Utblick Reportage
Århundradets arbetsmarknadsreform
Arbetsmarknadens utformning, med stark facklig makt, skyhöga avgångsvederlag och långtgående anställningsskydd är en viktig förklaring till Argentinas ekonomiska problem och enorma svarta sektor. En stor reform ska nu hantera de värsta avarterna, skriver Rutger Brattström.
Ordet svartarbete finns inte i den argentinska vokabulären. Arbete är arbete, men det kan ske inom formell eller informell sektor. Antalet arbeten i dem båda är ungefär lika många. Att jobba svart är en helt normaliserad del av ekonomin. Det handlar inte bara om enstaka hantverks- eller hushållstjänster – hela leveranskedjor och stora varuhus kan befinna sig bortom myndigheternas kännedom.
Med ett nyligen klubbat reformpaket vill Javier Mileis liberala regering avreglera arbetsmarknaden och göra det enklare att verka i den formella sektorn. Det är lätt att förstå varför. I ett land med 47 miljoner invånare är det bara 13 miljoner som har formella jobb. Av dessa är omkring 3,5 miljoner i offentlig sektor, och lika många till har gigjobb av olika typer som används för att komma undan de hårda arbetsmarknadsreglerna och skatterna. Kvar finns bara sex miljoner formellt anställa i den privata sektorn.
Orsaken till dagens ohållbara situation går att finna i Argentinas hårt reglerade arbetsmarknad.
För varje skattebetalare finns det alltså nästan sju personer till som tar del av kakan. Det är inte konstigt att argentinska regeringar i årtionden haft ambitionen att öka antalet formella jobb, med bristande resultat. Man kan inte gå för hårt åt det svarta arbetet, som är räddningen för de miljontals människor som aldrig haft ett ”riktigt” jobb. Samtidigt är den svarta marknaden ett sänke som hindrar den formella ekonomin från att växa. Det är bara de som har haft turen att få ett jobb på ett vitt företag som betalar skatt och gör pensionsavsättningar, men hela landet tar del av välfärdstjänster och alla har rätt till en rudimentär pension utan att ha betalat in en enda peso i systemet.
Orsaken till dagens ohållbara situation går att finna i Argentinas hårt reglerade arbetsmarknad. I Fraser Institutes ranking över ekonomisk frihet (med data från 2023) ligger landet på 159 plats i världen, enbart fallerade stater som Sudan, Iran och Venezuela hamnar bakom. Argentina kombinerar extremt höga kostnader för att anställa med en lagstiftning som ger anställningstrygghet in absurdum och fackförbunden enorm makt. Lägg till återkommande ekonomiska kriser, ofta politiskt skapade, och du får en miljö i vilken företag nästan aldrig vågar anställa någon.
På pappret ser det inte ut som om Argentina är något högskatteland. Skattetrycket ligger under 30 procent, modest jämfört med OECD-snittet på 34 procent, eller Sverige på 41 procent. Men eftersom skatterna inte drabbar den informella sektorn, som utgör omkring halva ekonomin, landar skattetrycket för den formella delen på det dubbla – omkring 60 procent. Kostnaden för att anställa är därmed bland de högsta i världen, men ännu värre är kanske kostnaden för att avskeda. Ett komplext regelverk gör att avgångsvederlag varken är förutsägbara, eller låga, vilket gör företagen mycket tveksamma till att teckna formella anställningar, eftersom en ekonomisk kris då kan ruinera hela verksamheten. Och att det förr eller senare kommer en kris, det är den enda konstanten i argentinsk ekonomi.
Ytterligare ett problem är att fackförbunden har stor makt över både företag och arbetare. Endast en fackförening per bransch beviljas officiellt erkännande vilket ger dem monopol på att förhandla fram kollektivavtalet för hela sektorn, ett avtal som omfattar varenda arbetstagare inom sektorn av avtalet, oavsett om de är medlemmar eller ej.
Förr eller senare kommer en kris, det är den enda konstanten i argentinsk ekonomi.
Den här makten har fackförbunden använt flitigt till att skriva in så kallade solidaritetsavgifter i avtalen. Genom att argumentera för att icke-medlemmar drar nytta av fackets förhandlingar, hävdar sig facket ha rätt att ta ut avgifter på deras löner. Vanligtvis dras någonstans mellan en och tre, men i vissa fall så mycket som tio, procent av arbetarnas löner utöver skatter och andra avgifter. Även om en arbetstagare inte kan tvingas att gå med i en fackförening, är de i praktiken tvungna att finansiera den.
När någon facklig förmån förs in i kollektivavtalen är den i praktiken kvar för evigt till följd av den juridiska doktrinen ultraactividad. Principen innebar en lagstadgad garanti för att alla bestämmelser, förmåner, löneskalor och arbetsvillkor som fastställts i ett formellt kollektivavtal förblir bindande även efter avtalets uttryckliga utgångsdatum. De fortsätter gälla på obestämd tid ända tills ett nytt avtal förhandlats fram och godkänts. Som följd behöver fackförbunden aldrig acceptera villkor som på något sätt inskränker deras makt.
Samtidigt som peronistpartiet, som styrt nästan hela 2000-talet, infört reglering efter reglering har antalet formella arbeten minskat stadigt. Partiets svar har ständigt varit att införa fler regleringar för att försöka skydda de jobb som funnits kvar, vilket enbart förvärrat situationen. Någon självinsikt finns fortfarande inte i den dominerande vänsterrörelsen Peronismen.
***
I oktober träffade jag Ezequiel Maria som var kommunikationschef för den senaste peronistiska regeringen (2019–2023) och deltog i kampanjledningen under presidentvalet 2023, då rörelsen förlorade makten till Javier Milei. Maria menade att det är dags för peronismen att erkänna sina ekonomiska misstag och gå vidare med ny politik. Hans förslag riktar in sig på den informella sektorn, men lösningarna liknar i hög grad den klassiska peronismen: fler rättigheter åt fler personer.
– Peronismen finns för arbetarna, men de är inte längre med i våra fackförbund. De kör Uber eller jobbar för sig själva på andra sätt. Då hamnar de utanför den traditionella peronismen. Vi behöver ge alla de rättigheter vi gett till dem med formella jobb, till de 50 procent som jobbar svart: semester, extra lönepåslag i december och juli. Vi måste förklara för dem att de vill ha det. Vi behöver ett nytt partiprogram med fokus på den informella sektorn, och nya företrädare som kan förmedla budskapen.
Trots att han är imponerad av Milei-regeringens resultat när det kommer till inflationen tror han att peronismen snart kommer att vara tillbaka vid makten.
– Målet med peronismen är att ge ett så bra liv till så många som möjligt. Om två år kommer vi att ha ett nytt partiprogram som visar det. Samtidigt kommer arbetarna att tröttna på Milei och inse att de inte får det bättre, hans plan håller inte i längden. Då kommer vi vinna tillbaka presidentmakten.
Överst på president Mileis reformagenda står nu en omfattande arbetsmarknadsreform, som har debatterats flitigt i parlamentet de senaste veckorna. Under småtimmarna natten till den tjugonde februari godkände slutligen underhuset det lagpaket som redan klubbats av senaten.
Det som nu blir lag, efter en sista vända i senaten för att fastslå underhusets justeringar, är en stor ombyggnation av systemet. Ley de Modernización Laboral (Lagen om arbetsmarknadsmodernisering) avreglerar arbetsmarknaden över hela brädet, men tar främst sikte på de två största bromsklossarna för formella anställningar: kostnaden för att avskeda och fackförbundens makt.
Systemet med avgångsvederlag kommer att finnas kvar, men reformeras för att bli mer förutsägbart. I stället för att bli en plötslig ekonomisk chock blir det en hanterbar driftskostnad. Den verkliga revolutionen ligger dock i det valfria systemet Fondo de Cese Laboral (FAL) som nu införs som komplement.
Ju mindre ett företag är, desto större är riskerna med att göra felrekryteringar.
Genom kollektivavtal kan branscher nu helt skrota det gamla systemet med klumpsummor vid avsked. I stället kan man välja att använda sig av ett alternativt system där arbetsgivaren betalar in en månatlig summa på upp till åtta procent av lönen till ett individuellt konto för varje anställd. När den anställde sig säger upp sig, eller blir avskedad, får den helt enkelt med sig pengarna från kontot, och företaget har inga ytterligare skyldigheter. Byter man jobb till ett företag som ingår i systemet kan man få med sig sin fond.
Avgiften dras direkt från de arbetsgivaravgifter företaget redan betalar, i praktiken blir det alltså en skattesänkning. Dessutom sjunker riskerna med att anställa dramatiskt eftersom kostnaderna vid uppsägningar är förbetalda och förutsägbara.
Även prövotiden förlängs från dagens tre, till sex, åtta eller tolv månader beroende på föreagens storlek. Ju mindre ett företag är, desto större är riskerna med att göra felrekryteringar, vilket återspeglas i att mindre företag får möjligheten att utvärdera nyanställda, och avsluta anställningen utan krav på avgångsvederlag, under en längre period.
***
Den andra halvan av lagen tar itu med maktkoncentrationen hos fackförbunden. För det första avskaffas principen om ultraactividad. Löper ett avtal ut så försvinner förmånerna omedelbart, vilket tvingar facken tillbaka till förhandlingsbordet på ett än mer drastiskt sätt än när fredsplikten upphör tillsammans med svenska kollektivavtal. Tanken är att förhandlingarna därmed blir mer jämlika och att de resulterande avtalen kommer följa konjunkturen på ett sätt som i längden räddar fler jobb.
För det andra vänds hierarkin i avtalen upp och ner. Ley de Modernización Laboral slår fast att lokala avtal som sluts direkt på det enskilda företaget alltid trumfar nationella branschavtal – även om det lokala avtalet ger sämre villkor för arbetaren. Det flyttar makten från de enorma fackliga federationerna i Buenos Aires ut till de enskilda fabriksgolven, och öppnar för flexibla löner anpassade efter företagens faktiska produktivitet.
Slutligen minskas fackens makt även genom en reformerad strejkrätt. Från och med nu kan inte facken utlysa generalstrejk och lamslå hela landets offentliga och kritiska infrastruktur. Lagen pekar ut vissa samhällsviktiga sektorer och gör gällande att strejker inom dessa inte får minska kapaciteten med mer än 25 eller 50 procent beroende på sektor.
Tidigare har även blockader och fabriksövertaganden setts som en legitim förlängning av strejkrätten. Arbetsgivare som försökt avskeda anställda för att ha blockerat grindarna, har nästan alltid förlorat i arbetsdomstolarna och tvingats betala ut stora avgångsvederlag. Facken kunde alltså använda blockader som utpressningsmetod utan risk för de egna medlemmarnas anställningar eller plånböcker. Från och med nu klassas blockeringar eller försök att man våld ta över en arbetsplats som en ”mycket allvarlig överträdelse”, vilket ger arbetsgivaren laglig rätt att omedelbart avskeda de inblandade arbetarna och fackledarna rätt till avgångsvederlag. En förstärkning av företagares äganderätt med andra ord.
Vidare möjliggör de argentinska reformerna modeller som redan finns i Sverige, som att spara övertid i en timbank i stället för att hela tiden betala ut övertidsersättning, och större flexibilitet i hur man kan ta ut sin semester. Därtill tillåts också arbetsdagar på upp till tolv timmar. Det är inte ett avskaffande av åttatimmarsnormen, som peronisterna försökt få det till, utan ett regelverk som är snarlikt EUs arbetstidsdirektiv, med krav på sammanhängande dygnsvila.
Om det blir kris är det de nyanställda, företagets framtid, som ryker.
I Sverige är den informella sektorn inte lika stor och normaliserad som i Argentina, men arbetsmarknaden är dysfunktionell på andra sätt. Den strukturella arbetslösheten är bland Europas högsta. Det är alldeles för dyrt och riskfyllt att anställa. Ingångslöner gör det olönsamt att anställa en stor andel av befolkningen, speciellt de som saknar utbildning eller har sämre språkkunskaper. Lagen om anställningsskydd (LAS), med dess turordningsregler (sist in, först ut), gör att företag drar sig för att anställa människor med liten arbetslivserfarenhet. Om det blir kris är det de nyanställda, företagets framtid, som ryker efter en dyr och tungrodd process.
Den svenska arbetsmarknaden lider likt den argentinska av ett klassiskt insider/outsider-problem. Är man inne i systemet har man hög lön, stor trygghet och makten att förhandla om villkoren framöver. Men just dessa villkor gör att unga, lågutbildade och nyanlända stängs ute eftersom trösklarna och riskerna är för höga. För svenska politiker finns det därför mycket att hämta i Miles reformpaket.
För det första hade LAS kunnat ersättas av den argentinska fonderingsmodellen. Likt turordningsreglerna blir effekten att tryggheten blir större när man jobbar länge på samma ställe. Men när tryggheten skapas genom att fonden växer, i stället för att regelverket hindrar företagets styrning, blir det enklare att driva företag. En liknande modell har fungerat väl i Österrike sedan 2003.
Ännu mer intressant för Sverige är de argentinska regler som inverterar avtalshierarkin och låter lokala avtal som tecknas direkt på det enskilda företaget trumfa de nationella branschavtalen. Även Sverige hade gynnats av en större variation i arbetsvillkor. Mindre företag borde exemplvis ha rätten att komma överens med sina anställda (eller nyanställda) om en lägre ingångslön än vad centralorganisationen i Stockholm kräver. Hundratusentals utestängda skulle då ges en chans att komma in på arbetsmarknaden, eftersom lönerna kan matcha deras initiala produktivitet.
Ytterligare en detalj som är intressant för Sverige är att Mileis reformer öppnar upp möjligheten för människor att samarbeta i små företag utan att ha arbetsgivaransvar för varandra. Med en ny företagsform ”oberoende arbetare med medarbetare” kan en egenföretagare nu anlita upp till tre andra oberoende medarbetare för ett gemensamt projekt, helt utan att det räknas som en anställning. Ingen minimilön, ingen övertid, ingen facklig inblandning och inget avgångsvederlag. Reformen är skräddarsydd för att göra det enkelt att komma in i den formella ekonomin och börja göra pensionsinbetalningar, men kommer att vara intressant för alla former av temporära, eller riskfyllda, projekt. Argentina kommer att ha en stor informell ekonomi under lång tid framöver. Men Ley de Modernización Laboral kommer en bra bit på vägen med att liberalisera en sönderreglerad arbetsmarknad med allt för starka fackförbund. Det finns goda skäl för Sverige att titta på liknande moderniseringar.