Utblick Krönika
Är stenläggare från Himalaya ett bristyrke?
Arbetskraftsinvandring är fördelaktigt både för individen, ursprungslandet och det nya landet. Varför har en borgerlig regering infört en ordning som innebär att byråkrater ska avgöra vilka som behövs? Det frågar sig Hannes Berggren efter en resa i Nepal.

Khumbu-regionen. Jag andas tungt och farten jag orkar hålla verkar sjunka för varje steg. Jag befinner mig drygt 5000 meter över havet och närmar mig Everest Base Camp. Under klättringssäsongen är det härifrån bergsbestigarna utgår för att nå världens högsta punkt. På vägen hit har jag passerat bergsbyar och sett hur allt från byggmaterial till livsmedel transporterats uppför stigarna. Trots avsaknaden av vägar som är framkomliga för fordon har Sherpafolket inte bara lyckats bo här under lång tid, utan också byggt infrastruktur för den växande turismen.
Därför är det inte förvånande att Norge vände sig just till Sherpafolket när man behövde hjälp att bygga stentrappor till vissa av sina berg. Den långa erfarenheten i Himalayas berg har helt enkelt gjort dem till experter.
Utöver att lägga stentrappor utför nepaleser även andra jobb i Europa. En man vars tehus jag äter lunch på har jobbat som kock i de österrikiska Alperna. I juli och augusti är det regnsäsong i Nepal och då passar det väl att utföra några månaders välbetalt arbete i Europa.
Möjligheten att jobba utomlands spelar med andra ord en viktigare roll än biståndet.
Att jobba utomlands är en viktig inkomstkälla för människor i världens fattigaste länder. Remitteringar – när de som jobbar utomlands skickar hem pengar till sitt hemland – överskrider redan världens samlade bistånd. Till skillnad från biståndet så tillåter det också individer att själva bestämma hur de ska använda pengarna. Möjligheten att jobba utomlands spelar med andra ord en viktigare roll än biståndet för de låginkomstländer där institutioner och andra faktorer ännu inte möjliggör snabb tillväxt.
Så är fallet för Nepal, där remitteringar enligt Världsbanken uppgår till mer än en fjärdedel av BNP.
Nepal ligger inklämt mellan Indien och Kina, saknar kustlinje och drabbas med jämna mellanrum av kostsamma jordbävningar. Landet, som är ett av världens fattigaste, har en BNP per capita på under 1 500 dollar (att jämföra med över 57 000 dollar för Sverige).
Sedan millennieskiftet har befolkningen genomlevt kungastyre, kommunism och inbördeskrig. Tidigare i år gick den yngre generationen ut i protester mot korruption och sociala medier-begränsningar, vilket ledde till att premiärministern lämnade landet medan militären utsåg en tillfällig efterträdare med hjälp av omröstning på den digitala plattformen Discord.
Det finns alltså anledningar att företagsamma nepaleser söker möjligheter också utomlands. Det finns dessutom goda skäl för länder som Sverige att välkomna dem. Ändå är arbetskraftsmigration inte på modet politiskt.
I Sverige har regeringen efter kompromiss med SD höjt inkomstgränsen för arbetskraftsinvandring. Svenska arbetsgivare ska som utgångsläge bara kunna anställa utomeuropeisk arbetskraft som kräver högre lön än 90 procent av medianlönen. Det motsvarar i dag runt 33 390 kronor per månad, det vill säga mer än dubbelt så mycket som Nepals årliga BNP per capita.
Det är märkligt eftersom, precis som med de norska stentrapporna, så har Sverige jobb som behöver utföras men där kompetens saknas i den inhemska arbetskraften eller svenskarnas lönekrav är för höga för att arbetsgivare ska kunna anställa.
Till skillnad från marknaden är varken politiker eller byråkrater lämpade att bestämma vilka anställningsbehov som finns i Sverige.
För att komplettera lönekravet ska regeringen ges mandat att vid behov meddela undantag från lönekravet, samt ges möjlighet att exkludera enskilda yrken från möjligheten att beviljas arbetstillstånd. Det dämpar sannolikt den negativa effekten av reformen något. Men det kommer inte runt grundproblemet: till skillnad från marknaden är varken politiker eller byråkrater lämpade att bestämma vilka anställningsbehov som finns i Sverige. Inte heller är de lämpade att bestämma vilken lön någon från ett land med en bråkdel av vår inkomst bör acceptera.
Kommer exempelvis stenläggare och kockar från Nepal vara välkomna att jobba i de svenska fjällen?
Tidöpolitiken för arbetskraftsinvandring grundar sig i ett socialdemokratiskt perspektiv. Från vänster har man länge velat hindra arbetskraftsinvandring med hjälp av lönegolv. Bakom arbetarrörelsens politik ligger ett missförstånd att antalet jobb i en ekonomi är statiskt, snarare än att ekonomin kan växa och nya jobb skapas när resurser allokeras mer effektivt.
En annan vanlig kritik från vänster gäller ”brain drain”, det vill säga att det skulle vara negativt att företagsamma individer från låginkomstländer kan flytta till och jobba i andra länder. Det bygger i grunden på premissen att dessa människors kompetens ska tillhöra nationalstaten där de är födda snarare än dem själva. En syn på statens makt över individen som alltför ofta präglar hållningen mot just utvecklingsländer.
Även om man tar den felaktiga premissen för given så är kritiken kring brain drain obefogad. Resurserna och kunskapen som tas hem från erfarenheterna utomlands skapar nya möjligheter. I ett av tehusen jag bor hänger en bild på familjens son som tagit ut en masterexamen. I takt med att utbildningsnivån ökar kan också nya – och bättre – jobb skapas och tillväxten ta fart.
Samtidigt är det viktigt att de som jobbat utomlands kommer tillbaka till sitt hemland, menar en man jag talar med i Kathmandu. Därför, menar han, är Japans system av tillfälliga arbetsvisum positivt för Nepal. Dit flyttar många nepaleser några år för att jobba, medan relativt få blir kvar permanent.
Kanske också Sverige kan hitta en bättre balans i migrationspolitiken? En balans där politiken är mer återhållsam med permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap än under flyktingkrisens kaosartade år. Som leder till utvisningar för de som begår allvarliga brott. Samtidigt som den är mer öppen för de som vill jobba och sköta sig. Det skulle gynna såväl Sverige som världens fattigaste länder.