fanns det säkert en del krönikörsgissningar i texten. Men att Tom Wolfe hade beskrivit hyckleriet bättre än jag var knappast ett legitimt argument. Att det på många ställen i världen fanns bättre krönikörer än Fredrik Virtanen – för att använda en då ännu hyllad profil som jag gick på i boken – fick väl ingen att be honom hålla truten?
Hundratals arga artiklar, krönikor och intervjuer senare hade fortfarande inte någon spräckt grundtesen. Kritikerna upprördes över att jag hade varit fräck nog att slängigt och förenklat svinga mot dem jag misstyckte med, och det dessutom utan att vara expert på deras olika områden. Ungefär som popvänstern agerade alltså.
Hur hederligt mitt debattknep var kan förstås diskuteras. Men viktigast i efterhand är nog att jag lyfte farhågor kringför vart diskussionsklimatet skulle ta oss. När det nu har gått två decennier kan det konstateras att jag fick rätt.
För det första har vi bara de senaste veckorna sett hur respekten för att lyssna på motståndarens argument har urgröpts ytterligare. På framför allt landets lärosäten har demokratiska möten avbrutits av att demonstranter skrikit slagord och vägrat att lämna lokalerna. Nu är det alltså rätten att gapa som förfäktas.
Om medier och populärkultur fylls med framgångsrika kändisar som bara väsnas och vägrar lyssna på andra, är det klart att publiken snart börjar göra det samma.
Om medier och populärkultur fylls med kändisar som bara väsnas och vägrar lyssna på andra, är det klart att publiken snart börjar göra det samma.
För det andra har en våldsammare samtalston etablerats, framför allt digitalt. Jag är helt övertygad om att det våldsamma tonläget hos många musiker och krönikörer bidrog till att normalisera denna samtalston.
Jag pekade på hur Gellert Tamas hade visat att Ny demokratis uttalanden i början av 1990-talet förråade samhällets inställning till nya svenskar, och att Lasermannens illdåd måste ses i detta ljus. Vad kunde konsekvenserna bli när någon rappar om att mörda moderater och sossar? ”Kan popvänstern hetsa fram fler förföljelsekampanjer mot andra grupper och företeelser som den inte gillar? Det är inte omöjligt”, skrev jag.
Det påstods att jag inte kunde skilja på språklager. Vad någon skrev i en raptext eller sa i en chat behövde inte tas så allvarligt, det var förmodligen bara symbolspråk. Men för en tid sedan skrev en före detta moderat riksdagsledamot i sociala medier om ett möte i kollektivtrafiken med en okänd ny svensk. Han beskrev personen med ordet ”slödder”. Just den person som hade talat om språklager var nu mycket indignerad. Och det var befogat. För nu har påhoppen i sociala medier eskalerat, språket i den politiska debatten brutaliserats, våldet på våra gator blivit dödligt. Som jag befarade.
För det tredje spred sig fenomenet: Vi fick en pophöger. Delvis berodde det på något positivt, att obalansen i den offentliga debatten hade jämnats ut. Vissa högerdebattörer är i dag kändisar i bredare kretsar. Vi har fått kultur- och mediaprofiler som är uttalat höger. Redaktioner anstränger sig mer för att få röster från hela spektrumet.
Den negativa effekten av denna balansering är dock att vi samtidigt även till höger har fått en slängig, gapig och onyanserad grupp högerdebattörer. Alltså precis de attribut som jag stämplade på popvänstern. I längden är det knappast borgerligheten till godo.
Jag tänker inte nämna några namn, men de finns där och de får utrymme. Vem vet, jag kanske själv räknas dit.