Samhälle Krönika
Bespara mig ert kvävande Norden
Nordismen sprids som en löpeld i den svenska debatten. Men idylliseringen av det nordiska är både ogrundad och något som skymmer sikten för det mycket viktigare europeiska samarbetet, skriver Carl-Vincent Reimers.
Svenskarna tycks ha drabbats av märklig Norden-feber.
I alla fall om man får tro de appeller för att stärka det nordiska samarbetet som spridits som en löpeled på våra ledar- och debattsidor. I Sydsvenskan vill Heidi Avellan ”damma av” tanken på en nordisk förbundsstat, för att effektivt kunna stötta Danmark i Grönlandsfrågan mot USA. Fredrik Johansson riktar i stället blicken österut och ser ett ökat nordiskt militärt samarbete som avgörande för att möta Ryssland i Östersjön. ”Vi behöver alla bli nordister”, sammanfattar PJ Anders Linder i i en krönika i magasinet Fokus och slår fast nordbornas många ”likartade drag”.
Liknande tongångar hörs i näringslivet. Nu är det inte EU, utan enbart Norden som ska ha gemensam byggmarknad (DI 24/2), gemensamma marknads-standarder (VK 8/11-24) och gemensam energipolitik (DI 17/3).
Få är emot nordisk passfrihet och gränsöverskridande samarbete. Men varför välja en så snäv grannsamverkan när vi redan har den Europeiska unionen? Die dummen Schweden. Norden enas såklart bäst inom ramen för en europeisk kontext.
Nordens ekonomi är jämförbar med Rysslands, men ändå bara en droppe i Donau jämfört med hela Europas.
Nordens ekonomi är jämförbar med Rysslands, men ändå bara en droppe i Donau jämfört med hela Europas. Timingen är också osedvanligt dålig. Just när konkurrenskraftsfrågorna vunnit gehör i Bryssel vill svenska näringslivsprofiler plötsligt sälja den europeiska BMW:n för en nordisk flakmoppe.
Det förrädiska med nordismen är att den ikläder sig en språkdräkt som, likt signaturmelodin till Skärgårdsdoktorn, invaggar oss alla i en sommarljuv känsla av det hemtama, idylliska och trygga. Tänk så mycket gemensamt vi nordbor har! Ja, och så lyckliga vi är! vrålar Handels-hippien Micael Dalén, och viftar med statistik.
I Norden vet varken tullar, passkontroller eller likhets-fetichismen några gränser.
Visst är det lätt att som PJ Anders Linder förfasas av det dåliga utbudet av dansk och norsk litteratur i svenska bokaffärer, liksom vår bristfälliga kulturella integration. Men är det inte ganska givet varför det nordiska samarbetet, som han själv konstaterar, uppfattas som ”dammigt och provinsiellt”?
Vi snackar om ideologin som var ett studentikost jippo redan innan unionsupplösningen 1905.
Det är ingen slump att landets största Norden-vurmare, historikern Gunnar Wetterberg, kan mer om Kalmarunionen än om modern europeisk politik. Men den som blir upphetsad av Drottning Margareta av Danmark kanske inte bör rådfrågas om vår politiska framtid.
Icke desto mindre gör den skada.
För bakom den harmlösa fasaden av hygge och problemfri likhetskultur flyttar nordismen tyst debattens fokus, bort från att bygga ett starkt Europa. Och det i en tid när vi nordbor behöver detta fokus som mest.
För vissa EU-skeptiker är det en medveten avledningsmanöver. Det nordiska är en föga krävande internationalism för alla som vill slippa de kamerala tyskarna, de protektionistiska fransmännen och lata italienarna.
Därför var också idylliseringen av det nordiska länge en murbräcka mot EU-närmandet. Välfärdsmodellen var oförenlig med EU, hette det i Tord Ekströms, Gunnar Myrdals och Roland Pålssons bok med den talande titeln Vi och Västeuropa från 1962. Detta kryddades med en rejäl dos populism och nationalism. Historikern Klaus Misgeld sammanfattade Socialdemokraternas nej till EU med fyra ”K:n”: Karteller, Kapitalism, Konservatism och Katolicism.
Med andra ord: Kontinentalt skräp vi gott kunde vara utan i vår fjällhöga nord.
Nordismen är inte bara bakåtsträvande, utan gravt impotent.
Det är hög tid att påminna vissa om att även delar av högern nickade instämmande åt sådant. Folkpartiets Bertil Ohlin ville redan 1947 avskriva Europa som politiskt begrepp, just för att han inte såg någon som helst gemenskap med katolikerna i söder. Resultatet blev som bekant ett Sverige (och övriga Norden) som under decennier var ett europeiskt ”utanförskapsområde”, som Per Wirtén skriver i sin läsvärda essä från 2021.
Bara Norge är enfaldigt nog att vara det fortfarande.
Nu tycks vissa, medvetet eller omedvetet, plocka upp en del av detta arv och paketera det som nordism. Att sådant säljer bland konservativa och nationalistiska röster är uppenbart. I motsats till Bryssels svårbegripliga korridorer är Norden förutsägbart. En politisk arena där vi kan mysa i konsensuskultur och hylla vår urgamla, nordiska frihet. Och där social likriktning skrivs om som ”tillitskultur”.
Det gör oss tråkigare, provinsiella men också mindre kapabla att lösa vår kontinents verkligt stora frågor. För nordismen är inte bara bakåtsträvande, utan gravt impotent.
Det som behövs i Östersjön för att avskräcka Ryssland är inte bara danska och norska jaktplan, utan brittiska örlogsfartyg och ett franskt kärnvapenparaply. Det som behövs mot Kina är inte bara en Mette Fredriksen, utan en Ursula von der Leyen. Och det som behövs för att öka konkurrenskraften och stå upp emot USA:s aggressiva tullpolitik är inte nordiska marknads-regler för 30 miljoner människor utan europeiska för 450 miljoner.
Nej, när jag senare i år firar midsommar i Åbos vackra skärgård med finlandssvenska vänner blir det europeiska samarbetet som får min brännvinsskål – och då kommer Norden på köpet.