Ekonomi Reportage
Är miljardärer ett hot mot demokratin?
Ska vi tacka Daniel Ek eller är personer som Spotifys grundare ett hot mot våra demokratiska institutioner. Smedjans Henrik Dalgard såg vänsterns nya fixstjärna Gabriel Zucman debattera med den ledande svenska nationalekonomen Daniel Waldenström.
Förra året orsakade nationalekonomen Gabriel Zucman stor uppståndelse i Frankrike. Företagsledare organiserade sig och gjorde sig redo att gå ut på gatorna för att demonstrera. Affärsmannen Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man, beskrev honom som en radikal vänsteraktivist som skulle rasera den franska ekonomin. Bakgrunden var Zucmans förslag om en ny förmögenhetskatt på två procent för alla med en förmögenhet över 100 miljoner euro.
Under sin akademiska karriär har den 39-åriga Zucman forskat om världens absolut rikaste, de superrika som han kallar dem, och hur mycket skatt de egentligen betalar. Han har kartlagt skatteparadisens omfattning, hur affärsmäns kapital flödar mellan länder, och förespråkat ökad omfördelning, jämlikhet och den nya förmögenhetskatten som numera går under namnet ”the Zucman-tax”. Som ett resultat har han blivit en ny ekonomisk rockstjärna för den politiska vänstern – lite på samma sätt som kollegan Thomas Piketty för 10 år sedan.
Men kritiken har också varit stor, och inte bara från bekymrade miljardärer. Många ekonomer har pekat på förmögenhetskatters ineffektivitet. Att de är svåra att betala, då förmögenheter oftast inte utgörs av likvida medel utan är uppbundna i företag. Dessutom tenderar sådana skatter att leda till kapitalflykt – det har inte minst blivit uppenbart i Norge efter den rödgröna regeringens höjning av förmögenhetsskatten för några år sedan.
Det var därför inte konstigt att Aula Magna på Stockholms universitet var fullsatt när Zucman i tisdags eftermiddag klev upp på scen för att diskutera med Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi och en av Sveriges ledande forskare på ekonomisk ojämlikhet. Ojämlikhetens orsaker, status och problem var ämnet. Det är sällan sådana akademiska sammanhang får verklig nerv, men det som av universitetet beskrevs som ett ”öppet samtal” utvecklades snabbt till en debatt med en minst sagt engagerad publik.
Det blev en debatt som tydligt synliggjorde skattepolitikens ideologiska dimensioner – att den handlar om rättvisa, jämlikhet och de egentliga drivkrafterna bakom samhällsutvecklingen, och inte bara hur man ska maximera intäkterna till statskassan.
Zucmans problembeskrivning är enkel – den effektiva inkomstbeskattningen av världens ”superrika” är regressiv. Medan medelklassen normalt sett betalar runt hälften av sin lön i skatt varje månad betalar de absolut rikaste bara ensiffriga andelar. Anledningen? Deras inkomst kommer inte från löner som omfattas av inkomstskatten utan från kapital som de, genom intrikata upplägg, strukturerar för att betala så lite skatt som möjligt. I Sverige betalar exempelvis miljardärer en effektiv inkomstskatt på 13 procent, enligt Zucmans beräkningar. Det är denna regressivitet som hans förmögenhetskatt är tänkt att försöka rätta till.
Zucman är inte enbart ute efter att rätta till en snedvridning i skattesystemet – han ser förekomsten av superrika som ett problem i sig.
Men Zucmans analys är inte enbart deskriptiv, långt därifrån. För den som lyssnar på hans föreläsningar, eller läser hans böcker och artiklar, kommer snabbt att se att argumentationen ständigt är genomsyrad av normativa termer som makt, ojämlikhet, demokrati och rättvisa. Zucman är med andra ord inte enbart ute efter att rätta till en snedvridning i skattesystemet – han ser förekomsten av superrika som ett problem i sig. Eller som han uttrycker det på första sidan av den nyutgivna boken Miljardärsskatt: Så kan den införas (Atlas, 2026):
Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – detsamma gäller deras makt inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.
Och det är här kontrasten gentemot Daniel Waldenströms forskning blir som tydligast. För Waldenström har den explosiva ökningen i förmögenhet som västvärlden sett sedan 1980-talet inte varit ett problem. Snarare tvärtom. Sedan dess har den genomsnittliga svensken blivit sju gånger rikare, mätt i reell köpkraft. Den som betraktar utvecklingen över längre tidsspann kan även se att samhället, tack vare den ökande tillväxten, blivit radikalt mer jämlikt. Framförallt tack vare att helt vanliga löntagare fått det bra nog att själva kunna bygga upp förmögenheter.
I sin bok Superrika och jämlika (Mondial, 2024) visar Waldenström hur den ekonomiska eliten under 1900-talets början ägde runt 80 procent av samhällets totala förmögenhet. I dag är det tvärt om. 80 procent av den samlade förmögenheten ägs av vanligt folk, 20 procent av den ekonomiska eliten. Och den stora explosionen i förmögenhetstillväxt för den vanliga människan har skett sedan 80-talet. Tack vare tillväxt, och nya finansiella verktyg på börsen, blev det möjligt för gemene man att börja äga sina egna bostäder och spara till pensionen i fonder – de två främsta faktorerna som förklarar de senaste decenniernas förmögenhetsutjämning. Waldenström förnekar dock inte att samhällets elit blivit rikare, och att de i vissa avseenden dragit ifrån den övriga befolkningen.
Zucmans huvudsakliga motivering för sin så omtalade skatt är med andra ord bara tom retorik.
Men det som hans forskning synliggör är att alla blivit rikare. Att det finns entreprenörer och affärsmän som bygger sin förmögenhet på att sprida nya värdefulla varor och tjänster till breda folklager är inte ett hot, utan snare den mekanism som gör att vi i dag lever i den rikaste civilisationen mänsklighetens någonsin skådat.
Ska vi tacka Daniel Ek eller är personer som Spotifys grundare ett hot mot vårt demokratiska system, kan debatten mellan Zucman och Waldenström med andra ord sägas koka ned till.
Den kanske största fördelen när två ledande personer inom sina fält faktiskt vågar mötas och låta sina idéer brytas mot varandra, snarare än att gömma sig i låsta akademiska tidskrifter, är att svagheterna i argumentationen framträder som tydligast. I den typen av liberala perspektiv som Waldenström för fram genom sin forskning kan passivitet sägas utgöra det största problemet. Att presentera olika grafer som visar de positiva effekterna av tillväxt och fria marknader är såklart bra, men den regressivitet i skattesystemet och den maktproblematik som Zucman visar på är reella problem. Här tenderar liberaler att bli allt för defensiva och låta vänsterns politiska förslag utgöra det problemformuleringsprivilegium som formar debatten. Även en liberalt sinnad person kan förstås tycka att det är ett problem att en miljardär betalar 13 procent i effektiv inkomstskatt medan medelklassen betalar 50 procent.
Men för Zucman är den betydande delen av argumentationen som sagt inte fokuserad på att rätta till skevheter i skattesystemet. Han är intresserad av makt, av risken för att de superrika vrider världen till sin fördel. Som nationalekonomen Andreas Bergh påpekade i den efterföljande paneldiskussion kommer dock inte en miljardärsskatt att ändra på det. Jeff Bezos kommer fortfarande vara ofantligt mäktig, även om han betalar två procent av sin förmögenhet i skatt varje år. Zucmans huvudsakliga motivering för sin så omtalade skatt är med andra ord bara tom retorik.
När Zucman pressades på detta faktum var han tydlig med att en tvåprocentig skatt inte var slutmålet utan ett golv, och resonerade om möjligheten för staten att börja äga andelar av de allra största bolagen och att eventuellt sätta ett tak på förmögenheter. Och kanske är det just här anledningen till att så många företagare, nationalekonomer och opinionsbildare ofta reagerar så starkt på förslag som Zucman-skatten finns.
De vet att det bara är början.