Idéer Krönika
Äktenskapet är till för den svaga
I dag beskrivs giftermålet i bästa fall som något symboliskt och i värsta fall som ett potentiellt förtryck. Men inom politiken glömmer man att äktenskapet har fördelar och är till för att skydda den svaga parten, skriver Amanda Broberg.
Det är inga glada dagar för äktenskapet som institution. Nästan hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Eller som min mamma brukar uttrycka det: ”Det är alltså ungefär en i varje äktenskap som skiljer sig.”
I den politiska debatten har krav på att färre äktenskap ska erkännas blivit vanliga, delvis som en följd av kulturkrockar. Det handlar om giftermål mellan minderåriga och myndiga, det vi kallar barnäktenskap. Månggifte var tidigare en liberal ytterkantsposition, som rentav betraktades som ett uttryck för tolerans för polyamorösa. I dag ses den som ett obskyrt uttryck för patriarkala äktenskapsbildningar från andra kulturer.
Senast på den politiska äktenskapsagendan är frågan om att förbjuda kusingifte. ”Att förbjuda kusinäktenskap inskränker visserligen friheten på papperet, men i realiteten skulle ett sådant förbud ha stor betydelse för att öka livsutrymmet för framför allt flickor som lever i hederskulturer i Sverige”, skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida.
Det är inte självklart att färre äktenskap kommer få ett bra och ”liberalt utfall”
Det är såklart helt rimligt att anse att barnäktenskap inte ska erkännas och att kusingifte inte bör tillåtas. Likaså kan man motsätta sig månggifte. Men man missar då att äktenskapet inte bara är en del av vår kultur eller ett normuttryck. Äktenskapet är en juridisk förbindelse. Och det är inte självklart att goda intentioner där man erkänner och tillåter färre äktenskap kommer få ett bra och ”liberalt utfall” som Dahlberg skriver om.
För det första slutar inte människor leva ihop bara för att de inte får gifta sig eller för att deras äktenskap inte erkänns. För det andra glömmer man, i sin iver att markera mot äktenskap som ger uttryck för ett normativt förlegat eller oacceptabelt sätt att leva, vem äktenskapet faktiskt är till för att skydda.
I dagsläget finns ett antal juridiska effekter av att vara gift enligt svensk lag. Vid skilsmässa delas all gemensam egendom lika (om den inte satts in som tjänstepension vilken en nyskild familjevän nyligen berättade). I händelse av den ena partens död ärver man. Faderskapspresumtionen, som innebär att om en gift kvinna föder ett barn anses maken vara far till barnet, är inte obetydlig. Det finns också möjlighet att begära underhåll av sin partner, vilket dock är ovanligt.
Äktenskapet är till för att skydda den svaga parten, inte för att förstärka ett förtryck.
Poängen med allt detta? Äktenskapet är till för att skydda den svaga parten, inte för att förstärka ett förtryck. Att erkänna äktenskap man tycker är moraliskt förkastliga kan således vara både rätt och riktigt, men kanske inte alltid effektivt om man vill skydda den som är i en beroendeposition. Tillspetsat innebär äktenskapet faktiskt också rättigheter som brukar gagna den svagare parten.
Läs också:
Ibland sägs det att folk förr i tiden gifte sig av annat än kärlek. Det stämmer inte. Visst fanns det arrangemangsinslag, men en studie från Lunds universitet av historikern Malin Lennartsson visar att idén om att kärlek skulle vara basen i ett äktenskap fanns bland vanliga jordbrukare så tidigt som i 1600-talets Småland. I dag kan det tvärtom vara idén om kärlek som grunden för ett äktenskapet som gör den sårbar. Att kärlek tar slut och övergår i något mer hållbart, som en klok person sa till mig, är helt enkelt inte en så säljande skildring av giftermålet. Det gäller också det faktum att många gifter sig av delvis praktiska skäl.
Precis innan änkepensionen avskaffades 1990 skedde en kraftig uppgång av giftermål. Och trots att många redan i början av 1900-talet siat om äktenskapets undergång gifte sig rekordmånga efter andra världskriget när välståndet ökade. Att gifta sig har sina fördelar. Annars kunde man ju bara leva ihop.
Det är kulturen, dumbom.
Ändå har äktenskapet som livsform (som praktisk förbindelse är statusen alltjämt hög) rätt dåligt rykte. Varför fortsätter så många gifta sig, trots att äktenskapet som institution inte sällan porträtteras som olyckligt? Det är kulturen, dumbom.
I fiktionen finns ett pärlband av olyckliga äktenskap. Antingen är de kärlekslösa (Helga i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas), i slutändan icke-ömsesidiga (Jon i Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen), påtvingade av barn (Vera av Anne Swärd och Att föda ett barn av Kristina Sandberg), totalt stagnerade efter att barnen fötts (Anna i Finna sig) eller rentav ett fängelse (Karin Stolpe i Alex Schulmans Bränn alla mina brev). Jag kan inte erinra mig en enda skildring jag läst av ett lyckligt äktenskap, när jag tänker efter.
I Giftasserien av August Strindberg beskrivs äktenskapet närmast som prostitution. (Här bildar Strindberg någon form av ohelig allians med feminister som Victoria Benedictsson och Suzanne Brøgger.) Enligt Strindberg var det dock kvinnan som utnyttjade mannen. Detta är historiskt ingen ovanlig bild: ”Det romantiska, borgerliga äktenskapet kunde redan mot slutet av 1800-talet beskrivas som ett fängelse för kvinnan och en boja för mannen”, skriver Magnus Västerbro om äktenskapets historia i DN.
Äktenskapet fungerar som ett förtryck (arrangerade äktenskap i hederskulturer) eller som ett lågintensivt gissel (det olyckliga, borgerliga äktenskapet). Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap är som en dramaturgisk manual över olyckan och meningslösheten med livet som gift. Den Oscarsvinnande filmen som fick namnet Marriage Story från 2019 skildrar likaså ett äktenskap i sönderfall.
Mot detta står frihet som kontrast till äktenskapet. I kultfilmen The Graduate flyr Elaine från sitt bröllop och återförenas med protagonisten Benjamin Braddock – hennes riktiga kärlek. I en av Gram Parsons sista låtar ”Thousand dollar wedding” ställs ett bröllop in för att bruden flyr eftersom ”she only knew she loved the world”. Och musikalfilmen Mamma Mia slutar med att Sophie och Sky till slut blåser av bröllopet, som hela filmen gått ut på att planera, för att i stället resa och hitta sig själva.
Alltjämt verkar äktenskapet fungera som en kontrast mot en sorts frihet och autencitet.
Alltjämt verkar äktenskapet fungera som en kontrast mot en sorts frihet och autencitet. Man behöver inte gå till ytterkantsvulgaritater som fenomenet divorce parties för att se tendensen. Väldigt sällan skildras dock bodelningen, saknaden, svårigheten att leva ensam eller varannan vecka-livet som barnen kastas in i.
I en av pjäserna som Kristina Lugn och Allan Edwall spelade på Teater Brunnsgatan fyra skildras ett äktenskap där maken är på väg att lämna. ”Jag tycker vi ska göra en skilsmässoresa. Jag tycker vi ska ha en svekmånad”, säger Lugns karaktär med sin släpiga stockholmska. “Jag ska börja ett nytt liv nu – med Vera”, utropar Edwalls karaktär upprört tillbaka. ”Men du har bara ett liv. Folk som uppstår från de döda, de får ett nytt liv. Folk som flyttar hem till Vera, de får bara ett miljöombyte.” Den ironiska raden slår hål på myten om uppbrottet från äktenskapet som ett löfte om ett nytt liv.
Det är givetvis stor skillnad på vad äktenskap historiskt varit och fortfarande är i vissa kulturer, nämligen en typ av förtryck, och på moderna äktenskap som ingås frivilligt av två vuxna parter. Men ibland låter det som att äktenskapet i sig skulle utgöra förtrycket, när det snarare är vissa normer som det består av.
Att vara gift kan också ha uppsidor.
Det är inte den legala förbindelsen i sig som är ett hedersförtryck – snarare är det hederskulturen eller kvinnosynen i de tidiga borgerliga äktenskapen som speglas även i äktenskapen. Perspektivet att äktenskapet kommit till som ett skydd för den svaga – vissa menar exempelvis att förbudet mot skilsmässa på ett sätt uppvärderade kvinnan – som saknas. Att det kompletteras av en kulturell bild där även det frivilliga och moderna äktenskapet är ett löfte om olycka och skilsmässa är frigörelse, är helt enkelt en något orättvis bild av äktenskapet. Att vara gift kan också ha uppsidor.
Dels är äktenskapet är en juridisk mekanism till för att skydda den svagare parten om något skulle hända. Det finns, hur man nu ska uttrycka det, vissa formella fördelar med att vara gift. Men äktenskapet är också ett uttryck för något väldigt fint, det vill säga ett sätt att leva och hänge sig åt varandra som inte alls är så dumt i en tid där det talas om kanske-män och velande inför romantiska åtaganden.
Att gifta sig eller vara gift är ingen liten sak. Men förenat med orimligt höga förväntningar de förknippas med får äktenskapet faktiskt oförtjänt mycket skäll.