Australiens dumhöger skrämde bort kvinnorna

Våra länder sitter i samma båt, brukar Moderaternas utrikespolitiska nestor Hans Wallmark säga. ”Australien sitter bara lite längre fram”. I denna liknelse tenderar det att handla om Kina och det västerländska landets snåriga relation till Peking.

Och även om det svenska och det australiska parlamentariska systemet har stora skillnader (enmansvalkretsar, ett undre och övre hus med representanter och senatorer) torde helgens röda valutgång i Australien vara av stort intresse även för den skandinaviska borgerligheten.

Bortom valförlusten för den australiska högerregeringen finns det viktiga lärdomar att dra av det budskap som kärnborgerliga väljare skickade till Scott Morrisons parti Liberals, det största borgerliga partiet som under de senaste tio åren blivit allt mer konservativt.

I Australien har den borgerliga makten sedan slutet av 1940-talet länge vilat på arrangemangsäktenskapet mellan Liberals och The Nationals, det stockkonservativa outbackpartiet som ser klimatomställningen som ett hot mot sina väljare. Medan Liberals har lockat urbana väljare har The Nationals lockat landsbygden. Partiernas samarbete har under efterkrigstiden cementerat den borgerliga makten med Labor-regeringar som spridda undantag.

Arrogansen, kulturkrigandet och klimatförnekandet stod australierna upp i halsen. 

Efter helgens val håller samarbetet dock på att knaka i fogarna. I ett Australien som drabbats hårt av brutala skogsbränder och ett bleknande korallrev är klimatfrågan existentiell. Samtidigt har rädslan för att konfrontera kolbrytningen och ställa om en av hörnpelarna i den australiska nationalekonomin paralyserat borgerligheten. Klimatfrågan är den australiska borgerlighetens kryptonit.

Först det uppenbara: Scott Morrison, premiärminister under de fyra senaste åren, förtjänade den käftsmäll väljarkåren levererade. Arrogansen, kulturkrigandet och klimatförnekandet stod australierna upp i halsen. 

För den som mot förmodan inte minutiöst följer australisk inrikespolitik torde följande orientering räcka: Föreställ er twittermarodören och den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som statsminister. Scott Morrison, ScoMo, är Australiens svar på Beckmans Twitterpersona. Oförsonlig, bitvis rabiat och inte sällan nästan avundsvärt frikopplad från verkligheten.

Men att australiska Labor nu tar makten, för första gången på tio år (det är endast fjärde gången sedan andra världskriget som socialdemokratin Down Under vinner ett val från oppositionsbänken) innebär inte att borgerliga väljare gått över blockgränsen. 

Frågor på K avgjorde det australiska valet. Klimatet. Kulturkriget. Och så kvinnorna.

Anthony Albanese, som nu tillträtt som landets 31:a premiärminister, har ingalunda levererat en övertygande seger för Labor. Albo, som han kallas, har lett de australiska socialdemokraterna till ett ännu sämre resultat, procentuellt sett, än hans föregångare Bill Shorten åstadkom för tre år sedan. Skillnaden är att Albanese samtidigt begåvats med den för Labor perfekta stormen att Liberals borgerliga väljarkår gjort uppror mot sitt parti.

Medan de grönas ledare Adam Bandt kallar det australiska valresultatet för en ”greenslide”, på grund av att Australian Greens uppnådde ett historiskt rekordresultat, benämns valresultatet även som ett ”teal bath”, en ordlek på blodbad.

Frågor på K avgjorde det australiska valet. Klimatet. Kulturkriget. Och så kvinnorna.

Liberals kärnväljare i några av de mest välbärgade australiska valkretsarna, traditionellt ”säkra” mandat, har inte bara i enstaka fall korsat blockgränsen och lämnat den australiska borgerligheten bakom sig. De har stannat inom en mer diffus borgerlighet bortom partistrukturen samt i marginella fall röstsplittrat genom att välja de hårdföra partierna till höger, One Nation och United Australia Party.

Mestadels kvinnliga independents, kandidater som inte representerar ett parti, har utmanat mestadels manliga parlamentariker från Liberals. Dessa utmanare har gått under namnet ”teal independents”, blågröna, och de har sopat mattan med etablissemangskandidaterna från Liberals. Kampanjfrågorna har handlat om vetenskapsbaserade lösningar på klimatutmaningen, ett slut på kulturkriget och ökad jämställdhet i parlamentet.

Liberals borde ha varit beredda på den blågröna stormen. Det första tecknet på hur sårbara Liberals var kom redan 2019, då den förra premiärministern och partiledaren Tony Abbott efter 25 år förlorade sin parlamentsplats i valkretsen Warringah i Sydney till utmanaren Zali Steggall. Trots detta verkade inte partiet vilja förstå hur sårbara Liberals-politiker var i så kallade ”blue ribbon”-valkretsar när de utmanades av independents med tydlig klimatprofil.

Finansministern Josh Frydenberg, förvisso nära allierad med den konservative kulturkrigaren ScoMo, har allmänt varit känd som en så kallade ”moderate” inom sitt parti. Protestvågen mot ScoMo:s dominans och förkärlek för att kasta in handgranater i den offentliga diskussionen drabbade även Frydenberg, som nu förlorar sitt mandat till just en teal independent. 

Frydenberg, som allmänt setts som Morrisons efterträdare både som partiledare och en framtida premiärminister, är nu bara en före detta finansminister. Sitter man inte i parlamentet är man heller inte aktuell som partiledare. Dumhögern inom Liberals har alltså fått de egna sympatisörerna att även straffa de moderata krafterna, vilket riskerar att radikalisera Liberals.

Det stora australiska liberalkonservativa partiet har nu ett vägval att göra. I skrivande stund verkar det inte som att väljarnas budskap har landat. Peter Dutton, nyss försvarsminister och avskydd i breda lager av den australiska valmanskåren på grund av sin kompromisslösa image, är tippad att ta över ledarskapet. Upprepade episoder i klimatfrågan där Dutton har duckat, ignorerat eller försökt minimera frågan gör att Liberals kan vara på väg att vända väljarna ryggen åt, när väljarna redan har vänt sig ifrån Liberals.

Den australiska borgerlighetens öde i helgens valresultat påminner att om man gör avgörande frågor likt klimatfrågan irrelevanta, blir man snabbt irrelevanta som politisk kraft.