Akademisk ofrihet

Det har gått två år sedan Joanna Williams, författare till bland annat Academic Freedom in an Age of Conformity och Women vs Feminism, lämnade sin heltidstjänst vid University of Kent.

– Jag hade blivit färdig med min bok om akademisk frihet och ville verkligen skriva en bok om feminism. Tyvärr har vi så lite akademisk frihet i Storbritannien att det inte hade fungerat för mig att skriva en bok om feminism medan jag arbetade med forskning inom den högre utbildningen, berättar hon när vi ses på Vetekatten i Stockholm.

I dag arbetar hon en dag i veckan vid Kent University med forskning om högre utbildning, är utbildningsredaktör vid nättidningen Spiked, och ägnar sig i övrigt åt böcker, forskning, skrivande och föreläsningar. Det var i det ärendet hon besökte Stockholm, för att debattera trygga rum hos Judiska församlingens Debate at Bajit.

Vad var det som fick dig att känna att du inte hade möjlighet att skriva Women vs Feminism samtidigt som du arbetade vid universitetet?

– Det finns saker som kan låta fåniga och triviala, men som när de inträffar gång på gång får en att uppfatta ett visst budskap. Jag fick höra, ”Jag ser att du skriver för Spiked på din fritid – du har nog inte tillräckligt med jobb. Du borde undervisa den här extra delkursen, du borde sitta i den här kommittén”, och innan man vet ordet av sitter man där med dubbelt så mycket att göra.

– Eller så sitter man i ett forskningsmöte och någon gratulerar en kollega som fått en akademisk artikel publicerad. Nämner jag att jag skrivit en bok blir reaktionen ”Hm, ja, men det är din hobby”.

– Jag fick intrycket av att jag inte hade fått ett sådant budskap om jag hade skrivit saker man höll med om. Men de jag arbetade med… Folk gillar inte att säga ”Jag håller inte med dig” och berätta varför, så de hittar andra sätt att förmedla vad de tycker.

”En av de saker jag tycker är så dålig med feminism i dag är att den porträtterar kvinnor som ömtåliga varelser.”

Det som gör Joanna Williams kontroversiell inom akademin, och i viss mån i offentligheten i allmänhet, är hennes texter om yttrandefrihet, som hon försvarar, och den samtida feminismen, som hon kritiserar. Ofta flyter ämnena ihop. I Spiked skrev hon nyligen om Amnesty Internationals kampanj ”Twitter – en giftig plats för kvinnor” (komplett med en triggervarning på hemsidan om att den innehåller beskrivningar av våld mot kvinnor).

– En av de saker jag tycker är så dålig med feminism i dag är att den porträtterar kvinnor som ömtåliga varelser, i behov av att endera regeringen eller någon frivilligorganisation att kliver in och skyddar dem.

– Det är bisarrt att en organisation som Amnesty International, som kampanjar mot tortyr i fängelser, riktar sin uppmärksamhet mot ord. Det trivialiserar mycket av det arbete organisationen har gjort mot tortyr. Samtidigt liknas kvinnor nästan vid dåtidens politiska fångar, som om kvinnor är så utsatta i sociala medier att de knappt kan gå online. Visst, ibland är det en rå ton, men ofta suddas linjen mellan kritik och angrepp ut. Kritiserar någon vad man har sagt har man blivit attackerad. Framför allt unga människor blandar ihop kritik med mobbning.

Amnesty Internationals kampanj mot det giftiga Twitter är en liten del av en mycket bredare trend. I hela samhället finns en växande kritik mot yttrandefrihet, som ofta spiller över i en vilja att begränsa det fria ordet. Sorgligt nog kan rötterna spåras till just de institutioner som verkligen borde värdera ett fritt meningsutbyte: universiteten.

Hur stort är hotet mot yttrandefriheten?

– Jag tror inte att studenter anländer till universitetet när de är 18 eller 19 och gnuggar händerna i entusiasm över att äntligen få sätta igång att förbjuda och censurera saker de ogillar, säger Joanna Williams.

– Jag tror inte heller det enbart är studenter som är drivande bakom att förbjuda saker vid universiteten. Däremot finns en passivitet. Saker förbjuds och folk känner helt enkelt inte ett tillräckligt starkt behov av att protestera. Egentligen är det en minoritet bland studenterna som är aktiva inom studentpolitiken och engagerar sig i att bannlysa talare och förbjuda tidningar. Men i stället för att bli upprörda över vad som utförs i deras namn, rycker majoriteten av studenterna på axlarna.

”Folk känner uppenbarligen inte tillräckligt starkt inför yttrandefriheten för att ge sig ut på gatorna och försvara den.”

Från universiteten sprider sig censurviljan ut i samhället. Joanna Williams nämner mannen som förra månaden dömdes för hatbrott för att ha laddat upp en video till Youtube där han lärt sin flickväns mops att lyfta ena framtassen i en ”Hitlerhälsning”. Syftet var enligt honom att skämta med flickvännen, som ”alltid tjatade om hur gullig hennes lilla hund är”, ”Så jag tänkte att jag skulle göra honom till den minst gulliga saken jag kunde komma på, en nazist.” Det blev ett dyrt skämt. Han tvingades att betala motsvarande 9 500 kronor i böter, och då hade han ändå tur – han hade kunnat få fängelsestraff.

– Det är skandalöst. Men ingen protesterar, det genomförs inga demonstrationer. Folk säger att det är dåligt, men känner uppenbarligen inte tillräckligt starkt inför yttrandefriheten för att ge sig ut på gatorna och försvara den.

Det är inte bara negativt att det politiska intresset inte brinner i varje student. Som Williams skrev i Areo Magazine i höstas: ”Många som arbetar eller studerar vid ett universitet är upptagna med att helt enkelt leva sina liv. Akademiker försöker hitta tid för undervisning och forskning mellan möten och administration. Studenter går på föreläsningar, skriver uppsatser och umgås. Vissa har jobb, förhållanden, ekonomiska problem och komplicerade familjeförhållanden. Med andra ord: De flesta universitet karaktäriseras inte av social justice warriors som hindrar talare och protesterar mot en eurocentrisk kursplan, utan av helt vanliga aktiviteter och en frånvaro av politiskt intresse.”

Å andra sidan lämnar det fältet fritt för den lilla men betydelsefulla grupp som vill politisera stora delar av samhället.

– Kanske kommer det aldrig att vara mer än en minoritet som intresserar sig för politik, men problemet uppstår när det skapas en konsensus kring minoriteten.

Och universiteten i dag är tyvärr ofta präglade av konsensus. En rapport från Adam Smith Institute visar att mindre än 12 procent av akademin röstar konservativt eller höger.

– Det behöver inte vara ett större problem, men kombinerat med no-platforming av föreläsare som intar en annan ståndpunkt, innebär det att chansen att man får höra avvikande åsikter på campus faktiskt blir lägre än utanför campus.

Varför frodas den här rörelsen just vid universiteten?

– Akademiker och studenter har länge sett sig själva som politiska och radikala, åtminstone sedan 60- och 70-talet. Att stå till vänster i politiken uppfattas som ett kännetecken för studenter. Det som har förändrats sedan 60- och 70-talet är i stället vad det innebär att vara radikal, vad det innebär att vara vänster.

”Inom idén att alla är känsliga och sårbara, finns idén att somliga grupper är mer känsliga och sårbara än andra.”

Joanna Williams nämner ovanan att bannlysa talare. För några decennier sedan hände det att studenter kampanjade mot talare, men det var sällsynt och drabbade extrema nationalistgrupper. Slagordet var ”Ingen plattform för fascister”.

– I dag har definitionen av vem som är fascist expanderat något enormt, till att till slut omfatta alla man inte gillar. I Storbritannien har det de senaste tolv månaderna varit flera incidenter där de som drabbats av no-platforming eller krav på det, bisarrt nog har varit feminister. Men inte dagens unga intersektionella feminister utan feminister från en tidigare generation, personer som Germaine Greer och Linda Bellos, med den numera radikala uppfattningen att man måste vara biologiskt kvinnlig för att vara kvinna.

Ironiskt nog var det inte alltför längesedan som det var just den radikala vänstern som riskerade att hindras från att tala.

Handlar det helt enkelt om att vänstern har blivit den nya huvudfåran?

– Det har den blivit, men jag tror även ett antal andra saker har förändrats. Förr ville man, om man stod till vänster, om man var radikal, vinna över folk till sin sida så att de kunde bli en del av ens rörelse. Man hade förtroende för deras förmåga att bli politiska agenter, vilket innebar att man såg dem som vuxna människor med förmågan att engagera sig i kritiska diskussioner.

– I dag utgår de som ser sig som radikala i stället från en sårbarhet hos individer. Det handlar inte längre om att övertyga dem, utan att skydda dem. Och inom idén att alla är känsliga och sårbara, finns idén att somliga grupper är mer känsliga och sårbara än andra. Svarta och andra minoritetsstudenter, HBTQ-studenter, arbetarklasstudenter, kvinnliga studenter, de anses alla behöva extra skydd.

– Det är otroligt nedlåtande och väldigt förolämpande, eftersom det utgår ifrån att de här studenterna inte kan klara av yttrandefrihet på samma sätt som andra. Men det görs inte av illvilja, utan utifrån en vilja att skydda och ta hand om andra, så det uppfattas som en snäll sak att göra. Och därmed blir de som bryr sig om yttrandefrihet den onda sidan som inte vill vara snäll och ta hand om andra.

”Studenterna blir aldrig emotsagda när de försöker censurera eller förbjuda saker.”

I USA genomförde Cato Institute i höstas en studie av yttrandefrihet och tolerans, som bland annat visade att 44 procent – nästan hälften – tycker det är lika illa att skydda en rasistisk persons yttrandefrihet som att själv vara rasist.

– Det är helt galet. Det har till och med uppstått ett nytt vokabulär för att beskriva den positionen. Folk kallas ”möjliggörare”, ett ord som förr associerades med alkoholism och drogberoende. Man kunde möjliggöra för någon att fortsätta med sitt beroende. I dag kan man vara en möjliggörare enbart genom att stödja yttrandefrihet, eftersom man möjliggör vissa åsikter.

– Ett annat ord i det här nya vokabuläret är ”förnekare”. Vi har länge talat om klimatförnekare och förintelseförnekare, och menat personer som är galna nog att förneka något helt uppenbart. Nu har ordet expanderat. Man är en ”våldtäktskultursförnekare” om man förnekar att universitetscampus präglas av en våldtäktskultur; man är en ”lönegapsförnekare” om man förnekar att lönegapet fördärvar kvinnors rättigheter.

– Etiketten ”förnekare” stänger ned debatten. Om någon är en förnekare är de så långt bortom anständighetens gräns att det inte är någon idé att över huvud taget försöka prata med honom eller henne.

Hur institutionaliserad är censurviljan och motståndet mot yttrandefrihet vid universiteten, och vem är det som driver den? Föreläsare, studenter, politiker, universitetsledningen?

– Allihopa, är jag rädd, säger Joanna Williams med ett uppgivet skratt.

– Ett av problemen är att studenter hittills har betraktats som kunder eller konsumenter vid universiteten, och konsumenter behöver i första hand bli tillfredsställda. Om studenter kräver intellektuell trygghet och bekvämlighet, kommer ett universitet som prioriterar kundnöjdhet inte att utmana studenterna. Det skulle ju kunna göra dem missnöjda.

Hon nämner triggervarningar (varningar om att ett ämne som skulle kunna vara upprörande kommer att behandlas) som exempel. Det logiska blir till slut att helt enkelt plocka bort de delar av kursplanen som anses kräva sådana varningar. Varför över huvud taget inkludera saker som riskerar att uppröra studenterna, när syftet är att göra dem nöjda?

– Och när studenter försöker bannlysa talare eller tidningar, säger ledningen och akademikerna inte ”nej, det här är orimligt, ni kan inte göra såhär”, utan låter dem hållas. Studenterna blir aldrig emotsagda när de försöker censurera eller förbjuda saker.

– Vad gäller akademikerna får jag intrycket att de gärna säger att akademisk frihet är viktig. Men när man utmanar dem visar det sig att vad de egentligen menar är akademisk frihet för personer som tycker samma sak som de. Akademisk frihet för personer de inte håller med visar sig inte vara viktig alls.

”Om man drar gränsen för vad som får sägas vid vad som är provocerande, hade vi fortfarande lärt ut kreationism.”

I Storbritannien har det ett tag pågått en kampanj för att ”avkolonisera läroplanen”, Why is my curriculum white? I samma anda som Erik Ringmar vid Lunds universitet tvingades kvotera in Judith Butler på sin litteraturlista, protesterar studenterna mot vad de anser är en orättvis andel personer med vit hudfärg bland författarna på universitetens litteraturlistor.

– Återigen ser man hur akademiker och studenter är helt eniga. Studenterna tror de är radikala med sitt krav att avkolonisera läroplanen, men egentligen slår de in en öppen dörr, för det är precis vad deras föreläsare också vill göra.

Joanna Williams bok om akademisk frihet heter Academic Freedom in the Age of Conformity: Confronting the Fear of Knowledge. Vad ”konformitetens tidsålder” innebär är vid det här laget uppenbart. Ett annat begrepp återstår dock att reda ut:

Vad är rädslan för kunskap?

– Det finns en osäkerhet i akademin i dag. Man saknar förtroendet att fastslå vad som är viktig kunskap, vad man behöver veta som historiestudent eller litteraturstudent, vad som är den engelska litteraturkanon. En del har att göra med relativism – hur kan vi säga att Shakespeare är bättre än Simpsons? En del har att göra med identitetspolitik och idén att det viktiga inte är en boks innehåll, utan författarens hudfärg och kön. Rädslan för att fastslå vissa värden eller säga att någonting är bättre och viktigare än något annat skapar i förlängningen en sorts rädsla för kunskap i sig.

– Redan från början handlade akademisk frihet om friheten att provocera. Det handlade om personer, framför allt i USA, som ville få lära ut darwinism i stället för kreationism. Evolutionsteorin, som i dag uppfattas som vanligt sunt förnuft, var vid den tiden ytterst provocerande för universitetens religiösa gynnare. Om man drar gränsen för vad som får sägas vid vad som är provocerande, hade vi fortfarande lärt ut kreationism. Vi hade aldrig rört oss framåt.

– På samma sätt kan vi inte veta i dag vilka idéer som kommer att uppfattas som bra och dåliga om hundra år. Personer som sitter här om hundra år kanske blir chockerade av att vissa åsikter vi i dag har avskrivit som provocerande och kränkande, inte i själva verket togs för givna av alla med sunt förnuft.

”Studenterna internaliserar budskapet att de är utsatta.”

I undertiteln till din bok antyder du att det finns sätt att konfrontera den konformism och rädsla för objektiv kunskap som präglar dagens universitet. Hur gör man?

– Något som gör mig optimistisk är det vi talade om tidigare, att studenter inte anländer till universitetet med en vilja att censurera. Men då måste den äldre generationen av vuxna, föreläsare och universitetsanställda sluta säga till studenter att de är ömtåliga och utsatta.

Det rör sig inte bara om ett verbalt budskap. En så normal och självklar del av universitetslivet som en tenta omgärdas numera av smått parodiska lugnande initiativ.

– När jag åker tillbaka till Storbritannien kommer det att vara tentaperiod. Då dyker det upp färgläggnings-sessioner, modellera, bubbelplast, man tar med hundvalpar till campus så studenterna kan klappa dem…

Joanna Williams avbryter sig för ett kort skratt när hon ser min min.

– Det är verkligen pinsamt.

Redan 2014 delade studentkåren vid University of Leicester ut bubbelplast att smälla och erbjöd studenter hundar att klappa för att hantera tentaperioden. 2016 rapporterade Times att tendenserna, inklusive gosedjur – precis som i ett riktigt kuddrum – spritt sig ända till Oxford.

– Signalen som skickas ut är att tentor är så otroligt stressande att man behöver alla de här infantila sakerna för att kunna hantera dem. Problemet är att studenterna internaliserar budskapet att de är utsatta och ömtåliga för att de genomgår något så stressande och traumatiskt, lägger Joanna Williams till.

Jag är på väg att fråga henne hur de som behöver gosedjur för att hantera en tenta ska klara av mötet med vuxenvärlden, men hinner inse felformuleringen. Den verkliga frågan är hur vuxenvärlden ska kunna klara av mötet med dem. Som det ser ut nu är det inte den högljudda censurivriga minoriteten som anpassar sig, utan resten av samhället. Vanliga människor har inte engagemanget att ta strid om yttrandefrihet, akademisk frihet eller tolerans, så de låter minoriteten hållas.

Joanna Williams måste ha tänkt i samma banor, för när hon druckit upp det sista teet och reser sig från bordet säger hon:

– Vi behöver sluta säga åt unga personer att alla delar av livet är stressmoment.