Samhälle Krönika
Allt är inte partipolitik som glimmar
För första gången på tolv år finns en chans för båda de politiska blocken att nå majoritet. De ideologiska spänningarna i dem är dock stora. Andreas Johansson Heinö visar att de linjer som påverkar politiken inte nödvändigtvis återspeglas i ett riksdagsval.
Hur viktigt är egentligen ett riksdagsval? Jätteviktigt, tycker förstås alla partiarbetare som nu rullar igång sina valrörelser. Åtskilliga miljoner kronor och oräkneliga, ofta ideella, arbetstimmar kommer att spenderas på att försöka övertyga den minoritet av väljarna som ännu inte bestämt hur, eller om, de ska rösta.
Att då ens ställa frågan om valets viktighet kan verka smått förolämpande.
Likväl finns skäl att lyfta blicken. Valet i september blir det trettionde till riksdagen sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt 1921. Hur mycket av det som har hänt i landet under dessa hundra år har bestämts av utfallen i dessa tjugonio val?
Det som hänt i landet har ganska lite att göra med valresultaten
Ganska lite, vill jag hävda. Dels finns det, lyckligtvis, väldigt mycket i livet som är helt oberoende av vad som sker i den politiska sfären. Ingvar Kamprad hade grundat sitt företag och Björn Borg hade vunnit sina titlar oavsett riksdagsmajoritet. Samhället är större än staten och politiken är bara en skärva av verkligheten.
Dels har många stora beslut fattats med bred majoritet i riksdagen – men inte alltid efter att ha förankrats demokratiskt genom ett val.
Visst finns det politiska vägval som även i efterhand framstår som betydelsefulla. Men de är anmärkningsvärt svåra att koppla till enskilda valresultat. Socialdemokraterna vann exempelvis valet 1948 men backade ändå från de långtgående planerna på socialisering som föranlett den stora planhushållningsdebatten de första efterkrigsåren. Och det kanske enskilt viktigaste beslutet i modern tid, att ta klivet in i Europeiska unionen, avgjordes i en folkomröstning 1994. Frågan blev aldrig dominerande i ett riksdagsval.
Under mellankrigstiden formulerade några franska historiker tillhörande den så kallade Annalesskolan begreppen évenements (händelser), conjunctures (konjunkturer) och la longue durée (den långa varaktigheten) för att särskilja de historiska processernas tidshorisonter.
Att studera partipolitik är med denna terminologi att studera händelser. Partiledare som kommer och går. Regeringar som tillträder och avgår. Reformer som lanseras, lappas och lagas och skrotas, åsikter som skiftar i ett rasande tempo. En dagstidning är fylld av sådana händelser som alla framstår som oerhört viktiga när de inträffar. En vecka eller en månad eller några år senare är dock de flesta händelser bortglömda.
Partierna dras lätt med i de ideologiska trenderna
Konjunkturerna fångar skiften som pågår under decennier, ibland sekler. Här ryms de ekonomiska kriserna och uppgångarna, liksom långvariga värderingsskiften. Rekordåren, det vill säga den nästan tre decennier långa perioden av obruten ekonomisk tillväxt under efterkrigstiden, är ett exempel på en sådan konjunktur vars betydelse var väsentligt större än i princip alla händelser som inträffade under perioden. Likaså dras partierna lätt med i de ideologiska trenderna. När vänstern drog åt vänster under 1970-talet följde högern efter. Sex borgerliga regeringsår (1976-82) innebar knappt ens märkbara försök att vrida samhällsutvecklingen högerut. Istället blev det socialdemokratiska regeringar som avreglerade och liberaliserade under det nyliberala 1980-talet.
La longue durée, slutligen, fångar de mycket långa horisonterna. Geografi, klimatförhållanden, djupt liggande kulturellt betingade tankemönster. Kristnandet av Europa är en sådan process med flertusenåriga följder. De liberala värderingarnas genombrott, det som Deirdre McCloskey kallat för “den stora transformationen” är en annan.
Politikens paradox är att händelserna förklarar vilka som vinner val medan konjunkturerna bestämmer vad partierna gör med sin makt. Så medan olikheterna (i innehåll, retorik, utspel) förklarar vem som vinner är det likheterna i åsikter och perspektiv som är mest intressanta om man vill få en föraning om vilken politik som väntar de kommande åren.
Valet är det första på tolv år med två regeringsalternativ som båda har chans att nå majoritet
Höstens val är det första på tolv år med två regeringsalternativ som båda har en realistisk chans att nå egen majoritet. Vägran att inkludera Sverigedemokraterna i något av regeringsunderlagen omöjliggjorde majoriteter såväl 2014 som 2018, med välkända konsekvenser. Därmed är vi tillbaka i en bekant logik som präglade svensk politik fram till 2010. Två block varav ett vinner och ett förlorar.
Däremot rymmer båda blocken större ideologiska spänningar än vad vi tidigare haft i Sverige. Det ideologiska avståndet mellan Centern och Vänsterpartiet respektive mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna är unikt stora (samtidigt som avståndet mellan C och L är unikt litet för att vara två partier i olika block).
Förutsättningarna för att att få en stabil regeringsmajoritet är alltså större än någon gång på den här sidan 2010. Samtidigt är osäkerheten om vilken politik någon av dessa regeringar kommer att föra rekordstor.
Men alla har att hantera krocken mellan tidsperspektiven. Klimatpolitiken handlar bokstavligen om la longue durée – att hantera fundamentala förändringar av förutsättningarna för civiliserat liv. Även de infekterade debatterna om allt från skola till brottslighet kan läsas som reaktioner på de grundläggande samhällsförändringar som orsakats av globalisering och storskalig migration.
Nej, min poäng är inte att den politiska debatten nödvändigtvis borde ha en längre tidshorisont. Däremot vill jag skänka lite tröst åt alla som har svårt att bestämma sig eller entusiasmera sig inför det stundande partivalet. Utan att devalvera betydelsen av partipolitiken – det som sker på universiteten, i företagen, i föreningslivet, kyrkorna och kulturen är trots allt viktigare.