Är det verkligen manlig energi vi behöver?

Det finns en man i mitt liv som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Alltså inte alls. Om han inte får hela gruppens samlade uppmärksamhet när vi umgås kan han börja skrika rakt ut, avbryta för att pladdra ut i intet eller, ibland, kasta saker. Finns det någon ursäkt för detta uppvisande av manlig energi?

Ja, faktiskt. Han är nio månader gammal. Som Iain Banks skrev i Getingfabriken (1984): ”Barn är inte riktiga människor, i den bemärkelsen att de inte är små män och kvinnor utan en helt annan art som (antagligen) kommer att växa upp och bli det ena eller det andra i sinom tid.”

Med åldern inträder könsnormer och dess ideal. Här har en markant förflyttning skett på senare år, i kontrast till det tidiga 2010-talets radikalfeministiska androgyna ideal, mot mer traditionella binära könsroller.  Könandet av beteenden har även tagit allt mer plats i den politiska debatten – framförallt i form av den manliga energi som både den nya amerikanska administrationen och deras nära vänner i tech-världen lyft upp — från vicepresident J D Vance meddelande till unga män om att inte låta sig skrämmas från sina maskulina drifter till Meta-grundaren Mark Zuckerberg som i en podcast med Joe Rogan hävdar att techvärlden behöver mer ”manlig energi”.

Den “manliga energin” handlar kanske om att försöka stöpa om den manliga könsrollen för en ny tid.

Män har halkat efter i skolan i många år, utmanas på arbetsmarknaden och kan i allt lägre utsträckning ta det ekonomiska försörjningsansvaret på hemmaplan. Utan att raljera över den ”ultrafeministiska världssynen” är det lätt att förstå att män i största allmänhet och unga män i synnerhet ser ett stort skifte bland de ideal och sociala koder som de förväntas leva efter, och kan känna sig vilse i dagens samhälle. Den “manliga energin” handlar kanske om att försöka stöpa om den manliga könsrollen för en ny tid, och på så sätt återta kontrollen. Utvecklas eller dö, som det brukar heta.

Samtidigt är “manlig energi” förstås en vag och ganska abstrakt idé. Diffusa begrepp har sina fördelar – det går att hundvissla till de som förstår samtidigt som direkt kritik från meningsmotståndare kan avfärdas med ett enkelt ”det var inte alls det jag menade”. För den som faktiskt vill få något gjort är det dock i alla samtal en fördel om vi håller med varandra om de relevanta begreppens innebörd.

Så vad betyder manlig energi? Det förknippas vanligen med raka rör, ansvarsfullt och handlingskraftigt ledarskap. Den kvinnliga energin är tvärtom konsensussökande, kompromissvillig, förlamande och luddig. Manlig energi kan också betyda det som associeras med testosteron; muskler och aggressivitet. Den östrogena motparten, tårar och omtanke. Den amerikanske lingvisten George Lakoff har skrivit om hur amerikansk politik bygger på en grundläggande metafor om samhället som en familj, där staten antingen kan vara en omhändertagande moder eller en disciplinerande fader. Klappar respektive slag.

Utifrån den metaforen röstar väljare på högern (fadern) när de ser behovet av mer disciplin, ordning och uppfostran, och på vänstern (modern) när de tycker att samhället behöver mer omsorg om de som har det svårt, mer vänlig uppmuntran än hårda incitament. 

Men det finns en samtidigt en diskrepans i hur de manliga och kvinnliga könsrollerna översätts i politiskt ledarskap. Eftersom både en näve i bordet och tårar är känsloutbrott, så vad är det som gör att den enas känslor associeras med ledarskap och det andras svaghet? En god och effektiv ledare behöver vara inlyssnande – särskilt i politiken, där ett mandat kräver medhåll från väljare och partikamrater – och samtidigt staka ut en tydlig väg. Ingen gillar tanken på att landet styrs av kappvändare som inte vet vart de är på väg. Det tycks som om de svaga sidorna av den “manliga energin” spelas ned, medan de positiva aspekterna av det “kvinnliga ledarskapet” glöms bort.

Politiska uppfattningar finns i hjärnan, inte i det tjugotredje kromosomparet.

Bara för att två saker är varandras motpoler betyder det inte att alla andra motpoler kan radas upp på samma axel. Att högern är vänsterns motsats, och att det maskulina står i motsats till det feminina, innebär inte att någondera politisk hållning hör samman med endera kön. Politiska uppfattningar finns i hjärnan, inte i det tjugotredje kromosomparet. Därtill är det att göra sig en otjänst att applicera Lakoffs förklaringsmodell, utformad efter den amerikanska uppdelningen av väljare som konservativa respektive liberal-progressiva, direkt på den svenska vänster/höger-skalan. Politiska beteendenormer, likt könsroller, kan inte friktionsfritt lyftas ur sin kontext.

Kanske ska man inte läsa in kön alltför mycket i dagspolitiken. Många av de senaste månadernas händelser som ses som uttryck för maskulinitet eller ”manlig energi” är i själva verket inte mer än barnsliga utbrott, chockerande nog från personer som är alltför gamla för dem. Muharrem Demirok avgår efter anklagelser om mobbning och en internkultur som verkar hämtad från en högstadiekorridor. President Donald Trump pekar på olika delar av kartan och vill ha dem, likt hur ett barn sträcker sig efter en spade i sandlådan och blir arg om ett annat barn hinner ta det först.

Det sistnämnda framstår mer som “pojkenergi” än som en manlig dito. Och det rätta sättet att möta det är sannolikt inte att återvända till ett ”urbeteende” av omhändertagande moderskap. Manliga ledare som får utbrott behöver inte vyssjas och vaggas. Låt dem gråta av sig, eller ta en time-out. I stället för att dalta och lirka behövs en effektiv motreaktion i form av icke-reaktion. Tystna inte för att någon avbryter, utan fortsätt leka med spaden om det nu är du som har spaden. Som Mark Twain sa, ”argumentera inte med korkade personer, de kommer dra ner dig till sin nivå och vinna med sin erfarenhet”.

På kvinnodagen borde vi slå ett slag för klassiskt kvinnligt, stoiskt lugn och förvänta oss detta av våra ledare, oavsett deras könsidentitet.