Stefan Hedlund:
Är det verkligen fred vi vill ha?
Utblick Åsikt
Trumps besked om att han vill avsluta kriget på Rysslands villkor innebär att Europa inte längre kan förneka den beska sanningen – att vi är lika oförberedda på krig som för tre år sedan. Det pris vi får betala för att konfrontera Ryssland ökar nu exponentiellt, skriver Stefan Hedlund.
Tre år har nu gått sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Räknat från invasionen 2014, då man i ett blixtanfall intog och sedermera annekterade Krim, har kriget pågått i mer än ett decennium. Under denna tid har Ryssland gjort sig skyldigt till snart sagt varje tänkbar form av krigsförbrytelse. Trots detta har krigsförloppet i allt högre grad kommit att uppfattas som ett slags åskådarsport. För regeringar och opinionsbildare i väst har det blivit viktigare att argumentera om vilken sida som kan tänkas vinna, och om vilken sida man håller på, än att begrunda vad detta fasansfulla krig kommer att få för konsekvenser.
För framtida historiker kommer denna strutsliknande attityd att framstå som totalt obegriplig. När Vladimir Putin under hösten 2021 förberedde marken för sin kommande ”särskilda militära operation” gavs Europa detaljerade varningar om vad som var att vänta. Ukraina skulle upphöra att existera och när det målet väl var uppnått skulle man börja rulla upp Nato:s gränsområden i öster. Europas säkerhetsarkitektur skulle återställas till tiden före östutvidgningen. Ett erkännande av en rysk intressesfär skulle tvingas fram med våld.
För framtida historiker kommer denna strutsliknande attityd att framstå som totalt obegriplig.
När den fullskaliga invasionen väl var ett faktum, den 24 februari 2022, fanns inte längre utrymme för bortförklaringar. De officiella lögnerna om att man alls inte planerade en invasion var punkterade. Ryssland menade allvar och man var beredd att ta till extremt våld för att få sin vilja igenom. Om man faktiskt hade lyckats i sina uttalade ambitioner att på tre dagar underkuva Ukraina hade Europa i dag sett fundamentalt annorlunda ut. Små stater i Rysslands grannskap hade varit utsatta för stark press och något medlemskap för Sverige och Finland i Nato hade inte varit aktuellt.
Ukrainas beslut att sätta sig till motvärn kom för de allra flesta som en total överraskning, och dess hjältemodiga försvar kom för Rysslands del att utvecklas till en både militär och politisk katastrof. När treårsdagen av den fullskaliga invasionen nu markeras pågår kriget fortfarande, och den ryska krigsmakten har, trots att man varit beredd att acceptera enorma förluster, inte gjort några större framsteg.
För Europa innebar Ukrainas beslut att kämpa för sin frihet att vi andra gavs rådrum att förbereda en politik för att kontra den ryska expansionismen. I dag tvingas vi konstatera att detta rådrum har spelats bort på ett oändligt pratande, på innehållslösa deklarationer om att ”vi står med Ukraina så längre det krävs” och på falska förhoppningar om att det nog ska ordna sig, på något vis.
Det var först med Donald Trumps chockartade besked om att han har för avsikt att avsluta kriget på Rysslands villkor som verkligheten inte längre kunde förnekas. Då total förnekelse av hotet om krig med Ryssland inte längre är möjlig infinner sig i stället eftertankens kranka blekhet. Den beska sanning allt fler nu börjar upptäcka är att Europa i dag är lika oförberett på att gå i krig med Ryssland som för tre år sedan. Några seriösa ansträngningar att blåsa liv i sedan länge avsomnade rustningsindustrier har det inte varit tal om. Givet all den försvarsmateriel som under tiden har skänkts till Ukraina kan vår gemensamma beredskap till och med sägas vara sämre i dag än då.
Samtidigt som vi tvingas inse att den tid Ukraina köpte till oss andra nu har spelats bort bör det också stå klart att vi aldrig kommer att kunna prata bort vår tacksamhetsskuld till de hjältemodiga ukrainska försvararna. Den moraliska delen av denna skuld är omätlig, och kommer sannolikt inte att kunna gäldas fullt ut inom överskådlig framtid. Utöver moraliska argument, finns här också en insikt om att det pris vi förr eller senare kommer att få betala för att konfrontera Ryssland nu ökar exponentiellt.
Det är förvisso angeläget att inskärpa att det lidande den ukrainska civilbefolkningen har utsatts för, och den ödeläggelse som har drabbat ukrainsk infrastruktur, inte får relativiseras genom att ställas i kontrast till det pris andra länder kommer att få betala på längre sikt. Samtidigt är det kanske endast genom att begrunda vilka konsekvenser detta krig kommer att få även för oss andra som det kan bli möjligt att inskärpa situationens allvar, och behovet av att en gång för alla ge Ukraina de medel man behöver för att besegra den ryska angriparen.
***
När vi nu sannolikt närmar oss en punkt där kriget ska avslutas, och då frågan om ”fred” ska avgöras, är det svårt att inte tänka tillbaka på München 1938 och Chamberlains uppgörelse med Hitler om ”fred i vår tid”. Den gången slutade det som bekant i ett andra världskrig, med fullständigt fasansfulla konsekvenser. Även om det fortfarande finns hopp om att en kommande konfrontation med Ryssland ska kunna hindras från att eskalera till ännu ett världskrig är det angeläget att inse vilka konsekvenser eftergiftspolitiken gentemot Ryssland redan har fått.
Den första och mest uppenbara är att alla de internationella organisationer som tillskapats för att främja fred och att bevara små staters rätt till oberoende har havererat och inte längre förmår spela någon meningsfull roll. Det gäller framför allt Förenta Nationerna, som har reducerats till en tummelplats för lika grandiosa som till intet förpliktande uttalanden och fördömanden. Mer fundamentalt gäller det även hela den arkitektur av internationell rätt och internationella traktater som så mödosamt hade byggts upp, för att trygga en rätts- och regelbaserad världsordning. När Putin valde att helt sonika köra en stridsvagn över hela detta bygge möttes han av så lama reaktioner att han måste ha upplevt sig stå som obestridd segrare.
Om Donald Trump, och därmed den amerikanska supermakten, nu väljer att tvinga Ukraina till kapitulation har den sista spiken slagits i denna kista. Då har det slutgiltigt bevisats att makten går före rätten, och att små stater inte ska inbilla sig att de ostraffat kan utmana stormakterna. Auktoritära ledare i andra länder lyssnar och lär.
Med Budapestavtalet 1994 lät sig Ukraina övertalas att överlämna sina kärnvapen till Ryssland och att destruera sitt bombflyg.
En andra och på längre sikt än mer omvälvande konsekvens av eftergiftspolitiken är att säkerhetsgarantier från USA, och i ökande grad även från med USA förbundna stater, nu har visat sig inte vara värda pappret de är skrivna på. Då det i dag talas mycket om att en fredsuppgörelse för Ukraina måste grundas i just säkerhetsgarantier är det viktigt att notera att landet har en lång historia av renodlad svekfullhet – inte bara från Rysslands sida utan också från demokratierna i väst.
Från konferenserna i Jalta och Potsdam fram till bildandet av FN har ukrainare fått lära sig att det alltid är Rysslands intressen som går först. Med Budapestavtalet 1994 lät sig det då oberoende Ukraina övertalas att överlämna sina kärnvapen till Ryssland och att destruera sitt strategiska bombflyg. I utbyte fick man säkerhetsgarantier som undertecknades av Ryssland, Amerika och Storbritannien. När Ryssland invaderade var dessa löften som bortblåsta. Barack Obama var minst lika angelägen om att det inte skulle väsnas så mycket om den illegala annekteringen av Krim som Joe Biden var angelägen om att Ukraina inte kunde tillåtas att återerövra av Ryssland ockuperade territorier.
Även om det finns all anledning att både förfasas och oroas över hur cyniskt Trump är redo att förråda Ukraina, får vi inte glömma att detta förräderi hade varit i säck innan det kom i påse. Eftergiftspolitiken gentemot Ryssland grundlades under Obama och förfinades under Biden. Under tiden är det inte bara Ryssland som har lyssnat och lärt.
De rysk-kinesiska framgångarna i att utvidga kretsen av medlemmar i BRICS, som tidigare kunde upplevas som ett meningslöst spektakel, har drivits av att ett ökande antal länder inte längre litar till att det finns någon säkerhet att hämta i allianser med USA. När vitala amerikanska allierade som Saudiarabien och Turkiet började tala om att söka medlemskap i BRICS, borde varningsklockor ha börjat ringa. Men så icke. När Trump nu tycks vara inställd på att bränna alla broar till Amerikas tidigare bästa vänner och bundsförvanter agerar han blott i tangentens riktning, om än med en hastighet som kan förfära.
Vi får inte glömma att det sannolikt var Bidens kaosartade reträtt från Afghanistan som övertygade Putin om att nu var rätt tid att angripa och göra slut på Ukraina. Att detta ännu inte har lyckats kan endast tillskrivas ukrainskt hjältemod och politiskt kurage från ett mindre antal europeiska stater, främst England, som alltid varit frihetens och demokratins främsta försvarare. Bidens Amerika ville inget hellre än att kriget bara skulle ta slut, oavsett pris för Ukraina, och att Ryssland därmed skulle kunna rycka på axlarna åt alla krav på att behöva ta ansvar och att betala skadestånd för det lidande och den förstörelse man orsakat.
När det nu talas vitt och brett om en förestående fredsuppgörelse är det angeläget att inse att det här inte bara är Ukrainas framtid som står på spel. I vågskålen finns även förutsättningarna för Europas stater att undvika ett öde där Ryssland framgångsrikt söndrar och härskar och med all önskvärd tydlighet visar att Nato:s portalparagraf om gemensamt försvar inte längre har någon trovärdighet. I förlängningen finns andra auktoritära stater som lyssnar och lär, och med förtjusning gör upp egna planer på att anfalla grannar, undertrycka minoriteter och i största allmänhet behandla allt tal om internationell rätt med upphöjt förakt. En ny värld är på väg att växa fram och Putinkramare i alla läger vädrar morgonluft.
Omslagsbilden föreställer de europeiska ledarnas möte i Paris den 17 februari 2025. Foto: Simon Dawson/No 10 Downing Str