Samhälle Krönika
Bekännelser från en usel lobbyist
Det konspirationsteoretiska misstänkliggörandet av lobbying är löjligt, okunnigt och bygger på ideologiska vanföreställningar. Det skriver Fredrik Segerfeldt.
– Du har ju varit lobbyist i hela ditt liv, Fredrik.
Det var min unga dåvarande kollega Reka som tog till orda.
– Vad fan säger du? Jag har väl för i helvete aldrig varit lobbyist, fräste jag till.
Lobbyist är ett ord med negativ värdeladdning. Det uppfattas som något lurt eller mysko, som en person som springer omkring i maktens korridorer och går någons smutsiga ärenden. Dessutom mot betalning. Jag hade svårt att förlika mig med tanken att det skulle vara min yrkesidentitet, min politiska gärning. Därav min reaktion.
Sedan jag år 1997 började som trainee på Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har jag visserligen på ett eller annat sätt oftast jobbat i eller i närheten av näringslivets olika intresseorganisationer. En av deras huvuduppgifter är att påverka samhällsdebatten och makthavare så att förutsättningarna för att starta och driva företag blir så goda som möjligt. Lobbying är således en naturlig och central del av deras verksamhet.
Men jag har först och främst sett mig som opinionsbildare. Jag har skrivit tusentals artiklar, ett otal rapporter och många böcker. Jag har hållit fler föredrag och varit med i fler debatter och paneler än jag kan komma ihåg.
Jag har först och främst sett mig som opinionsbildare.
Det är inte samma sak som att vara lobbyist. Opinionsbildning är något finare och ädlare, att i offentligheten ta kampen mot ondskan i stället för att uppvakta politiker.
Reka, som har varit förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, såg lite besvärad ut över min aggressiva reaktion och backade:
– Jag menade mest att du aldrig riktigt har varit inne i politiken.
Nu var det min tur att backa, och medge:
– Det har du ju rätt i. Dessutom har jag ju faktiskt arbetat på en public affairs-byrå. Hmmm.
Jag kom att tänka på denna årsgamla ordväxling när jag återigen läste om friskolors närhet till statsministerns entourage, något Johannes Klenell, konspirationsteoretikern på LO:s tidning Arbetet, naturligtvis inte kunde undvika att kommentera i sitt nyhetsbrev om… kultur.
Jag minns också hur mina tankar om det där med lobbying gick efter utbytet med Reka:
Jag har aldrig i hela mitt yrkesliv genom ett enskilt samtal fått en enda politiker att någonsin byta åsikt i någon fråga av betydelse. Jag är helt enkelt en usel lobbyist. Det här är mina bekännelser.
***
Våren 2025 kom boken Bananrepubliken Sverige, skriven av ovan nämnde Klenell, som också har arbetat på bland annat Vänsterpartiets riksdagskansli. I den driver han tesen att den enda anledningen till att det fortfarande finns friskolor som drivs av aktiebolag är att det finns för många personer i närheten av toppolitikerna som själva är engagerade i en sådan. Det kan inte vara så att vi tycker att det är bra att det finns friskolor så att människor kan välja, utan det måste till en konspirationsteori som förklaring.
Det är på det sättet många kritiker av lobbyismen beter sig. De saknar den empati som krävs för att kunna sätta sig in i andra människors världsbild. När de inte får som de vill måste det därför vara något fuffens som ligger bakom. Det är något pengastint intresse som köpt politiker.
När de inte får som de vill måste det därför vara något fuffens som ligger bakom.
Jag undrar ofta hur de tror att det går till. Att vi träffar en socialdemokrat och får den att ändra sig i en för hen och partiet viktig fråga? Hur då? Med vilka argument och verktyg? Om vi bara bjuder socialdemokrater på tillräckligt fina middagar så vill de helt plötsligt sänka skatten, dra ner på bidragen, privatisera offentlig verksamhet och låta marknadsmekanismer ta ett större utrymme?
Lobbying är svårt. Mycket svårt. Och jag vet inte hur man gör.
Ett antal gånger genom åren har jag i olika professionella egenskaper träffat borgerliga ungdoms- och studentförbundare för att motverka deras alltmer kritiska inställning i frågan om välfärdsföretagande. Många av dem har läst någon av mina böcker och ser upp till mig. Jag har alltså en tacksam uppgift. Det borde gå lätt som en plätt.
Jag har dragit den klassiska berättelsen om det land jag växte upp i, Sossesverige med två statliga tv-kanaler och där man inte fick välja skola. Att valfriheten i skolan var det som fick mig att redan i femtonårsåldern engagera mig i Moderata ungdomsförbundet.
Och för varje gång jag håller min presentation ser jag att den blir allt mindre relevant. Det är inte bara det att ungdomarna inte känner igen sig i min berättelse, den är så avlägsen och främmande att de börjar kväva gäspningarna och deras tankar far iväg åt ett annat håll.
Frustrerad vill jag be dem fara åt helvete. ”Men återskapa ert jävla DDR-Sverige då då”, tänker jag maktlöst och lägger till: ”Snorungar som inte begriper bättre eller förstår sitt eget bästa”. Men sen inser jag att frustrationen inte beror på dem, utan på min egen oförmåga att övertyga. Det är min egen inkompetens som gör mig arg.
***
Men Sverigedemokraternas berömda omsvängning när det gäller friskolor? Är det inte ett belägg för motsatsen mot det jag skrev ovan? Att det visst går att påverka politiker?
Nej. Läs igen, och studera noggrant frasen ”i en för hen och partiet viktig fråga”. Lika lite som jag i ett möte hade kunnat få en socialdemokrat att ändra sig om skatterna hade jag kunnat få en sverigedemokrat att ändra sig om invandringen. Och eftersom Sverigedemokraterna är, eller i alla fall länge har varit, ett enfrågeparti är de påverkbara i många andra frågor. Dessutom har de gått åt höger i ekonomiska frågor och har incitament att lägga sig närmare de borgerliga partierna i sin resa mot ministerposter.
Lobbying handlar därför oftast inte om för allmänheten eller politiker centrala frågor, om sådant som kulturskribenter och socialdemokratiska ledarskribenter tycker är viktigt. Utan i stället är det oftast mycket smala och tekniska frågor som kan verka som petitesser för allmänheten men som kan vara livsavgörande för ett företag.
Det kan vara en detaljreglering i ett EU-direktiv som sätter ett svenskt företag i en försämrad konkurrenssituation gentemot andra europeiska företag, en redovisningsregel som på pappret kan verka rimlig men som i praktiken skapar en orimligt stor arbetsbörda för små och medelstora företag och det kan vara ett statligt bolag som använder sin dominanta position för att hämma konkurrensen.
Företagare är också medborgare.
Att företag träffar politiker för att informera dem om sådant är varken konstigt eller misstänkt. Utan fullt normalt. Politiker måste ha ett korrekt underlag som ger hela bilden innan de tar sina beslut, och intressenter måste ha rätt att uppvakta makthavare för att informera dem. Företagare är också medborgare.
Det är inte heller underligt att företagare tar hjälp av personer med stor kunskap om och erfarenhet från politiken. Politik är ofta obegripligt för någon som ägnar hela sin tid åt att driva företag. De kan veta allt om exempelvis avancerade borrar, integrering av IT-system eller tandreglering, men samtidigt ha ganska vaga uppfattningar om riksdag och regering. Att då ha full pejl på en offentlig utredning, på vad ett regleringsbrev till en myndighet är eller när och hur man ska uppvakta makthavare är inte lätt. Till det kommer att man måste veta att makthavaren finns och vem hen är. Dessutom är det ännu svårare att förstå politiska incitament. Det är det som ”lobbyister”, public affairs-konsulter eller rådgivare i politisk kommunikation kan syssla med. Det är mycket mindre mysko än du tror.
***
En av anledningarna till att konspirationsteorierna om lobbying är så vanliga beror på marxismen. Enligt denna ideologi genomsyras hela samhället av en konflikt mellan arbete och kapital. Det gör att en företagares intresse per definition står emot folkflertalets. När en företagare – eller hens ombud – uppvaktar en makthavare innebär det således att man kringgår demokratin.
Det är naturligtvis en både förenklad och perverterad beskrivning, men grundtanken har präglat en stor del av debatten om lobbyism.
Denna grundinställning har också gjort att vissa intressenter betraktas som lobbyister, medan andra inte gör det. Svenskt Näringsliv lobbar, medan LO bara bedriver arbetarklassens kamp. Skattebetalarnas förening lobbar, medan Naturskyddsföreningen bara värnar miljön. Och så vidare.
Även om jag själv tycker mig vara lite förmer än vanliga lobbyister så tycker jag att de har oförtjänt dåligt rykte. Det konspirationsteoretiska misstänkliggörandet är löjligt, okunnigt och bygger på ideologiska vanföreställningar. Det är inte utan att man misstänker att den anti-lobbyingkampanj som pågår egentligen inte menar allvar, utan har som syfte att skada borgerligheten och undergräva näringslivets opinionsbildning.
Och om jag tar bort glimten i ögat så tycker jag inte att jag är bättre än lobbyister. Jag bara önskade att jag inte var så ideologisk och att jag inte hade känslorna synliga på ytan. För bara med en gnutta pragmatik hade jag kunnat vara en duglig lobbyist, i stället för att vara en urusel sådan. Och då hade livet varit så mycket lättare.