Samhälle Krönika
Åtstramade friskolor tar bort mångfalden
Ivern att reglera friskolorna riskerar att gå ut över valfriheten. I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner. Det går tvärt emot friskolereformens syfte, skriver Hugo Burén.
Friskolornas vara eller icke vara fick stor plats i årets valrörelse. Socialdemokraternas kanske viktigaste kort på hand blev att angripa ”marknadsskolan”. Till och med brottsutvecklingen i de utsatta områdena kunde, enligt partiledaren Magdalena Andersson, förklaras med friskolornas brister.
Socialdemokraterna lyckades, som så många gånger tidigare, att sätta debattens narrativ. Efter det fanns det helt enkelt inte något utrymme för oppositionen att lyfta vare sig argument om valfrihet eller om friskolornas egentligen små vinster. I stället gick man på defensiven.
Det defensiva svaret blev att genom skärpta ägarkontroller och mer villkorad vinstutdelning styra upp eventuella missförhållanden i skolan. Man sade sig vilja värna friskolesystemet, samtidigt som de skolor och ägare som inte håller måtten helt enkelt ska stängas ned och utestängas från marknaden.
Partierna som under valrörelsen utgjorde opposition blev i sinom tid den nya regeringen. Deras gemensamma visioner för att reformera friskolemarknaden presenterades i Tidöavtalet.
Tidöavtalet riskerar att föra med sig nya problem på skolmarknaden.
I Tidöavtalet framgår det att friskoleägare måste ha en stabil ekonomi, inklusive eget kapital, för att överhuvudtaget kunna starta en skola. Under de första verksamhetsåren ska dessutom inte någon vinst kunna tas ut. Syftet med dessa förslag är att stärka långsiktigheten i ägandet och att säkerställa den ekonomiska stabiliteten bland friskolornas ägare. Egentligen är avsikten med förslagen i Tidöavtalet goda, men tyvärr riskerar de att föra med sig andra problem på skolmarknaden.
Om Tidöavtalets ambitioner för friskolemarknaden vore att endast de stora friskolekoncernerna ska överleva är förslagen utmärka. Om ambitionen är en annan bör dock partierna vara mer försiktiga i sin åtstramning.
En av grundidéerna med friskolereformen var att engagerade lärare och rektorer själva skulle kunna starta skolor, exempelvis i form av byskolor på landsbygden eller genom föräldrakooperativ. Eleverna skulle sedan fritt kunna välja bland det ökade utbudet av skolor.
Trots att skolkoncernerna har ökat valfriheten för många, har de fått utstå hård kritik.
I många fall blev resultatet av friskolereformen likvärdigt med intentionen. På köpet växte även skolkoncerner fram. Detta var väntat. Men trots att koncernerna har ökat valfriheten för många, har de på senare år fått utstå hård kritik.
När man mot bakgrund av kritiken mot friskolekoncernerna vill strama åt friskolemarknaden genom att höja kraven på ekonomisk stabilitet går man emot friskolereformens ursprungliga syfte. Nämligen att verka för pluralism bland aktörerna på skolmarknaden.
Det finns en reell risk att de lärare som vill starta upp en egen skola kommer att få svårt att uppfylla hårt ställda krav på ekonomisk stabilitet. De flesta lärare har inget stort kapital på banken som när som helst kan täcka en ny friskolas uppstartskostnader. Lärarna kommer i stället vara beroende av att kunna låna stora summor pengar för att kunna investera i den framtida skolan. Den skuldsättning som krävs för att finansiera uppstartskostnaderna i form av lokalhyra, inventarier och löner kommer dessutom leda till att det egna kapitalet troligtvis blir en liten post i balansräkningen.
Rektorer och lärare som drömmer om en egen byskola får betala priset för regleringsivern.
Några som däremot har den ekonomi som krävs för att tidigt i uppstartsfasen visa upp en stabil ekonomi är de stora skolkoncernerna. Därmed påverkar Tidöavtalet knappast de stora koncernerna nämnvärt. I stället är det alla rektorer och lärare som drömmer om en egen skola som riskerar att få betala priset för dagens regleringsiver.
Under 2021 fick 107 ansökningar om att starta eller utöka en fristående skola godkänt av Skolinspektionen. Av dessa var 84 ansökningar från koncerner, något som en aktör som äger två eller fler skolor klassas som.
Idag drivs 7 av 10 friskolor i grundskolan av aktörer som antingen har en eller två skolor. För gymnasieskolornas del är motsvarande fördelning lite drygt 4 av 10.
Stramar man åt friskolemarknaden allt för hårt kommer det med största sannolikhet bara leda till att utbudet minskar och att de aktörer som redan idag är starka blir än starkare. Man riskerar oavsiktligt att skapa en skolmarknad som endast består av de offentliga alternativen tillsammans med några få nationella skolkoncerner. I ett sådant läge är mångfaldsidén som ursprungligen genomsyrade friskolereformen mer eller mindre bortblåst.