Samhälle Krönika
Avskaffa uranförbudet och det kommunala vetot
Förbudet mot uranbrytning och det kommunala vetot är godtyckligt, miljömässigt bakvänt och en belastning för den svenska gruvnäringen. De hör inte hemma i ett land som vill bygga en hållbar framtid, skriver Hanna Stenegren, programansvarig på Timbro Miljöinstitut.
Tänk om varje kommun längs E4:an hade haft vetorätt. Motorvägen hade antagligen stannat vid kommungränsen. Eller om en enda kommun kunnat säga nej till en kraftledning – då hade vi aldrig haft ett stamnät som fört elen från Norrland till södra Sverige.
Anledningen till att vi inte har sådana veton är enkel: det skulle ersätta rättssäkerhet med godtycke. Kommunpolitiker svarar mot lokala intressen, medan klimatet och energiförsörjningen kräver beslut för hela landet. Ändå är det precis så vi har byggt systemet när det gäller brytning av uran. Kommunerna har vetorätt mot uranbrytning, och sedan 2018, då S–MP-regeringen gjorde gemensam sak med Centerpartiet och Vänsterpartiet finns ett totalförbud mot uranbrytning. Nu är regeringen är på väg att avskaffa uranförbudet och, något mindre väntat, även det kommunala vetot. Det är goda nyheter för gruvnationen Sverige, men också för klimatet och landsbygden.
I Sverige kan dessa metaller brytas med upp till 90 procent lägre utsläpp än i omvärlden.
Sveriges berggrund är uranrik, och oavsett om vi vill eller inte följer uran ofta med när vi bryter andra metaller – som vanadin till batterier, sällsynta jordartsmetaller till vindkraft och elektronik, och fosfor till livsmedelsförsörjningen. Men lagen förbjuder i dag att vi tar tillvara på uranet som restprodukt. I stället måste det deponeras som avfall, vilket medför ökade kostnader som kan stjälpa lönsamhetskalkylen för att bryta de metaller och mineral som är helt nödvändiga för klimatomställningen, digitaliseringen och försvarsindustrin. I Sverige kan dessa metaller brytas med upp till 90 procent lägre utsläpp än i omvärlden. Ändå importerar vi dem i stället, ofta från auktoritära stater med usla miljökrav. Det är resursslöseri, miljömässigt bakvänt och ekonomiskt oförsvarbart.
Kommunalt veto är i praktiken ett uttryck för misstro mot de egna lagarna och rättsprocesserna. Det är inte kommunpolitiker som ska avgöra om en gruva är miljömässigt försvarbar. Sverige har redan bland världens strängaste miljölagar. Tillståndsprocesserna är långa, dyra och minutiösa, och kommuner får självklart komma till tals. Men när alla instanser gett klartecken ska inte en kommun kunna dra i nödbromsen av politiska skäl.
Uranbrytning är inte farligare än annan gruvdrift. Alla projekt prövas enskilt: är miljöriskerna för stora blir det ingen gruva, är de hanterbara regleras de med särskilda villkor. Så fungerar det för alla andra metaller och mineral. Det finns ingen rationell anledning att behandla uran annorlunda. Att vilja ha ett förbud eller veto handlar inte om risker, utan om att det är politiskt enkelt att spela på folks rädslor.
I Västerbotten och Norrbotten står gruvklustret för 20 procent av regional BNP och fem procent av jobben.
Att riva upp både uranförbudet och det kommunala vetot är nödvändigt och tar bort ett godtyckligt och irrationellt krokben för gruvnäringen. Sverige är EU:s största gruvnation, och gruvor är ofta en livsnerv som gör det möjligt att bo och leva på landsbygden. Gruvor skapar inte bara direkta jobb utan hela ekosystem av underleverantörer och lokala företag. Ett jobb i gruvnäringen genererar nästan två till i andra branscher. I Västerbotten och Norrbotten står gruvklustret för 20 procent av regional BNP, fem procent av jobben och tre fjärdedelar av alla investeringar på 2020-talet.
I stället för att ge kommunerna en stoppknapp borde politiken erbjuda incitament. I dag går tre fjärdedelar av mineralersättningen till markägaren och en fjärdedel till staten. Den statliga delen borde i stället gå till kommunen. På så sätt blir vinsterna av en gruva tydligare lokalt, med direkta intäkter utöver jobb och investeringar. Dessutom borde äganderätten stärkas genom att låta markägare få ersättning redan vid prospektering, inte först när utvinning påbörjas.
Sverige sitter på uran nog att driva vår egen kärnkraft i hundratals år. Vi kan bryta det med bättre miljöhänsyn än nästan någon annan. Ändå låter vi det ligga kvar – för att några partier fastnat i symbolpolitik och för att kommunpolitiker fått en stoppknapp de aldrig borde haft.
Kommunala veton hör inte hemma i ett land som vill bygga en hållbar framtid. De förvandlar gruvpolitiken till en lokal opinionstävling, skrämmer bort investeringar och försvagar Sveriges konkurrenskraft.
Så frågan är enkel:
Vill vi ta ansvar för vår egen resursanvändning och klimatomställning?
Eller vill vi outsourca smutsjobben till andra och hoppas att ingen märker hyckleriet?
Symbolpolitik kan ge varma känslor i partilokalen. Men den driver varken våra reaktorer, laddar våra elbilar eller värmer våra hem en kall vinterdag. För det krävs uran – och politiker som vågar säga ja.