Utblick Krönika
Ännu en fixstjärna på vänsterhimlen
Vänstern har hittat en ny fixstjärna i New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani. Det visar hur oförmögna Demokraterna är att lära sig av de senaste årens misstag, skriver Filip Seiman.
I går valdes en socialist till borgmästare i kapitalismens huvudstad, New York. Med en knapp majoritet om 50 procent av rösterna kammade Zohran Mamdani, 34, hem segern för demokraterna. Huvudmotståndaren Andrew Cuomo fick 42 procent och republikanen Curtis Sliwa blott sju.
“Jag tror vi står inför en ny vänstervåg”, skrev ETC:s politiska redaktör Henrik Jalalian på X. Redan före valet spådde Magnus Bjerg Sturm på Aftonbladets ledarsida att USA:s nästa president rentav kan bli en socialist.
På Instagram lät Miljöpartiets språkrör Amanda Lind hälsa följande:
“Zohrans kampanj har visat prov på exakt det vi hela tiden har vetat. Att en stor progressiv rörelse inte bara är möjlig, den är redan på gång.”
Mönstret känns igen. Den populistiska vänstern går framåt på en plats under väldigt speciella förutsättningar – och plötsligt extrapoleras resultatet till stora delar av västvärlden. Hoppet är det sista som lämnar en socialist, antar jag. För verkligheten talar ett annat språk än det som vänstern så gärna vill läsa in i Mamdanis seger.
Senaste gången ett borgmästarval i New York var så här jämnt var 2009, då sittande borgmästaren Michael Bloomberg besegrade utmanaren Bill Thompson med 51 procent mot 46. Sedan valet därpå, 2013, har Demokraternas kandidat vunnit varje val med långt över 60 procent av rösterna.
Det tåls att påminnas om precis hur politiskt döda hans motståndare faktiskt var.
Med gårdagens röstsiffror är Mamdanis seger därmed långt ifrån ett styrkebesked för vänstern. För det tåls att påminnas om precis hur politiskt döda hans motståndare faktiskt var. Andrew Cuomo, huvudmotståndaren, är närmast en parodi på den elit som så många väljare hatar. Hans far var guvernör i delstaten från 1983 till 1994, och Cuomo har själv varit gift med en brorsdotter till president Kennedy. Hans senaste politiska uppdrag – guvernör i delstaten New York – tvingades han lämna 2021 efter metoo-anklagelser som han försvarade sig mot med de bevingade orden “I’m not perverted, I’m just Italian”.
En invändning mot påståendet att Mamdanis resultat skulle vara svagt är att Cuomo också är demokrat, och därmed kan ha bidragit till röstsplittring av den demokratiska väljarbasen. Argumentet försvagas dock av att Cuomo ställde upp som oberoende kandidat, och inte fick stöd av en enda tung demokrat utöver den avgående och i väljarnas ögon korrumperade borgmästaren Eric Adams. Att president Trump dessutom gav sitt stöd till Cuomo under valkampanjens slutskede lär inte ha stärkt hans aktier hos demokratiska kärnväljare. Samtidigt åtnjöt Mamdani stöd från självaste Barack Obama.
Oavsett: Mamdani kampanjade – och vann – på klassisk vänsterpopulism. Stopp för hyreshöjningar, gratis bussar och förskolor och till och med kommunala matbutiker. Allt åt alla, med andra ord. Pengarna för att finansiera önskelistan ska, säg det i kör, tas från de allra rikaste – ett budskap som går hem hos stora grupper i staden som gav oss kultklassikerna Wall Street och American Psycho. Att den översta procenten redan står för över 40 procent av stadens inkomstskatteintäkter, och att många av dem därför redan valt att lämna New York för lågskattestater som Florida talas det mindre om.
***
Det som är intressant för en utomstående betraktare är naturligtvis inte New Yorks lokalpolitik. Den har mycket lite med Sverige eller resten av Europa att göra. Men om de senaste decenniernas politiska debatt lärt oss någonting är det att nästan samtliga stora amerikanska politiska fenomen på något vis tar sig över Atlanten. I fallet Mamdani är processen redan igång.
I den ovan nämnda artikeln på Aftonbladets ledarsida berättas till exempel om att representanter från DSA, Democratic Socialists of America, besökt Stockholms stadshus för att söka inspiration från stadens vänsterstyre. Samtidigt kunde Politico i måndags rapportera om att företrädare för La France insoumise och Die Linke, partierna längst till vänster i Frankrike respektive Tyskland, besökt New York för att lära sig av Mamdanis kampanjmetoder.
Naturligtvis kommer vi under de kommande årens europeiska valrörelser att få se både mer och mindre lyckade försök till efterhärmning av Mamdanis karakteristiska framtoning: “[e]n brett leende yngling i kostym, hårt knuten slips, klackring och ansat skägg” som DN:s Björn af Kleen skrev i vad som närmast kan kallas ett förtäckt hyllningsreportage häromveckan.
Historien är inte på Mamdanis sida, vad gäller framgångar för progressiv politik på bred front.
Frågan är hur bra det kommer att gå. Historien är inte på Mamdanis sida, vad gäller framgångar för progressiv politik på bred front. Precis som Jeremy Corbyns vänsterpopulistiska agenda i Storbritannien gick bra i rika studentstäder men misslyckades hos såväl mitten- som kärnväljare, är Mamdanis politik anpassad för just New York. I en av världens rikaste städer har väljare helt enkelt råd att rösta för det som den amerikanske skribenten Rob Henderson kallat för luxury beliefs. Den bilden stärks av att Mamdani ser ut att ha hämtat hem en hel del röster även i de rikaste kvarteren på Manhattan.
När vänsterpopulister får styra brukar det nämligen gå åt skogen. Se bara på de demokratstyrda storstäderna på USA:s västkust, där progressiv “soft on crime”-politik fått antalet hemlösa att skjuta i höjden tillsammans med brottsstatistiken. Även på landsnivå behöver man inte gå långt för att hitta exempel på att vänsterpopulism är en mycket dålig idé. Före Hugo Chavez maktövertagande i Venezuela var landet rikast i Latinamerika – nu hör det till de allra fattigaste. Historien är inte olik den som under 1900-talets mitt blev Argentinas.
New York är helt enkelt en väldigt speciell plats. Får man bara femtio procent där, i Demokraternas hjärtland, har man inte en chans i vågmästarstaterna. Det gäller så klart inte Mamdani själv – eftersom han är född i Uganda kan han överhuvudtaget inte tänka tanken på att bli president – men han är inte ensam socialist i partiet. Bernie Sanders hade fortfarande många fans när han ställde upp i Demokraternas primärval 2020 – trots att han 2016 lyckats med konststycket att förlora i samma val mot en av USA:s mest impopulära politiker, Hillary Clinton.
Frågan är hur lång tid det tar innan Mamdanis politik kommer ikapp honom. Hans löfte att frysa alla reglerade bostadshyror i staden kommer oundvikligen leda till en ännu tuffare bostadsmarknad utanför det reglerade beståndet. De kommunala matbutiker han sagt sig vilja starta lär i bästa fall bara vara ett ineffektivt användande av stadens skattepengar. Och helt gratis kollektivtrafik i en stad med över hundra tusen hemlösa – varav många lider av narkotikaberoende – bäddar inte direkt för succé.
Världen borde egentligen ha gått vidare från socialismens misslyckade idéer för länge sedan. Men då och då dyker det upp någon och ger den en makeover. Förra decenniet hette han Jeremy Corbyn, dessförinnan Hugo Chavez. Zohran Mamdani är inget nytt – han är bara socialismens senaste uppenbarelse i ny förpackning. Ja, på ytan är den snygg och charmig, den lovar guld och gröna skogar. Men likväl visar den sig gång på gång svekfull och farlig.
Om några år kommer världen att gå vidare även från Mamdani, och därefter kommer en ny version dyka upp. Och så fortsätter cykeln med misslyckad politik, vars konsekvenser liberaler och konservativa senare kommer tvingas hantera.
Hur svårt ska det vara att lära sig?