Marcus Björk: Attacken mot den ryska statens idé

Under onsdagen kom uppgifter om att reguljära ukrainska förband trängt upp till en mil in i den ryska regionen Kursk. Attacken tycks ha överrumplat det ryska försvaret vars bristfälliga respons är en militär förödmjukelse. Attacken är däremot inte bara av militär betydelse. Ryssland är Europas sista kolonialvälde och beroende av en stark centralmakt för att upprätthålla ett patron-klient-förhållande mellan centralmaktens Moskva och landets periferi. Med svaga juridiska system och bristfällig social tillit är periferin beroende av Moskvas förmåga att leverera beskydd och tjänster. 

Rysslands koloniala natur kan tydliggöras i några nedslag. I den ryska federationen finns 25 erkända minoritetsspråk, dock endast ryska på den federala nivån. Det uppskattas bo över 193 etniska minoriteter i landet. Nästan tio procent av befolkningen är muslimsk, i ett land som dessutom leds av en president som försöker utmåla sig själv som kristendomens försvarare. Det finns två ryska delrepubliker med en buddhistisk majoritetsbefolkning. Den ena är belägen i Sibirien och den andra i Europa. Det finns även en autonom judisk oblast i fjärran öster.

Under lång tid har också dessa vitt skilda delrepubliker och oblaster åtnjutit viss autonomi, som dock urholkats sedan Putin kom till makten. Vissa bedömare går så långt som att hävda att Ryssland, till följd av lagändringar, upphörde att vara en federation runt 2017. 

Spänningen mellan centralmakten i Moskva och periferin är genomgående i rysk historia.

Spänningen mellan centralmakten i Moskva och periferin är genomgående i rysk historia. Den ryska tsaren var autokrat och styrde med absolut makt över allt i det mycket länge livegna Ryssland. Detta skapade ett utpräglat patron-klient-förhållande mellan härskaren och undersåtarna. 

Denna dynamik fortsatte även in i Sovjettiden, där centralmakten upprätthöll politisk och ekonomisk kontroll genom ett federalt system. Kommunistpartiet var patron och delrepublikerna och oblasterna var klienterna. 

Efter Sovjetunionens kollaps växte dock en ny asymmetrisk federalism fram. Delrepublikerna och oblasterna kunde själva förhandla fram avtal med centralmakten, vilket resulterade i 46 avtal i varierad tappning. “Ta så mycket självständighet som du kan svälja”, sägs ha varit den ryske presidenten Boris Jeltsins maxim. 

Det decentraliserade Ryssland blev ett lapptäcke av diverse småpåvedömen i ett landskap som i övrigt uppvisade många tecken på att vara en failed state. I Sverdlovsk oblast gjordes till och med ett kortlivat försök att införa en egen valuta 1992 – Uralfrancen. I en jubileumsutgåva utgavs denna även som bitcoin 2021.

Återcentraliseringen av den ryska staten har varit ett av Putins stora inrikespolitiska projekt, och inleddes redan vid millennieskiftet. 2017 lyckades han tillslut avskaffa det sista av de 46 separata avtalen med delrepublikerna, när Tatarstans avtal med centralmakten löpte ut utan att förnyas. 

Denna process har dock inte varit smärtfri. Den ryska centralmakten har i modern tid utkämpat två inbördeskrig i Tjetjenien, båda tveksamma segrar för den ryska armén. I dag styrs exempelvis Tjetjenien av Ramzan Kadyrov, son till den förste delrepublikspresidenten, och tillhörande en av regionens mäktigaste familjer. Förhållandet till Moskva kan beskrivas som att Kadyrov åtnjuter privilegier från centralmakten, i utbyte mot att han säkerställer lojaliteten från sin delrepublik i egenskap av att vara dess starke man. 

Detta klassiskt patron-klient-förhållande, som präglar Ryssland så djupt, är dock avhängigt att patronen kan upprätthålla sin del av avtalet i utbyte mot klienternas lojalitet. Putins centraliseringar har också kommit med ökade förväntningarna på centralmakten gentemot periferin. Att Ukraina ogenerat kan utför militära operationer på ryskt territorium undergräver förtroendet för den ryska centralmakten, och i utsträckningen hela statsbildningen.  

I bästa fall uppfattar den ryska periferin Ukrainas attack som tecken på centralmaktens inkompetens eller svaghet.

I bästa fall uppfattar den ryska periferin Ukrainas attack som tecken på centralmaktens inkompetens eller svaghet. I värsta fall som en ovilja eller obryddhet från centralmaktens sida att upprätthålla sin del av patron-klient-förhållandet. Och vem vill egentligen kvarstå i ett transaktionellt förhållande där bara den egna sidan levererar sin del?

Både Tjetjenien och Tatarstan var ryska delrepubliker som försökte bli självständiga i samband med Sovjetunionens fall – när centralmakten uppfattades som försvagad. Ukrainas attack kan mycket väl ses som ett liknande svaghetstecken för centralmakten, och kan tända hopp om självständighet i vissa ryska delrepubliker. Detta underblåses också av att den ryska centralmakten sedan invasionen tycks ha föredragit att främst skicka landets etniska minoritetsgrupper till fronten för att dö.