Simon Johansson: Använd alla verktyg mot Orbán

I slutet av juli kom nyheten att Ungern lättar på reglerna för arbetsvisum för ryska och belarusiska medborgare. Det är bara det senaste i raden av Viktor Orbáns Putinvänliga upptåg. I juni reste han till Moskva och Peking på egendöpt ”fredsmission”, och han har sedan Rysslands invasion av Ukraina konsekvent använt vetorätten för att stoppa eller förhala stödpaket till Ukraina och sanktioner mot Ryssland.

Hur EU svarar på den senaste provokationen återstår att se. Kanske blir det gränskontroller mot Ungern för att hålla ryska spioner utanför resten av unionen. Men egentligen behöver EU fokusera på proaktiva lösningar i stället för att defensivt reagera när Orbán hittar på nya dumheter.

Under Polens förra regering rörde sig landet, likt Ungern, i alltmer auktoritär riktning. Men redan innan Donald Tusk återvann premiärministerposten tvingades det tidigare regeringspartiet Lag och Rättvisa att rulla tillbaka några av de reformer som inte var förenliga med EU:s krav på rättssäkerhet. Dessa krav skärptes när den senaste långtidsbudgeten förhandlades år 2021. Det visar att EU har makt att påverka utvecklingen.

EU behöver fokusera på proaktiva lösningar i stället för att defensivt reagera när Orbán hittar på nya dumheter.

EU håller i dag inne med runt 20 miljarder euro i stöd till Ungern eftersom landet inte lever upp till rättsstatsprincipen. Det hade varit mer om inte Orbán använt hot om veto som utpressningsverktyg för att förmå EU att släppa ifrån sig visst stöd.

Artikel 7 i EU:s fördrag gör det möjligt att suspendera vissa rättigheter som kommer med EU-medlemskapet, exempelvis rösträtt i Europeiska rådet (där Orbán använder sina veton). Sedan 2018 pågår ett Artikel 7-förfarande mot Ungern mot bakgrund av bland annat försvagad rättsstat, korruption, inskränkt pressfrihet och missbruk av undantagslagar. Artikel 7-förfarandet är dock sex år senare fortfarande kvar i den första fasen. Att Ungern bryter mot EU:s värden är klarlagt, men processen behöver tas vidare.

Vidare bör man fortsätta hitta vägar att straffa Ungern ekonomiskt. I februari kunde EU äntligen komma överens om ett stödpaket till Ukraina på 50 miljarder euro, efter att EU-ledare höjt tonläget mot Orbán som tidigare lagt in sitt veto mot stödet. Ungerns ekonomi är under press vilket tros ha bidragit till att paketet till slut släpptes igenom. Ungerns årliga EU-stöd (netto) motsvarar 2 procent av BNP, och Orbán vet att han inte klarar sig utan det.

Ett verktyg som däremot inte bör dras fram (och som dessutom inte ens finns tillgängligt enligt nuvarande EU-fördrag) är att utesluta Ungern ur EU – ett förslag som Centerpartiet mot bättre vetande drev i Europaparlamentsvalet. Även här tjänar Polen som exempel. För några år sedan sågs Polen och Ungern som ungefär lika stora problemländer, som inte fullt upp levde upp till unionens krav på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, och Artikel 7-förfaranden pågick mot båda.

På vilket sätt tjänas övriga EU-länders intressen av att släppa de påverkansmöjligheter man faktiskt har?

Men i höstas vann oppositionen parlamentsvalet, och efter åtta år av Lag och Rättvisa i regeringsställning leds Polen återigen av Europeiska rådets tidigare ordförande Donald Tusk. Den 29 maj i år drog Europeiska kommissionen tillbaka Artikel 7-förfarandet mot Polen eftersom rättssäkerheten inte längre bedömdes vara hotad.

Det finns hopp om en liknande utveckling i Ungern. I Europaparlamentsvalet tappade Viktor Orbáns Fidesz nästan åtta procentenheter och det finns nu en oppositionsledare att förhoppningsvis samlas kring, Fideszavhopparen Péter Magyar. Den bästa framtiden för Ungern och EU är ett Ungern inom unionen – men lett av en övertygad demokrat. För på vilket sätt tjänas övriga EU-länders intressen av att släppa de påverkansmöjligheter man faktiskt har, och dessutom på vägen knuffa Orbán hela vägen in i Putins famn?

Svansen har viftat på hunden länge nog. Nu behöver EU sätta hårt mot hårt. Det måste göra ont att gå den auktoritära vägen.