Samhälle Recension
Alla dessa klyschor
Aftonbladets Karin Pettersson försöker korrigera synen på 1990-talet i en ny bok. Men både historieskrivningen och bokens politiska appeller kantrar i tesdrivande. Det skriver Joakim Broman i en recension.
Efter en sommar då Oasis gjort återtåg på konsertscenerna gör det mig glad att Karin Pettersson – kulturchef på Aftonbladet, medgrundare till Fokus och med bakgrund i Socialdemokraterna – i sin nyutkomna 90-talskrönika Förbannelsen: Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden (Albert Bonniers förlag) i stället lyfter fram Nirvana som ett av erans mest relevanta musikuttryck. Båda banden är visserligen symboler för olika sidor av epoken: å ena sidan det polerade, proffsiga, lättuggade och kommersiella – å andra sidan det mörka, inåtvända, smutsiga och destruktiva. Men där Noel Gallaghers rader är lika innehållslösa och tomma som de var 1994 har Kurt Cobains live-kommenterande av västerlandets omvandlingsprocess i spåren av Berlinmurens fall, ”historiens slut”, påskrivna handelsavtal och medielandskapets kommersialisering livskraft både som tidsdokument och som samtidskritik.
”Allt var ljust på 90-talet, och därunder helt svart”, skriver Karin Pettersson, och det är lätt att hålla med. 90-talet är kontrasternas epok, dagarna då världen öppnas och det tidigare innestängda möter världen utanför. En ny världsordning formas i ruinerna av Sovjetunionen, i kriget på Balkan, i de fruktansvärda övergreppen i Srebrenica och Rwanda. Många minns OS-guldet i Lillehammer och VM-bronset i USA, men såväl Estonia som Mattias Flinks massaker ekar in i våra dagar.
I stället är det i (de ofta alltför korta) kulturanalyserna boken blir som mest intressant.
Förbannelsen är en anekdotisk bok i dubbel bemärkelse. Pettersson varvar bilder från sitt eget 90- och 00-tal med nedslag i historien i och utanför Sverige. Det personliga tilltalet är funktionellt formmässigt, de ger de politiska delarna ett soundtrack, men Pettersson släpper sällan läsaren in på livet. I stället är det i (de ofta alltför korta) kulturanalyserna boken blir som mest intressant. Som när hon konstaterar att ”det enda i denna ironiska tid som togs på största allvar var det manliga egot”:
Quentin Tarantinos och David Lynchs filmer, David Foster Wallace och Stig Larssons böcker, Oasis och Blur, Pulp och Jonas Åkerlunds musikvideo till Prodigys ”Smack My Bitch Up”, där huvudpersonen i point of view-perspektiv festar, knarkar och antastar kvinnor på ett estetiskt tilltalande och glamouröst sätt. Twisten i slutet var att subjektet, förövaren i filmen, visade sig vara en kvinna. Det var smart, det gjorde våldet sexigt och oantastligt även om det i grunden var uttryck för samma deppiga kvinnosyn som präglade nästan all annan kultur i mittfåran på den här tiden.
Petterssons huvudsakliga ärende är dock något annat: att korrigera det som hon menar är en falsk berättelse om Sverige under de senaste 30–50 åren, och i de avsnitten bär det snart utför. Att formuleringarna i många fall är svepande kan man delvis förstå som en ambition att göra boken lättillgänglig. Läsare i målgruppen är kanske inte intresserade av en djupare genomgång av hur valutaspekulation fungerar eller vad fast växelkurs innebär.
Tyvärr gör det bokens politiska appeller långgrunda som en barnvänlig sommarstrand. Ta frågan om ekonomisk ojämlikhet. Genom hela boken återkommer Karin Pettersson till det som beskrivs som närmast skenande klyftor mellan fattiga och rika. Det Sverige som en gång var jämlikast i världen har nu, enligt Pettersson, ”på kort tid blivit ett av de mest ojämlika länderna i Europa”. Det är en vitt spridd uppfattning i den svenska ekonomiska debatten, och ibland verkar det som om påståendet inte ens behöver kvalificeras.
Så vad är det som avses med att Sverige ”gav upp jämlikheten som idé”? Menar Pettersson ginikoefficienten, det mått som används för att jämföra inkomstspridning mellan olika länder? Nej, där befinner sig Sverige på 13:e plats, mycket nära EU-genomsnittet, dessutom med betydligt närmare till ”toppen” (om det nu är det man ska kalla länderna med högst jämlikhet) än till bottenskiktet.
Är det lönespridningen i sig, det vill säga skillnaden i lön mellan den 90:e percentilen och den 10:e? Nej, Sverige är det land med lägst lönespridning i hela OECD. (Så låg är den att den troligen skadar de som står utanför arbetsmarknaden, apropå ojämlikhet, men den frågan får vänta till en annan text.)
Men då måste det väl vara förmögenhetsfördelningen? Nej, inte ens det. Som Sveriges troligen främste expert på ekonomisk ojämlikhet, Daniel Waldenström, konstaterar i sin bok Superrika och jämlika (Mondial, 2025) har ”elitens ägande” kraftigt minskat till förmån för ”folkets ägande” de senaste hundra åren; från att folket ägde ca 25 procent av förmögenhetsandelen i början av förra seklet till över 75 procent i dag.
Det Sverige som en gång var jämlikast i världen har nu, enligt Pettersson, ”på kort tid blivit ett av de mest ojämlika länderna i Europa”.
Det ”bevis” som Pettersson hänger upp avsnittet på är att ”andelen av välståndet som ägs av superrika är högre [i Sverige i dag] än i USA för 100 år sedan”. Det är tänkt att chockera, förstås, men till att börja med är det inte helt enkelt att förstå vad som avses. Betyder ”superrika” den rikaste procenten eller den rikaste promillen? Båda begreppen används ibland i debatten om ojämlikhet.
Inte heller är det anekdotiska beviset särskilt oväntat. USA för 100 år sedan var visserligen ett rätt ojämlikt samhälle, men om man nu enbart är intresserad av det absoluta toppskiktets ekonomiska utveckling är det naturligtvis helt logiskt att entreprenörer i en globaliserad och digitaliserad ekonomi kan tjäna enormt mycket mer pengar än man kunde i en nyindustrialiserad, huvudsakligen nationell ekonomi som USA runt år 1900. Ingen svensk miljardär skulle visserligen kunna mäta sig med oljebaronen Rockefeller eller stålmagnaten Carnegie – båda rikare än Amazons Jeff Bezos om man justerar penningvärdet – men nu var det ju just måttet ”superrikas andel av välståndet” som Pettersson ville fokusera på, och då talar USA:s befolkningsstorlek, även för 100 år sedan, till dess ”fördel”.
Detta säger dock inte något väsentligt om hur jämlikt ett samhälle är eller uppfattas. Man kan förstås tycka att Sverige har alldeles för många miljardärer per capita och störa sig på det, men att det skulle vara tecken på en samhällskris när de lägre klasserna samtidigt ökat sin förmögenhet betydligt snabbare, är lite magstarkt. En annan graf i Waldenströms bok belyser just detta. Den rikaste hundradelen brukade äga tillgångar som var fyra gånger mer värdefulla än de fattigaste 90 procenten. Numera har de fattigaste 90 procenten dubbelt så stora tillgångar. Både de fattiga och de rika har blivit betydligt rikare, men ägandet är betydligt mer jämnt fördelat i dag än det var förr.
Jämlikhetsdebatten är komplex. Det finns olika mått och metodval att diskutera relevansen för, osäker data längre bak i tiden och olika rättviseuppfattningar att utgå från. Framför allt finns det genuint svåra och intressanta frågor att diskutera. Att Pettersson i stället galopperar förbi ämnet och nöjer sig med förenklade talepunkter är olyckligt, eftersom det reducerar boken till tesdrivande pamflett och publiken till redan frälsta.
***
Ojämlikhetsfrågan är inte heller det enda område där Pettersson skarvar – ja, jag väljer det ordet eftersom ”slarvar” hade indikerat att det kanske är ett förbiseende och ett ärligt misstag. Karin Pettersson är alldeles för skarp för att göra sådana misstag omedvetet. Indikationer på det hittar jag överallt i boken; ett exempel är att hon, till skillnad från så många andra i vänstern, läst och förstått Francis Fukuyama och den annars evigt missförstådda boken The End of History and the Last Man.
Ändå hittar jag upprepade meningar i Förbannelsen som handlar om ständiga nedskärningar i välfärden. Precis som vad gäller ojämlikheten är nog denna uppfattning så vitt spridd att det verkar kunna passera utan att någon ens blinkar. Men även detta är ett exempel på en berättelse som fått fäste utan hård fakta att hänga upp den på.
Precis som vad gäller ojämlikheten är nog idén om nedskärningar så vitt spridd att det verkar kunna passera utan att någon ens blinkar.
Visst skedde nedskärningar, därtill rätt kraftiga sådana, i samband med krisen under 1990-talet. Att de var nödvändiga i en situation när budgetunderskottet var kraftigt, statsskulden skenade och förtroendet för den svenska ekonomin kröp mot botten – nästan en tredjedel av industrijobben slogs ut under krisen – håller uppenbarligen inte Pettersson med om. Men det är mindre intressant än att hon tar för givet att nedskärningar inom välfärdsområden sedan dess blivit regelmässiga i svensk politik.
Ja, skattetrycket har sjunkit i jämförelse med mitten av 90-talet, särskilt under Reinfeldt-regeringarna. Den andel av BNP som vi lägger på välfärdens kärna har dock inte följt med, utan tvärtom ökat. År 2001 lade Sverige 6,62 procent av bruttonationalprodukten på utbildning – 20 år senare 7,57 procent. Sverige spenderar betydligt mer på hälso- och sjukvård än genomsnittet i OECD, 11 procent av BNP – upp från 5,5 procent 1970.
Även här hade det funnits intressanta frågor att diskutera. Efter 1990-talskrisen prioriterade Sverige offentlig konsumtion framför transfereringar. Var det rätt väg? Om inte, varför har socialdemokratin ändrat uppfattning? Vad hade hänt med drivkrafterna att arbeta om bidrag och ersättningar indexerats upp och växt i takt med ekonomin? Där någonstans finns nog en av de mer intressanta politiska skillnaderna mellan borgerligheten och vänstern. Tyvärr är det inte dem Pettersson diskuterar, eftersom hon i stället vill sätta bilden av att även vården och skolan drabbats av ”austerity”-paradigmet.
När Pettersson inte konkretiserar sig blir det också svårt på ett större plan att pussla ihop hennes historieskrivning. I kapitel 5 noterar hon själv att en av 80-talets stora insikter var att den socialdemokratiska ekonomiska modellen nått vägs ände och att ”det var oundvikligt att den ekonomiska politiken behövde läggas om”. Det var precis det som den borgerliga koalitionen – som Pettersson nyss sågat vid fotknölarna – menade och gick till val på 1991. ”Det fanns andra vägval och öppningar”, skriver hon sedan på nästa sida, men det är svårt att uppfatta vilka och på vilket sätt.
I marginalerna finns fler frågetecken, ibland följda av utropstecken. Pettersson går exempelvis till hård attack mot näringslivets motstånd mot socialisering både under 1940-talets planhushållningsdebatt och i samband med försöken att införa löntagarfonder. Svenska Arbetsgivareföreningens strid mot fondsocialismen kallas ”aggressiv och verklighetsfrånvänd”. Menar hon verkligen att företagares kamp för att inte bli tvångsinlösta var illegitim? Eller syftar hon på något onämnt övertramp i debatten? Att det inte framgår gör passagen anmärkningsvärt radikal.
Svenska Arbetsgivareföreningens strid mot fondsocialismen kallas ”aggressiv och verklighetsfrånvänd”
Kapitlet om rasism, främlingsfientlighet och våld är välskrivet, men likaledes slarvigt eller ”skarvigt”. Pettersson fortplantar tyvärr myten om att Ny Demokrati redan i valrörelsen 1991 gjorde en stor sak av flyktingfrågan och uppvisade flagrant rasism. Som bland annat Ekot-journalisten Björn Häger, som bevakade partiet i valet, konstaterat stämmer det inte. Ny Demokrati gick till val på billigare sprit, sparkade lapplisor och ”drag under galoscherna”, och det var denna ekonomiska populism som gav succén i valet 1991. Det var först en bit in i mandatperioden, när flyktingströmmen från Balkan aktualiserat migrationspolitiken, som partiets mörka krafter klev fram och brutaliserade debatten. Följaktligen sjönk de också som en sten i valet 1994. Pettersson tecknar en i övrigt bra bild av det tidiga 90-talets rasism och främlingsfientlighet, så det är synd att hon gillrar denna fälla åt sig själv.
Jag har fler invändningar, men nöjer mig här med att presentera en sista, och det är att Pettersson trots såväl historiekunskaper som feministiskt engagemang väljer att osynliggöra finansministern i Carl Bildts regering, Anne Wibble. Kanske är det lättare att driva sin tes om nyliberalismens kalla värld om de ansvariga är gamla vita gubbar, snarare än en kvinnlig, mycket kompetent folkpartist som döpte sitt saneringsprogram för statsbudgeten efter sitt barnbarn för att signalera att besparingarna var till för hennes generation.
Karin Pettersson ägnar huvuddelen av sin tid åt den ”förbannelse” som gett namn åt boken, den marknadslogik som hon menar har präglat Sverige och världen på ett tilltagande negativt sätt sedan det tidiga 90-talet. Bara enstaka gånger tecknar hon något som kan förstås som ett alternativt synsätt, en annan väg som Sverige kanske hade kunnat gå. Om Sydkorea och Taiwan – som Pettersson lyfter fram som länder som skyddade sin inhemska industri när globaliseringen rasade utanför – verkligen är exempel att inspireras av hade varit intressant att läsa mer om.
Framför allt hade jag önskat att hon, när hon nu försöker etablera en annan historieskrivning, bemötte de starkaste argumenten kring den motsatta synen på 1990-talet. Efter de – i hennes ögon –förkastliga marknadsreformerna steg exempelvis reallönerna med 69 procent mellan 1995 och 2021, innan Rysslands aggressionskrig eldade på inflationen. Det kan jämföras med 16 procent mellan 1970 och 1995, den period som Karin Pettersson idealiserar som en storhetstid för rikedom och jämlikhet. Åtminstone jag blir osäker på vad som är den verkliga förbannelsen.